Who would do a thing like that?« – Dr Hayward
Innehåller spoilers för Twin Peaks, säsong 1, avsnitt 2, Traces to Nowhere.
Först nu slår det mig att varje avsnitt av Twin Peaks omfattar, i grova drag och med vissa undantag, ett dygn av handlingen. Det hade jag inte en tanke på tidigare (men Wikipedia bekräftar). Dag två börjar tidigt. Klockan är 06.18, och Dale Cooper hänger uppochner, Max Cady-style, i sitt timmerbelamrade rum på Great Northern, och redovisar sina upplevelser av hotellet till Diane. Cooper tycks anpassa sig snabbt till sin omgivning – boxershortsen är, som sig bör i dessa trakter, skogshuggarrutiga.
Cooper har två saker i skallen denna morgon: mordet på JFK och hur kaffet på Great Northern smakar. Twin Peaks är överlag en otroligt koffeinbesatt serie – Cooper och Harry hinner knappt komma innanför dörren hos folk de ska förhöra innan de får en kopp java i handen. Kaffebrödet är minst lika viktigt – den ständiga munkfrossan på polisstationen ger mig fantomsockerchock, och diskussionerna om vilken diner som gör den bästa körsbärspajen verkar stundtals uppta mer intresse hos Cooper än mordutredningen. Men glöm nymodigheter som espresso och latte, här är det gammaldags svart som gäller. (En minnesvärd espressorelaterad scen hos Lynch hittar man ju däremot i Mulholland Dr. – det är förresten Angelo Badalamenti som dricker.) Kaffet på Great Northern visar sig vara utmärkt, och under frukosten hinner Cooper också bekanta sig med Audrey Horne. Cooper är betagen, och Audrey flörtar hejdlöst.
Munkfrossan på polisstationen ger mig fantomsockerchock, och diskussionerna om vilken diner som gör den bästa körsbärspajen verkar stundtals uppta mer intresse hos Cooper än mordutredningen.
Väl på polisstationen är Cooper all business. Han rivstartar dagen och meddelar Harry sin strategi: förhör med James, Bobby och Mike, kolla Bobbys bil, nya förhör med Lauras föräldrar. Lauras obduktionsrapport sammanfattas av en skakad Dr Hayward. Laura dog någon gång mellan midnatt och fyra på morgonen på grund av blodförlust efter ett flertal mindre sår. Hon har bitmärken på axlar och tunga, samt märken på kroppen där hon varit bunden. Brutalt. Under sina sista tolv timmar i livet hade hon sex med minst tre män. Dr Hayward har även undersökt Ronnette Pulaski, som fortfarande ligger i koma, och han tvekar inte: det är samma gärningsman (eller män).
Shelly är på väg till jobbet på The Double R Diner, men kroniskt sure Leo, som mekar med en silvergrå truck han döpt »Big Pussycat«, tvingar henne att ta hand om en omgång tvätt till innan hon får lämna huset. Bland de oljiga trasorna hittar hon en blodig skjorta, som hon hastigt tar åt sidan och knölar ner i en byrålåda. När Leo senare i avsnittet utan framgång letar efter skjortan skyller han på slarviga Shelly, och misshandlar henne med en tvål som han stoppar i en strumpa, samtidigt som han höjer köksradions rockabilly så inte någon ska höra Shellys skrik. Verkligen en charmerande ung man, denne Leo.
Utomhusmiljön med det lilla skjulet intill dammen i början av scenen ser ut som något ur en Douglas Sirk-film.
Bortsett från det halvfärdiga, ruffiga huset tycks The Johnsons för övrigt bo ganska pittoreskt, precis intill en liten sjö eller damm – det hade jag inget minne av. Detta ska ju föreställa februari, men utanför huset ser det mer ut som en solig höstdag, med ljuvliga rödgula färger; utomhusmiljön med det lilla skjulet intill dammen i början av scenen ser ut som något ur en Douglas Sirk-film.
Cooper och Harry förhör en sammanbiten James, som medger att det var han som spelade in videon med Laura och Donna. Cooper sätter fingret på något: förhållandet mellan James och Laura var en väl skyddad hemlighet, nästan ingen visste om det – men Laura var en av de mest populära tjejerna i skolan som dessutom var ihop med Fotbollskapten Bobby. Hur länge trodde egentligen James att de skulle kunna hålla det hemligt? James menar att det var Lauras idé att hålla det hemligt, antagligen för att hon var rädd för Bobby. James bekräftar också att Laura tog kokain och att han fått henne att sluta en period. Men någonting hände för ett par dagar sedan – något skrämde henne, bort från James och bort från tryggheten.
Cooper och Harry släpper James – han må vara uttrycksfull som en trädstam och dum som ett spån, men någon mördare är han inte.
