Även om jag uppskattat tidigare American Horror Story-säsonger har jag alltid känt att det saknats något, ett irriterande kliande något. Säsong 3 förklarar exakt vad.
Säsong 3 förtrollar.
Ingenting är för mycket i jakten på den syndigaste underhållningen. Religiös lavemangsbestraffning, nekrofila trekanter och Evan Peters som Kyle Spencer. Han är väl inget speciellt, kanske ni tänker. Nej, kanske inte, men hans Prins Valiant-hår är. Fascinerande hur det inte förändrats en lock sedan säsong 1… nu är hans öde något av det mest roande, och oroande, den här säsongen. Detta är hans historia.
Kyle återuppstår ihopsatt som en Gott och blandat med kolasmak, alltså en fot här och en arm där från bårhusets gedigna urval. Dessvärre utan hjärna.
Kyle Spencer inleder som snäll fotbollshunk med rätt att dö som straff för en ytterst grym våldtäkt. Lite orättvist, faktiskt, då det är hans mindre snälla hunkkompisar som egentligen begått den. Nåväl, Kyle återuppstår ihopsatt som en Gott och blandat med kolasmak, alltså en fot här och en arm där från bårhusets gedigna urval. Dessvärre utan hjärna, eller med en liten sådan. Kyle ägnar således första sex avsnitten åt att mumla, skrika och slåss. Hade han inte redan varit död är det mer än troligt att han diagnostiserats med en bokstavskombination längre än kambodjanska alfabetet. Kyle är en barbar, och som sådan rolig men aningen begränsad. Handlingsschemat för en barbar är ju som ni vet strikt hållet.
Men ungefär halvvägs in i säsongen händer något.
(Följande kanske kan uppfattas som en spoiler, jag tycker inte den är särskilt stor.)
Kyle upptäcker, med en av häxornas hjälp, sex. Och blir foglig som ett lamm. Jag surfar runt ett tag för att finna underlag för denna teori. Jag googlar »bota aggressivitet med sex« men får bara upp en radda extremt deppiga resultat som inte leder någonstans. Jag byter sökord till »sex lugnar aggressivitet« och ser en viss ljusning i en Expressen-text vars rubrik lyder »Aggressiva pojkar dansar sig lugna«. Givetvis handlar det om levande pojkar, men ändå. I vilket fall som helst så blir Kyle något av en sexslav, eller boy-toy för Madison och Zoe, två av de yngre häxorna i häxklanen. De delar alla hans delar lika och jag kan inte låta bli att fascineras av dessa parafiliska excesser som samtidigt utstrålar en sådan frihet, öppenhet, frispråkighet. Låt vara att denna extas hotar att avbrytas när en romans mellan Kyle och Zoe hotar (jag ska dock inte avslöja hur det går) och Madison inte är den som låter sig förvägras sex utan våldsamma konsekvenser (men jag säger inget, så har jag åtminstone nästan ingenting sagt).
Mitt idealavsnitt under säsong 3 är, ungefär: 10 procent Kyle tränar ord med sin läsplatta, 40 procent zombie versus häxor i sexuell strid, 20 procent romans och svartsjuka samt 30 procent »häxor kan«. Med American Horror Story är det ju så att Jag vill ha kakan, kräkas upp den och äta den igen – och känner mig trygg i Brad Falchuks och Ryan Murphys händer. De guidar tittaren med ett lekfullt strypkoppel och löser brister, som alla röda trådars ständiga bortfall till exempel, med gott humör och lekfull ton. Det vill säga med billiga kameraeffekter, gialloslingor på ljudspåret och ett intro som man aldrig missar för en kopp kaffe. American Horror Story: Coven är det mest underhållande du kan se i den svenska tablån just nu.
American Horror Story: Coven har svensk premiär på Kanal 9 i kväll kl 22.