Har du någon tv-serie som du är »ensam om att förstå på rätt sätt«?
Kjell: Det är en känsla jag ofta får, men då inte sällan för att jag rent bokstavligt varit »ensam« tittare… Senast när det gäller Black Box. Dessförinnan musical-dramaserien Smash. En sådan klassiker i min tv-värld är Mike Whites och Jason Schwartzmanns Fox-sitcom Cracking Up (tydligen rena mainstream-katharsis för White… men jag bara satt och jäste av stormys i soffan).
Eller så har jag varit sista tittaren kvar, när alla andra lämnat… och sålunda ensam om att iaktta ett antal makalösa post-jump the shark-förändringar. Typ sista säsongen av Harry’s Law och sista säsongen av Falcon Crest, när Richard Channing plötsligt syltades in med Bilderberg-liknande »Världsorganisationen« och en dittills typisk flaggskeppssåpa förvandlades till konspirationshaveristisk vingårdsapokalyps.
Sedan är det förstås lite lustigt att väldigt många kan tro sig väldigt »ensamma« om att se en vissa serier… som Northern Exposure, en av få serier jag sett om, raktigenom, och som flera av mina TVdags-kolleger här nedan listar som typisk »ensam-serie«. Den har väl rentav gått två gånger i svensk tv?
Nu kom jag även på ett svar som relaterar mer direkt till andan i frågeställningen – Rederiet! En serie jättemånga svenskar följde från start till mål men som jag kände att jag var ensam om att njuta av ända från Anders Neglins Mike Post-plankande ledtema till hur lätta frågorna var i det där popquizet som Uno deltog i och slutligen vann honom en äkta Elvis-guldkostym.
Magnus: Av en ren slump började jag kolla på Kommisarie Winter med Magnus Krepper och blev helt uppslukad, när väl lugnet lagt sig förvånades jag över att serien inte älskades av alla. Den var ju så satans otäck och hanterade spänning och action med ett imponerande passivt lugn. Målet var inte att mata massan mätt med trist, ihopstressad Nordic Crime, målet var att erbjuda ett alternativ: en svensk deckare utan Persbrandt.
Mattias: Jag har hittills inte träffat någon annan som gillar Suburgatory lika mycket som jag gör. Dalia är så jävla rolig bara. Älskar också Galen i dig. Eller »Jamie och Paul« som jag och min brorsa kallade den, eftersom vi kände så mycket för huvudpersonerna. Avsnitten som kretsar kring Jamies otrohet var skitjobbiga att se, det var som att se ens bästa parvänner glida isär. Australiska Masterchef är en tredje – den överträffar vida svenska, amerikanska och till och med brittiska motsvarigheter.
Martin D: Som alt-humornörd i Sverige får man ibland intrycket att man är helt ensam om att uppskatta ambitiösa, mångbottnade serier som Eagleheart, The Heart She Holler, Stella, Xavier: Renegade Angel eller Wonder Showzen. Eller för den delen Trailer Park Boys.
Björn: Efter varje gudabenådat avsnitt av senaste säsongen av Mad Men så gnällde folk på att det inte hände något. Jag förstår ingenting, i »mina« avsnitt händer det hur mycket som helst.
Linus: Varför har inte fler förstått det genialiska med Gogglebox? Världens simplaste idé, brittiska familjer filmas när de kollar på tv, men så fruktansvärt roligt. Jag skrattar så att jag gråter, och ibland bara gråter jag tillsammans med Sandy och Sandra, Steph och Dom och de andra.
Murder, She Wrote är för många ett simpelt whodunnit-lik från 1980-talet, men för mig är det en av mina favoritserier någonsin tack vare en fantastisk blandning av lagom knepig pusseldeckare, tjusiga 1980-talskläder och Angela Lansburys självklara närvaro i huvudrollen. Jag har alla tolv säsonger på dvd. Och tv-filmerna. Jag ser om allt minst en gång per år. Oftast på hösten. Snart dags igen, med andra ord. Jessica Fletcher 4-ever.
