Premier League: Liverpool–Southampton (Viasat Fotboll kl 14:40)
Det här är fotbollens motsvarighet till att träffa en före detta flick- eller pojkvän första gången efter att det tagit slut och upptäcka att de hittat en ny partner som kanske inte nödvändigtvis är snyggare eller smartare, men definitivt rikare och mer världsvan.
Liverpool och Southampton var, tillsammans med Everton, förra säsongens kanske roligaste och mest sevärda överraskningslag i Premier League med rappa kreativa anfallsspel och på samma gång uppoffrande hårdjobbande, löpvilliga och spelskickliga centrala mittfält. Under flera år har Southampton byggt de brittiska öarnas mest spännande ungdomsverksamhet och kryddat med hypersmarta välscoutade inköp från kontinenten. Fjolårssäsongen var den första då laget på allvar började se färdigt ut. Nästan hotfullt, för lagen högre upp i tabellen och hierarkin.
Fotbollens motsvarighet till att träffa en före detta partner och upptäcka att hen hittat en ny, som kanske inte är snyggare eller smartare, men definitivt rikare och mer världsvan.
Ni vet hur hotade stormakter behandlar de som är längre ned i matkedjan: härska genom att söndra.
Av det Southampton som såg ut som ett potentiellt hot för ett år sedan finns inte mycket kvar. Managern Mauricio Pochettino, som styrde upp ett så fint spel under fjolåret och höjde ett antal talangfulla spelare till landslagsklass, har dragit till Tottenham och de sanslöst lovande ytterbackarna Luke Shaw och Callum Chambers har flyttat till varsitt storlag (Man United respektive Arsenal). Liverpool tog det säkra före det osäkra och köpte upp halva Southamptons centrallinje – anfallaren Richie Lambert, kreative mittfältaren Adam Lallana och mittbacken Dejan Lovren.
Southampton har tvingats bygga om och nytt. Frågan är hur långt de, med manager Ronald Koeman i spetsen, har hunnit?
Liverpool å sin sida hade ligans bästa offensiva grundspel förra året, men samtidigt byggde det till väldigt stor del på Luis Suarez rörlighet, avighet i straffområdet och hårda jobb. Jag är hemskt ledsen för det här väldigt uppenbara skämtet, men - hur tandlöst blir Liverpools anfall utan Suarez? Den Barcelonaflyktade anfallaren gjorde trots allt 31 av lagets mål förra året.
Å andra sidan var det bara två lag i hela Premier League som gjorde fler mål än Liverpool – även om man räknar bort Suarez produktion.
Allsvenskan: Örebro–AIK (C More Sport kl 15)
Känslan var ju att Andreas Alm äntligen, precis som i fjol då laget höstspurtade oerhört starkt, fått ordning på AIK. Vårens darriga försvarsspel har stabiliserats under sommaren, Patrik Carlgren börjar se landslagsmässig ut, tidigare ojämne Ibrahim Moro har i skymundan vuxit ut till en av seriens bästa centrala mittfältare och Henok Goitom har fortsatt att vara Allsvenskans smartaste länkanfallare.
I stället har det varit ett par tunga veckor för AIK. Först den håglösa insatsen i Europa League. Sedan ett märkligt freakderby mot Djurgården med kraftigt spelövertag på en usel plan – och ändå bara oavgjort. Det gäller att laget repar sig snabbt, mot ett knepigt Örebro, och hakar på Malmö i tabelltoppen. Ska man ha minsta chans att slåss om guldet bör Gnaget, med tanke på alla rykten kring nyckelspelare som är på väg bort, vara ikapp snart.
Superettan: GIF Sundsvall–Öster (TV12 kl 18:15)
Jag har alltid känt en särskild värme för jojolagen – de som år efter år flyter omkring i zonen mellan högsta seriens bottenskikt och näst högsta seriens toppskikt. Utan särskilt stora möjligheter att varken ta sig uppåt och etablera sig, men är alldeles för stabila för att falla nedåt.
I Sverige finns det få lag som bättre representerar uttrycket än GIF Sundsvall. I år är de än en gång, precis som vanligt, med och kämpar i Superettans toppskikt. Ena benet halvvägs inne i finrummets värme, det andra ute i den oglamorösa kylan. Jag håller en tumme för att de klarar avancemanget den här gången, det var ju ett tag sedan.