Hon heter Saron Abraham och när hon fyller 18 år riskerar hon att utvisas till Etiopien. Som sjuåring blev hon föräldralös. Hon har tidigare berättat att mamman dog i sviterna av en svår sjukdom och att en väninna till mamman tog hand om henne. Genom att sälja mammans tillhörigheter fick kvinnan ihop pengar så att Saron kunde åka till Sverige. Hon kom hit som ensamkommande flyktingbarn 2011 och trots att hon har fått ett hem, vänner och en familj här, kan hon tvingas att lämna allt. Det är så den hemska verkligheten ser ut för alldeles för många flyktingar i Sverige. Det enda hon kan göra är att hoppas. Och att sjunga.
Jag satt helt förstummad då jag insåg att Idol från början till slut har utnyttjat en 17-årig utvisningshotad tjej för hennes story.
Saron älskar nämligen att sjunga och sökte därför till årets omgång av Idol. När hon presenterades för tittarna förra veckan berättade hon om sin svåra situation. Hon sa att hon hoppades att Idol skulle göra att hon får stanna i Sverige. Redan då fick jag en klump i magen. Dels på grund av hennes sorgliga historia, men även för att det kändes så oerhört vinklat. Jag har sett tillräckligt många talangprogram för att veta när något är suspekt. För ingenting sker av slumpen i sådana här program. Och Idol är otroligt manusbundet, i allt från vad deltagarna säger till hur juryn dömer. Så att Sarons historia vinklades på det sättet från början var högst medvetet från produktionens sida.
Trots klumpen i magen sköt jag de tankarna åt sidan när Saron gick vidare tack vare en fantastisk fin ton i rösten och ett artistiskt uttryck som stod ut bland de andra trista deltagarna. Jag kände att jag ville heja på henne ända fram till finalen. Men så kom veckans avsnitt. Och de gjorde mig så jävla förbannad. I gårdagens avsnitt uppmanades först Saron av Pär Lernström att berätta om sin situation för juryn. Varför, tänkte jag? De har för det första redan läst i manus om hennes situation. Och varför ska hon avslöja en sådan personlig sak för en jury som strikt ska bedöma henne som artist? Jo, för att TV4 mer ville åt hennes berättelse, än hennes artisteri. När Pär Lernström sa »Det här är hennes sista chans för att få stanna i Sverige...« visste jag hur det skulle sluta.
Och mycket riktigt, efter att ha lovordat henne om och om igen berättade Alexander Bard för Saron i kvällens avsnitt att hon inte gick vidare. Saron började gråta okontrollerat, Laila Bagge Wahlgren fällde krokodiltårar och stormade ut och Alexander Bard försökte tvinga till sig en kram för att lätta samvetet. Jag själv satt helt förstummad då jag insåg att Idol från början till slut hade utnyttjat en 17-årig utvisningshotad tjej för hennes story.
Om jag var Idol-produktionen skulle jag ta en jävligt seriös funderare kring vad de håller på med. Inte fan är det underhållning i alla fall.
För tänk tillbaka. Produktionen målade redan vid hennes audition upp att Idol är hennes sista chans till att få stanna i Sverige, trots att de lika väl som oss andra vet att det inte fungerar så. Eller tror Idol på riktigt att de har makten att göra så att folk får uppehållstillstånd och svenskt medborgarskap? Är de verkligen så fulla av sig själva? Nä, de är bara jävligt cyniska och hjärtlösa. De lyfter helt kalkylerat fram Saron, tvingar henne att berätta sin historia om och om igen, målar själva upp att det som att det är hennes »sista chans«, för att sedan skicka hem henne med sorgsen musik i bakgrunden. Det är så elakt så man baxnar.
Och det handlar inte om huruvida hon har talang eller inte. Det handlar om hur hon behandlades. För vissa kommer säkert vilja påstå att andra deltagare var bättre, what's the big deal liksom? Nu är inte så fallet. Juryn valde många riktigt bleka talanger som verkligen inte förtjänade att gå vidare över Saron, men även om det var så att hon fullständigt sög som sångerska så kvarstår fortfarande faktumet att Idol lekte med en utsatt ung människas liv för att få en bra snyfthistoria.
För återigen, varför målade de upp det som »hennes sista chans« när de redan från början visste hur illa det skulle sluta? Jo, för att det är »bra« tv. Om de hade haft hjärtat på rätta stället hade de satt sig ner redan från början och förklarat för henne att Idol inte kan påverka hennes uppehållstillstånd mer än vad ett glas mjölk kan. Det hade varit det etiska och humana, inte att hårdvinkla hennes medverkan för att få hennes tårar på slutet när hennes dröm, inte om att bli artist, utan om att få en chans att stanna i Sverige, krossas framför tv-kamerorna.
Jag är helt ärligt fortfarande i chock. Jag har sett hundratals och hundratals snyfthistorier i talangtävlingar under åren och det händer många gånger att jag känner att etiska och medmänskliga gränser passeras då redan utsatta personer helt uppenbart utnyttjas framför tv-kamerorna. Men Idols skildring av Saron är bland det värsta jag har sett. Om jag var Idol-produktionen skulle jag ta en jävligt seriös funderare kring vad de håller på med. Inte fan är det underhållning i alla fall.