Martin G: Mjo, sånt förekommer. Oftast i mildare grad angående stora, breda succéer. Jag tycker till exempel inte att Magnum var bra för att Tom Selleck var så skönt mustaschprydd och hela stämningen så skönt wacka-wacka – utan för de ömsint skildrade relationerna.
Caroline: Inte tv-serie men jag har alltid känt mig ensam i att tycka att Ross var absolut roligast i Vänner och inte den där alltid så förutsägbara one-trick-ponyn Chandler.
Ida: Teen Wolf, såklart.
Anna-Karin: Jag älskade ju tv-serien Spartacus: Blood and sand när den kom 2010. Många avfärdade den som muskelmachotrams, men jag kunde se en berättelse om omöjliga manliga ideal, och mjuka män som fångats i he-mankroppar. Det var för övrigt mina hyllningar till Spartacus som fick Kjell att fråga mig om jag ville börja skriva för Weird Science (som sen blev TVdags, ju).
Tobias: Jersey Shore, därför att ingen annan verkar inse den enorma gärning MTV gjort för culture studies-ämnet. Ring mig så håller jag en lång Žižeksk (teoretiskt fluffig och långsökt) utläggning om detta.
Per: Jag möter sällan någon som vill prata om den härliga trivselserien Goda grannar som gick på SVT 1987–1989. Anders Nyström och Helena Brodén som det strävsamma paret Rune och Iris, Per Eggers som tobakshandlare, och Peter Dalle som den slemmige yuppien Pierre i ett hyreshus i Stockholm. Odramatiska intriger i bekväm snigelfart. Saknar den.
Lisa: Håller med Kjell om Smash... En musikalserie som inte var så autotunad och sockersöt att man blev illamående (ja, jag menar Glee) utan i stället fokuserade på det psykiskt och fysiskt krävande arbetet bakom en Broadway-produktion borde ha fått fortsätta ett tag till. Sedan förstår jag inte varför den underbara, kravattprydde Matt Preston i Masterchef Australia inte är en superstjärna än? Han twittrade för övrigt att han skulle ut och äta i Stockholm i slutet av denna månad. Måste stalka!
Jimmy: Just nu Chicago Fire. Det närmaste vi kommer en samtida Third Watch.
Stefan: Det var väl bara jag och Magnus Häglund här på Gotland som tittade på Northern Exposure. Jag är kanske inte lika ensam om att älska New Girl men jag vet väldigt många många som bytte kanal samtidigt som jag låg dubbelvikt på golvet. Sen älskade jag Söder om Folkungagatan, vilket tydligen inte så många andra gjorde.
Daniel: Likt Stefan slår jag gärna ett slag för Northern Exposure, som exakt noll personer i min omgivning förstod varför jag tittade på när det begav sig. Inte ens TV3 verkade ju vilja att någon såg den, namnet Det ljuva livet i Alaska var ju inte direkt något genidrag och sändningstiderna blev snabbt hopplöst sena och oregelbundna. Sedan brukar få förstå varför jag har samtliga avsnitt av Alf inspelade på vhs. Jag har väl visserligen inte sett om dem sedan mitten av 1990-talet, då jag och min vän Jonas ofta brukade förfesta framför ett par Alf-avsnitt innan vi gick ut, men jag kommer fortfarande på mig själv med att citera Alf ibland, vilket inte direkt leder till samma typ av igenkännande nickar eller skratt som man får när man citerar ur Seinfeld.
Sara: Jag älskar också Northern Exposure, Stefan, Daniel och Kjell! Och vi kan prata Goda grannar, Per! Däremot vet jag få andra som så ofta fastnar i gamla klipp från panelprogrammet What's my line som jag gör. (Originalversionen med fabulösa John Daly som programledare som sändes 1950–1967).
Sommartittarna återkommer sommaren ut på TVdags, varje dag kl 10.