»Christian Falk är död.«
Meddelandet kom från min exfru, hon visste att jag skulle bry mig. Det finns de som stör sig på oss som blir berörda även när någon vi inte känner dör. De skulle ha stört ihjäl sig på mig nu, på sorgen jag känner när jag tänker på att Christian Falk är död. Jag kände honom inte, jag pratade aldrig ens med honom. Men i dag önskar jag att jag en av alla gånger som jag såg honom på Södermalm hade gått fram till honom och berättat vilken grym musiker jag tyckte att han var.
Nostalgi fungerar ju så att vi backar bandet. Den här gången till 1985 och en specifik konsert. Den 18 och 19 mars det året spelade Imperiet på Orionteatern på Södermalm i Stockholm. Den ena konserten bandades – jag var tyvärr på den andra. (Det spelar bara roll för att jag hade velat kunna säga »jag var där«.) I dag har jag sett och hört Orionteatern-spelningen för jag vet inte vilken gång i ordningen. Alla låtar finns på YouTube (… och på en sönderspelad vhs-kassett på min vind). Se! Hör!
Det finns folk som stör sig på oss som blir berörda när någon vi inte känner dör. De skulle ha stört ihjäl sig på mig nu, på sorgen jag känner när jag tänker på att Christian Falk är död.
Jag vet att Christian Falk var så mycket mer än bara basist i Imperiet men för mig är det framför allt den trumpne superbasisten (med fula hattar) som jag kommer att bära med mig i hjärtat. Vila i frid, Christian, och du – tänkte bara säga att du är grym! Jag är ledsen att jag aldrig sa det.