På med öronlappshatten, stoppa pipan och skrik otrevligt på Mrs Hudson efter en kopp te, för nu ska vi tillsammans lösa mysteriet med säsong 3 av Sherlock.

Inför säsong 2 fick vi av serieskaparna Steven Moffat och Mark Gattis tre ord som ledtrådar, ett ord för varje avsnitt, och varje avsnitt bygger som bekant (mycket löst) på ett Sherlock Holmes-äventyr nedtecknat av Arthur Conan Doyle.

Orden inför säsong 2 var »Woman,« »Hound« och »Fall«. Referenser lätta att förstå: det finns i stort sett en enda kvinna av betydelse – Irene Adler från A Scandal in Bohemia som blev A Scandal in Belgravia ( läs här vad jag tyckte om det avsnittet). »Hound« var förstås från The Hound of the Baskervilles. Reichenbach Falls är namnet på det schweiziska vattenfall där Moriarty och Holmes (vad det verkade som) tumlade mot sin död i novellen The Final Problem.

Nu är vi bjussade på tre nya teaser-ord inför säsong tre: »Rat«, »Wedding« och »Bow«. Lägg till titlarna på de tre nya avsnitten och det är inte svårt att lista ut vilka Sherlock Holmes-historier som ligger bakom.

Namnet på kvällens säsongspremiär, The Empty Hearse, syftar förstås på novellen där Sherlock kommer tillbaka från de döda: The Adventure of the Empty House. Avsnitt två, The Sign of Three, är självklart romanen The Sign of Four. Och säsongsfinalen om två veckor, His Last Vow, är titelmässigt en lek med ord – det allra sista Sherlockmysteriet av Doyle heter His Last Bow.

Så, tillbaka till de nya orden:

1. »Rat«
Att första avsnittet ska bygga på återuppståndelse-historien The Adventure of the Empty House är kronologiskt helt rätt och riktigt. Men hur kommer »rat« in?
Det finns inga råttor i The Adventure of the Empty House. Vi måste därför anta att första avsnittet kommer kombinera The Adventure of the Empty House och ett mysterium som har med »rat« att göra. Det är en intressant ledtråd. Det finns två vägar att gå.
The Giant Rat of Sumatra är ett populärt förslag bland spekulationerna på nätet men det lustiga är att det inte finns någon Sherlock Holmes-historia av Conan Doyle med det namnet.  Det refereras till den i historien Vampyren i Sussex (som var en av mina favoriter som barn minns jag, läskig). Sherlock berättar för Watson i en bisats att det finns en historia om jätteråttan från Sumatra, »en historia världen inte är redo för än«. Mången fanfic-författare har gjort sin egen tolkning av Jätteråttan från Sumatra och känns perfekt för vår uppdaterade Sherlock!
The Boscombe Valley Mystery är ett annat förslag där »rat« är av betydelse. »A rat« uttalas av en döende man, men ordet visar sig vara bara slutet av ett helt annat ord, som pekar ut mördaren. Långsökt. Och ett rätt okänt fall för läsarna.

2. »Wedding«
Först spekulerades det i om det avsnittet skulle bygga på fallet The Noble Bachelor, där Watson och Holmes utreder försvinnandet av en brud på bröllopsdagen. Men då namnet på avsnittet avslöjades (The Sign of Three) stod det klart vilket bröllop som menades – i Doyles roman The Sign of Four träffar nämligen Watson sin blivande fru, Mary Morstan. Det kommer bli intressant att se hur de handskas med en fru Watson. Hoppas det är lite liv i henne och att hon inte bara behöver bli räddad och vara till besvär som en annan bromance-uppbrytande Yoko.

3. »Bow«
His Last Bow är en märklig historia och berättas ovanligt nog inte av Watson, utan i tredje hand. Det är inte så mycket ett mysterium som en spionhistoria. Holmes har dragit sig tillbaka och är biodlare, men rycker in en sista gång mot tyska agenter. Detta var en patriotisk historia Doyle skrev 1914, strax innan första världskrigets utbrott.  Det är också den berättelse om Holmes som kronologiskt utspelar sig sist av alla. Novellen är Doyles slutgiltiga farväl till Sherlock.
Det som framför allt talar för att det är det sista Sherlock-äventyret någonsin är att både Benedict Cumberbatchs och Martin Freemans karrriärer just nu går strålande.  Mellan hobbitar och Julian Assangar var det tillräckligt svårt att pussla ihop schemat så man kunde göra den här tredje säsongen. Vad som däremot talar för en till säsong är en möjligen optimisk tolkning av ett uttalande från Cumberbatch själv om att göra en säsong fyra. Det är ingenting som är officiellt, men det är tillräckligt för att alla FreeMartinis och CumberBitches (som fansen till de respektive huvudrollsinnehavarna kallar sig) ska våga hoppas.

Men vi struntar i vad avsnitten kommer handla om! Kanske ni utropar. Hur överlevde Sherlock fallet från höghuset i förra säsongens slutscener?

