Eventuellt varvar Sir Fellowes Downton Abbeys julspecialer så att varannan är fin och varannan är ledsam. Pussar och kärleksbekännelser under snöflingor; sedan en nybliven fars plötsliga och tragiska död; sedan, i år, något slags... tråduppknytande? Om det inte var för att jag visste att det kommer en säsong till skulle jag ha sagt att fjärde säsongens julspecial var en lagom puttenuttig seriefinal. Det mesta avklarades, prinsens ära var säkrad, Bates nacke var säkrad, och hushållets egentliga överhuvuden får gå hand i hand i barfota i fina små vågskvalp. Den enda som inte har det mer eller mindre finfint är Edith och det vet vi ju redan hur Fellowes känner för henne.
Om det inte var för att det kommer en säsong till skulle jag ha sagt att fjärde säsongens julspecial var en lagom puttenuttig seriefinal.
Självklart kommer jag att titta vidare. Men det finns inget i det här avsnittet som riktigt skapar något behov att göra det, så som de tidigare julspecialerna gjorde. Vad skulle få mig att sitta som på nålar – vilken rik snygging Mary eventuellt ska välja till slut? Hur det ska gå för kökspigan-som-inte-är-Daisy i New York? Vad det är Thomas har i bakfickan? Här finns inga cliffhangers, inga stora dramatiska händelser som behöver få en upplösning eller fortsättning. Det bara puttrar på. Och det kan det väl få göra.
Jag vidhåller dock att jag fortfarande vill veta mer om hur tiden fungerar i Downton-universat. Det har gått mer än tio år sedan första avsnittet och ingen blir äldre vare sig utseendemässigt eller i sin funktion eller roll. Kanske är det inte för intet som både Downton Abbey och Doctor Who har julspecialer...