Stackars James, han är verkligen ledsen över det som hänt men kanske mest av allt förvirrad – Lauras irrationella beteende gjorde honom lika svarslös som han är under förhöret. Han vet inte varför hon betedde sig som hon gjorde, han vet inte varför hon inte kunde träffa honom igen – men så här långt känns det som att Laura försökte skydda James från det mörker hon kommit i kontakt med. Cooper och Harry släpper James – han må vara uttrycksfull som en trädstam och dum som ett spån, men någon mördare är han inte. Han släpps av lagens långa arm och tas hand om sin farbror Big Ed, som har en bula i pannan efter gårdagens slagsmål på vägkrogen. Ed passar på att ta Harry åt sidan och berätta att han tror sig ha blivit drogad på vägkrogen – och namnet Jacques Renault nämns för första gången.
I en annan del av polisstationen, i en av cellerna, sitter Bobby och Mike och lägger upp sina planer. De har haft knarkaffärer ihop med Leo, och det står klart att de inte är avslutade – Leo har varit i kontakt och vill veta när han ska få sina pengar. Problemet är att de $10 000 Bobby och Mike är skyldiga ligger i Lauras bankfack. Vad oroar dessa kärnfysiker mest just nu, måntro – mordet på Laura Palmer eller skulden till Leo Johnson? Samtidigt sås ett frö till svek här, då Bobby erkänner att han haft kontakt med Leo utan Mikes vetskap – samma kväll som Laura mördades.
Hemma hos familjen Hayward har Donna ett förtroligt samtal med sin moder. Donna tycks redan vara klar med att sörja sin bästa vän i hela världen, för hon har ju plötsligt annat att tänka på: hon är kär i sin väns hemliga pojkvän! Hey, lite respekt kanske? Kroppen är knappt kall! Donna har till och med mage att påstå att under de två månader som James och Laura var tillsammans var det i själva verket James och Donna som blev kära i varandra. Självupptagen much?
Jag känner att mina sympatier för Donna börjar vackla här. Jag kan förvisso inte avgöra ifall hon bara är lite förvirrad, och hennes sorg och ångest hindrar henne från att vara mer klarsynt, men jag köper inte alls hennes dystra försäkran till sin mamma att det känns som att hon svikit sin vän – det låter som en Duktig Flicka som för hundrade gången ljuger för sina föräldrar om att det verkligen inte var hon som tjuvrökte, det var de där andra ouppfostrade barnen.
Vem är inneboende hos vem? Och har inte den personen nog med pengar för att skaffa eget boende? Är bostadsbristen så akut i Twin Peaks? Vem står skriven på adressen? Så många frågor!
Bobby och Mike släpps från häktet, till Harrys och deras egen förvåning. Cooper låter dem gå med ett varningens ord: håll er borta från James. Harry känner sig som Dr. Watson till Coopers Sherlock, och tillsammans tar de en droska genom Londons dimfyllda gator hem till Pete och Catherine Martell, där även Josie Packard bor – eller om det är tvärtom. Jag förstår fortfarande inte hur den här boendesituationen ser ut – vem är inneboende hos vem? Och har inte den personen nog med pengar för att skaffa eget boende? Är bostadsbristen så akut i Twin Peaks? Vem står skriven på adressen? Så många frågor!
Harry och Cooper förhör Josie om hennes relation till Laura. Laura undervisade Josie i engelska två gånger i veckan och Josie såg henne senast för några dagar sedan. Scenen i sig är inte så värst upplysande – vi får avsnittets andra kaffeskämt, Cooper ser direkt att Harry och Josie har ett förhållande, och Josie berättar att Laura lämnade deras senaste möte med ett kryptiskt budskap – men vad scenen egentligen sätter fokus på är hur osannolikt aktiv Laura var på sin fritid, och hur alla i stan tycks ha haft någon slags relation till henne. Privatlektioner i engelska, personlig assistent till Johnny Horne... och då har vi inte ens kommit in på meals on wheels (se nedan) och hennes mer dunkla sysslor. Inte undra på att hon tog kokain!
Klipp till Catherine Martell och Ben Horne, som avrundar en otrohetssession med att diskutera omoraliska planer på att ta över sågverket från Josie. Det är en scen som dryper såpa – på ett bra sätt. Det dricks champagne, Ben står vid spegeln och rättar till slipsen medan Catherine sitter i sängen, draperad med ett lakan, och minns en tid då de kunde få hela eftermiddagar för sig själva. Detta har pågått länge. Catherine säger att sågverket inte är i närheten av konkurs, hur mycket hon än försöker få Josie övertygad om detta, men att hon snart inte har tålamod att vänta längre. Ben är mer drastisk – tänk om någon råkar bränna ner sågverket?