Då får vi backa lite och prata om The Adventure of the Empty House igen. Det är i den novellen Doyle återupplivade sitt hatobjekt Sherlock Holmes efter att tidigare i desperation dränkt honom i en slutstrid med sin ärkefiende Moriarty. Doyle ville nämligen bli en seriös författare, känd för en helt annan typ av litteratur, och såg bara en utväg – Sherlock måste dö! Tyvärr accepterade fansen inte detta, och läsarstorm tillsammans med monetära problem väckte liv i mästerdetektiven. Doyle måste nästan haft det på känn, så uselt som han dödar Holmes i The Final Problem. Ingen död kropp? Inga vittnen? Bevisen på att Holmes är död består av fotspår i snö samt ett avskedsbrev från Holmes till Watson? Kom igen. Klart han inte var död.

Läget är annorlunda i tv-serien. Vi ser Sherlock falla. Det finns en blodig kropp. Watson, en läkare, tar hans puls.

Steven Moffat säger att det finns en ledtråd som alla har missat. Det finns många spekulationer om hur Sherlock kan ha överlevt sitt fall över takkanten, hela sajter dedikerade till att lösa The Final Problem och efter att ha läst mer eller mindre fantasifulla förklaringar tror jag att lösningen finns i följande ledtrådar:

Molly.

Sopbil.

Cyklist.

Sherlock säsong 3 börjar på SVT1 i kväll kl 21:30.

Se kommentarer

Bill Murray som Peter Pan hos Letterman
Bill Murray är en av mina favoritgäster i Late Show With David Letterman. Han är dessutom en expert på att göra spektakulära entréer. I går passade han på att ansöka till jobbet som Peter Pan i NBC:s livemusikal.

Tina Fey gästar Jerry Seinfeld i Comedians In Cars Getting Coffee
Äntligen en kvinna i Comedians In Cars Getting Coffee. Och när det är Tina Fey som gästar så måste man ju se.

David Schwimmer i ny komedipilot
Piloten är baserad på Bilti Hafich, en mycket populär serie i Israel. Schwimmer spelar en författare på dekis som nu jobbar deltid med att anordna workshops på ett universitet.

Grace Gummer klar för CBS Extant
Grace Gummer (för övrigt dotter till Meryl Streep) är en underbar birollsskådis (senast i The Newsroom och AHS: Coven). Extant är en CBS-serie som kommer till sommaren. Halle Berry spelar Molly, en astronaut som försöker återvända till sin familj och det vanliga livet efter ett 1-års solouppdrag i rymden. Men hennes upplevelser i rymden kommer att leda till händelser som kommer att ändra historiens gång. Här är en teaser.

Se kommentarer

I samband med Mitt-premiären på Sundance fick Mitt Romney frågan om han kanske ändå tänkte ställa upp i presidentvalet 2016. »Oh, no, no, no. No, no, no, no, no. No, no, no«, blev svaret. I så fall vaskar han 94 minuter helt makalös reklam.

Greg Whiteley har följt Romney och hans familj i sex år, genom primärvalet 2008 och presidentvalet 2012. Filmen börjar på den nervösa valkvällen 2012, hoppar sedan tillbaka i tiden och landar i en soffgrupp. Det är kring jul, en hord Romneysar har familjeråd framför en öppen brasa. Gör upp en lista på ett papper. Ska Mitt sikta på Vita huset eller inte? Pros? Cons? Några pros. Mest cons. »If you don’t win, we’ll still love you, but the country may think of you as a laughingstock.«

Jag börjar jämföra Greg Whiteley med Leni Riefenstahl. Ingen hållbar jämförelse, men jag kan ändå inte komma ifrån en vag domedagskänsla.

Filmens tagline är »Whatever side you’re on, see another side«, och Whiteley har uteslutande filmat just den sida av Romney som kommer fram när han är omgiven av sin familj. När han blir Mitt och slutar vara Romney. Man får se snudd på ingenting av vad som sker utanför familjens intima sfär. Nästan inget alls av kampanjandet omkring honom. Inga PR-strateger eller spinndoktors. Inga walks and taktik-talks. Ingen nervig krishantering. (47 procents-debaclet hastas till exempel väldigt snabbt förbi.) Inga säkerhetsvakter. Bara familjen. Whiteley själv har kallat filmen »en omvänd The War Room«.

Mitt är rolig och kvick. Mitt är varm. Mitt och hans familj lyssnar tillsammans på David Sedaris och ett avsnitt av This American Life och skrattar högt. Mitt stryker en skjorta när han har skjortan på sig. Mitt plockar skräp på balkongen. Mitt åker pulka. Mitts vantar är lagade med silvertejp. Mitt citerar favoritfilmen O Brother, Where Art Thou?. Mitt är överhuvudtaget en ganska skön kille.

