Clik here to view.
Jag är ett av de där fansen till True Blood som liksom marginaliserats alltmer genom åren. Nu är serien slut och inte en rad har skrivits om det.
Ändå var karaktärerna i serien allas vänner i början och hyllades för sin råhet, sexualitet och omständiga värld. De var motvikten till Twilight-hypen och utgjorde någon slags balans mellan det vi suktade efter när det kom till det övernaturliga.
För mig var True Blood en vän, en sådan man tyckte om fast också den vännen man efter ett tag ville slänga ut men ändå lät vara kvar. Ultimat vänskap? Nja. Men trogen.
Kanske är det rentav en viss era som är över. För vad kommer att utgöra nästa vampyrserie när det känns som om nästan alla aspekter av den övernaturliga världen betats av?
Hursomhelst så har ingen skrivit om serien på länge – inte ens att den har haft avslutning. Att det är över nu. Inget mer Bon Temps, Shreveport, feer eller fejkblod.
Precis innan säsong sju började sändas skrev jag om mina förhoppningar för serien. Då hoppades jag på att de kommande avsnitten skulle hitta tillbaka till sin huvudkärna. Och det gjorde den på sätt och vis. Men det gick för snabbt. De sedvanliga tolv avsnitten blev bara tio den här säsongen och skillnaden märktes. Historierna skulle tryckas in, knytas ihop, det luftiga försvann och det kändes också som att alla (som inte dött vill säga) skulle ringas in i »det lyckliga slutet«. Lafayette och Arlene blir fangbangers, Eric och Pam blir svinrika, Jessica hittar tillbaka till Hoyt, Jason hittar Hoyts brud, Sookie hittar någon annan. De goda förblev goda, de onda förblev onda. Inget därimellan. Till och med kampen mellan de människor på orten som ställde sig emot vampyrer och Sookie samt de smittade vampyrerna blev korta och hyggligt innehållsfattiga.
Trots att den sista säsongen inte hittade helt rätt, så finns det ändå några scener jag tar med mig in i mitt True Blood-hjärta. Som när Sookie, i en av seriens sista scener, tar sitt livs antagligen svåraste beslut. Hjärtekrossande och syrligt fast på ett sätt som jag väljer att omfamna med öppna armar.
Jag hade också funderingar på om Hoyt skulle återvända på något vis. Och det gjorde han med bravur. Jag insåg då hur mycket jag saknat någon som är god rakt igenom i serien. Scenen mellan honom och Jessica tillsammans med Jasons parallella berättande för Hoyts flickvän Bridget om Hoyts och Jessicas historia, var fantastisk (att Hoyt aldrig ljugit om för Bridget vem han var utan att han helt enkelt inte älskade henne på samma vis som Jessica – bara att Hoyt inte minns henne). Scenen var så otroligt välregisserad och fylld av allt en True Blood-fan skulle kunna önska.
Men nu är det alltså över. Kanske är det rentav en viss era som är över. För vad kommer att utgöra nästa vampyrserie när det känns som om nästan alla aspekter av den övernaturliga världen betats av? Det återstår att se. Fast så säger man väl efter de flesta serier när de är avslutade.