Donna hälsar på Leland och Sarah Palmer. Lite mer genuina känslor från Donna här, framförallt när hon ser hur förtvivlat sorgsen Sarah är. Grace Zabriskie som spelar Sarah är helt klart den skådis som hittills haft mest att göra i serien rent känslomässigt, och även i den här scenen briljerar hon (jag är väldigt svag för bra filmiska hysterikor, och Sarah Palmer är en av de bästa). När Sarah plötsligt inbillar sig att Donna är Laura och nästan kramar ihjäl henne övergår scenen i ett drastiskt ögonblick från sorg till obehag, och därefter PANG till skräck, då vi genom Sarah ser honom, hukande och spanande bakom en säng – den vi snart ska kalla BOB.
Hawk tröttnar snabbt på dessa simpla arbetares gnäll och bestämmer sig istället för att göra det poliser gör bäst – trakassera minoriteter.
På sjukhuset förhör konstapel Hawk Ronnette Pulaskis föräldrar. Med risk för att säga A men inte B eller C så finns det helt klart ett outforskat klassperspektiv här – Ronnette kommer tydligt från andra, enklare förhållanden än Laura eller för den delen många andra karaktärer i Twin Peaks. Föräldrarna berättar för Hawk att Ronnette jobbar extra på parfymavdelningen i Hornes varuhus.
Men Hawk tröttnar snabbt på dessa simpla arbetares gnäll och bestämmer sig istället för att göra det poliser gör bäst – trakassera minoriteter. En mystisk enarmad man kliver nämligen av hissen – samme man vi såg i piloten – och försvinner iväg längs en sjukhuskorridor. Han är väl där som patient eller möjligen anhörig till någon, kan man gissa? Kanske ligger allergiavdelningen lite längre bort på samma våningsplan och det är dags för hans hypersensibilisering så han slipper hösnuvan den här säsongen? Men framförallt har han bara en arm, och ser skum ut, tycker Hawk. Finns det ingen diskrimineringsombudsman i Twin Peaks? Jag har testat att maila do@twinpeaks.gov men inte fått något svar. Tipsa i kommentarerna! Hawk följer efter den enarmade mannen men tappar snart spåret. Bra jobbat, Hawk – ska inte du föreställa indian? Åh nej, nu är det jag som är fördomsfull! Ingen fara, jag har mailat do@twinpeaks.gov och anmält mig själv.
Ben är irriterad på Audrey, och blir inte vänligare inställd när hon i princip erkänner att hon skrämde iväg norrmännen med sitt »min goda vän Laura är mördad«-snack. Det leder till ett bottenlöst bittert uttalande från Ben: »Laura dog för två dagar sedan. Dig förlorade jag för flera år sedan.« Audrey står upproriskt på sig i scenen, men med ansiktet vänt bort från sin pappa ser man spår av ånger. Av Ben ser vi här en nästintill mänsklig sida, men vi får inte glömma bort vad han är för figur, vi måste fundera på vad som driver honom att säga detta, att göra denna makabra jämförelse med Lauras död. Det är en horribel och märkligt självbelåten sak att säga till sin 17-åriga dotter, ett uttalande som raderar hans eventuella egna skuld till avståndet mellan dem. Och utifrån den Ben vi hittills lärt känna lär hans förlust av sin dotter lika mycket vara dotterns förlust av sin far.
Scenen kring matbordet hemma hos familjen Briggs är en klassiker, från Major Briggs tålmodiga och överraskande empatiska tal, till Bobbys utstuderat rebelliska cigarett till samma cigaretts nedslag i köttfärslimpan. Bobby anser såklart att han bor i ett dårhus. En mycket speciell familjedynamik. Det finns inte så mycket mer att tillägga.
På The Double R Diner pratar Cooper och Harry med Norma om Lauras inblandning i meals on wheels-programmet som kör ut mat till pensionärer, och möter även The Log Lady, som låter meddela att hennes stock en dag kommer att ha något att säga om Lauras mord, eftersom den såg någonting natten då det hände. När Cooper tvekar om att rådfråga James stocken fnyser The Log Lady och går därifrån.
Middagsscenen hemma hos familjen Hayward är bisarr när man tänker på omständigheterna: Donnas bästa vän mördades för två dagar sedan och nu bjuder Donna hem hennes hemliga pojkvän, som hon plötsligt är förälskad i, på middag med föräldrarna. Hepp! Bobby och Mike spanar på huset och svär över casanovan James, som nu haft ihop det med bägges flickvänner. Med tanke på dessa jubelidioters självbild måste det framstå som en attack på allt de representerar när en timid typ som James lägger beslag på brudarna.
Avsnittet slutar med att Lauras psykiatriker Dr. Jacoby, klädd i färggranna kläder och en fiskslips, går omkring i sin tiki-inspirerade bostad och lyssnar på ett kassettband som Laura spelat in till honom, som del av sin terapi. Precis när bandet börjar bli lite avslöjande sätter Jacoby på sig hörlurarna och stänger oss ute. Han öppnar en kokosnöt. I den ligger det halva guldhjärtat.