Säga vad man vill om Psys Gangnam Style och hjärntvätten den inledde sommaren 2012, men för mig blev den inkörsporten till den enorma sydkoreanska popkulturindustrin – och efter popmusiken följde tv-serierna. Eftersom tv-kultur redan var min främsta passion började jag kolla upp dessa »k–dramer«, och en ny förälskelse var inledd och efter två år är jag fortfarande på smekmånadsresa… vill ni följa med? Vi börjar med en liten checklista!
1. Ha lite tålamod
99 procent av k–dramer är antingen längre miniserier (oftast 16–24 avsnitt) eller telenovelas (100+ avsnitt), designade för att gå i bara en säsong, och samtliga är rena följetonger utan episodiskt tänk. Detta gör att k–drama rätt naturligt antar en romanliknande struktur och precis som man sällan skulle ge upp en roman efter ett kapitel bör man inte heller ge upp ett k–drama efter bara ett avsnitt. I amerikansk tv är första avsnittet en säljande presentation i sig, men i koreansk tv finns inte samma press att omedelbart etablera alla huvudkaraktärer plus premiss plus eventuell worldbuilding. Det man brukar höra är rekommendationen att man ska ge ett k–drama fyra avsnitt, jag brukar åtminstone ge dem två.
2. Lita på översättaren
Kan verka självklart, men i början kan det vara förvirrande om man hör en karaktär säga till exempel »Oppa« och det står »Kwang–su« i texten. Koreaner använder sällan namn – i detta fallet Kwang–su – när de ska tilltala varandra. Oppa betyder »storebror« och används av kvinnor om de ska tilltala en man något äldre än de själva (oroa er inte, motsvarande uttryck finns för män). Även om texten också säger »Oppa«, vilket ibland händer, så kommer det ju av sammanhanget vara uppenbart vem som tilltalas, så man behöver bara vara medveten om att det är så här det är (men om man vill veta mer är Wikipedia till hjälp).
3. Lämna inte nödvändigtvis hjärnan vid dörren, men...
K–drama har sina egna arketyper, klichéer och allt som medföljer, och som alla genrer existerar den inte i ett vakuum utan har rötter – och k–dramats rötter finns framför allt i melodrama och romansgenren, samt fars om det gäller komedi. K–dramer kan ha ett stort emotionellt djup, ha viktiga saker att säga, vara väldigt välgjorda... men i slutändan tittar man för att man vill ha ren och skär eskapism. Tänk hellre populärroman än Nobelprisvinnare.
Så med detta sagt ska jag nu tipsa er om var ni kan börja. Samtliga finns med engelsk text. Och som alltid med k-drama på nätet: några kräver att ni utövar ip–magi och kastar en vpn–formel, de flesta inte.
Jin Jin (2013)
En tidsåtgångsmässigt fördelaktig startpunkt är tv–filmen Jin Jin, en väldigt välgjord deckare (och det kommer från en som normalt inte gillar deckare) om hur en känd författare blivit mördad och om hennes gamla klasskompisar som polisen misstänker kan ha gjort det. Tro mig, den är bättre än min beskrivning får den att verka – och så fylld av oväntade vändningar att jag inte vill säga mer. Men det är ingen spoiler att avslöja att slutet är en perfekt känslostorm. Här finns hela filmen:
Answer Me 1997 (2012)
Eunji från popgruppen Apink spelar huvudrollen som Shi–won, besatt av den då populära pojkgruppen H.O.T. Vi får följa henne och hennes kompisar från 18-årsåldern 1997 till 30-plussare i nutid, med allt vad det innebär att gå från tonåring till vuxen – allt berättat med massor av värme och humor. Stort pluspoäng för att det är en av få koreanska dramaserier med en gaykaraktär – homosexualitet är ett koreanskt tabupå väg att luckras upp hos yngre generationer. Rekommenderar även den fristående uppföljaren Answer Me 1994.
Miss Korea (2013)
Även den feministfärgade Miss Korea utspelas 1997. Vadan detta? Jo, 1997 drabbades Ostasien av en svår finanskris och är en tacksam period för samtidsparalleller i k-dramer. Här ser vi ett up–and–coming kosmetikabolag som inte har pengar till marknadsföring för sin nya produkt, och de tänker att vinna Miss Korea med sin produkt förmodligen ger tillräcklig PR, så vd:n kontaktar sitt ex – snyggaste tjejen på deras gamla skola – och frågar om hon vill hjälpa.
Jag rekommenderar också serien Pasta av samma feminism-fokuserade manus/regi–duo, med ett italienskt restaurangkök som spelplats.
Queen Seondeok (2009)
Spännande och actionfyllt historiskt mastodontdrama om den första kvinnliga regenten på Koreahalvön; i kungariket Silla, på den tiden då Koreahalvön var uppdelat i tre nationer för sisådär 1 400 år sedan. Politiska intriger, stora slag, och en fantastisk ensemble – framför allt Go Hyun–jung som den karismatiska men maktgalna Lady Mishil – gör detta till ett av mina favoritdramer. Hela episod 1 finns i länken ovan, här är inledningen:
Med detta är grundkursen överstökad, och även om jag kommer att skriva om annan tv också så kan ni räkna med kontinuerlig bevakning av k-drama här på TVdags framöver.
Hittar ni inget här som passar eller om ni undrar något, så ställ gärna frågor i kommentarerna!