En av de bättre »reklamfilmer« på senare tid måste vara det dryga tio minuter långa klipp från Sundance-festivalen där en medelålders man stormar ut, eller rättare sagt blir avvisad, från premiärvisningen av Lucky McKees The Woman, gormande om sexism och misogyna svinerier. Kort därefter fortsätter han sin predikan utanför biografen. I ett töcken av svordomar och frikyrkliga americana-floskler fördömer han repetetivt både regissör som film, tror aldrig jag sett en argare man. Det är mycket underhållande, men framför allt säljande. Ni kan ju tänka er hur många som ville se The Woman efteråt!
Och visst, den anledningen är väl lika bra som vilken annan. För oavsett skäl framstår The Woman som en vinnare. Kanske inte lika bra som McKees genombrott May, som innehåller en av de bästa scenerna någonsin inom modern skräckfilm: de blinda barnen som kryper över ett golv fyllt av glaskross (värre än det låter ). Men The Woman... var ska man börja?
En framgångsrik småstadsadvokat finner en förvildad kvinna i skogen och bestämmer sig för att civilisera henne. Med allt vad det nu innebär. Till sin hjälp har han sin familj. Feel bad gånger hundra.
Vad som följer är en blandning av Dogtooth och The Descent, som kan ses på ett antal olika sätt beroende på vilka glasögon man bär. Jag väljer dock att se det som en kraftfull feministisk skräckdrapa, en attack mot övermakten – i det här fallet: familjefadern. Med ett krossande bra soundtrack som aldrig smälter in utan bara är i vägen. Så här ska en bra film kännas.