I 94 minuter tycker jag väldigt mycket om Mitt. Vad mer är, jag ser Mitt som en rörande underdog. Hans kampanj ser ut att till stor del drivas från gympasalar, lysröriga korridorer och hotellrum, av hans familj plus tre andra. Det ser så litet och intimt ut, alltihop. Det är lite gulligt när han måste lägga sig på golvet mellan flygplansstolarna under turnén för att kunna sova. När han inte förrän i allra sista stund får veta upplägget inför ett viktigt debattprogram. När han är nervös inför en Obama-duell. När han är så fin med sin familj.

Och, hör nu här. Jag har, på riktigt, befunnit mig i någon mindre form av chock sedan eftertexterna började rulla för snart en vecka sedan. Jag, en hyfsat luttrad filmtittare och mediekritisk människa, köpte hela rasket. Rakt av. Köpte i 94 minuter en fullständigt förvrängd och hårdvinklad bild av hur det verkligen ser ut omkring en politiker på den här nivån. Glömde bort miljonerna som skiljer de verkliga underdogsen från de politiska alfahannarna. Glömde i princip helt bort Romneys politik. En oerhört obehaglig reaktion, helt oavsett vilken politiker och politik det handlat om.

Att vilja visa en annan sida av något är en sak, men det här… Jag vet inte. Mitt är så sneaky. Jag har under veckan, i mitt huvud, jämfört Whiteley med Leni Riefenstahl. Jag inser förstås att det inte på något minsta, pyttelilla sätt är en hållbar jämförelse, men jag kan ändå inte komma ifrån en vag domedagskänsla. När politik för så många handlar så mycket mer om hur enskilda politiker framstår än om vad de faktiskt står för, är en film som Mitt en propagandaulv i apolitiska mysbyxor. Om fler politiker får filmare som Whiteley att göra sådana här filmer om dem är vi fucked.

Mitt finns att se på Netflix.

Se kommentarer

I morse kickade vi i gång tre Sherlock-späckade veckor på TVdags, inklusive recensioner direkt efter varje avnsitt. Så i kväll klockan 23, när eftertexterna rullat ut efter SVT-visningen, publicerar vi vår premiärrecension och hoppas på ett bra eftersnack i kommentartråden. Håll sedan utkik efter fler inlägg inför och efter varje Sherlock-avsnitt – redan nu kan vi utlova, helt i linje med chocksäsongsfinalen om två veckor, en rejäl gamechanger-essä att lindra baksmällan och abstinensen med som slutpunkt söndagen den 16 februari.

Men first things first: Hur överlevde Sherlock fallet? Hur reagerar John Watson när Sherlock återvänder från de döda? Vad är det egentligen Sherlock flinar åt på bilden? Hur reagerade ni när ni såg säsongens första avsnitt? Diskutera inte i smågrupper utan hellre med oss här på TVdags!

Sherlock visas på SVT1 tre lördagar i rad med start i kväll kl 21:30.

Se kommentarer

Äntligen dags för Melodifestivalen 2014! Tävlingen som samlar halva Sveriges befolkning varje vecka för att se schlagerrävar dö och nya stjärnskott födas. I årets första startfält slåss Eurovision Song Contest-vinnaren Helena Paparizou mot förra årets genombrott, Yohio, en knullåt och en tatuerad ballad om en död bror. Den blandningen händer bara i Melodifestivalen.

Nedan har jag betygsatt varje låt och vågat mig på en gissning om hur det går.

1. Yohio: To the End
Betyg: 2
Yohio var en så kallad »frisk fläkt« när han i vit och rosa läderoutfit ställde sig på Melodiestivalens scen förra året. Han lyckades komma tvåa trots en låt som lät som Sven-Ingvars goes mjukrock. I år kommer han tillbaka med en betydligt bättre låt med en riktig arenarefräng, Robyns Be Mine-stråkar och Coldplay-vibbar. Han kastar till och med eldbollar och har sig för att samla barnröster. Jag tycker dock att detta är alldeles för tråkigt. Visst är Yohio cool och normbrytande, men det återspeglas inte över huvud taget i musiken han gör. Final lär det väl bli ändå, men aldrig i livet att han vinner hela skiten.

2. Mahan Moin: Aleo
Betyg: 3
Det här är en splittrad låt som börjar och startar typ tio gånger inom tre minuter då den egentligen är flera låtar i en. Men jag finner ändå en charm i den och Mahan Moin har både utstrålning och röst nog att komma undan med det. Den här typen av låt skickar östeuropeiska länder till Eurovision Song Contest varje år, men i Melodifestivalen kommer den nog att kännas för splittrad för att få många röster.

3. Linus Svenning: Bröder
Betyg: 3
Att ställa sig på Melodifestivalens scen och sjunga om sin döde bror med en Fredrik Kempe-refräng och barndomsbilder på storbildsskärmarna är en stor risk. Antingen blir det berörande, och går precis som Sara Vargas kvinnomisshandel-låt Spring för livet, rakt in i svenska folkets hjärta. Eller så känns som ett överdrivet pekoral mer passande för en begravning eller en dålig musikal med Peter Jöback i huvudrollen. Att Bröder trots allt hamnar i den första kategorin beror på Linus Svenning. Hans vältatuerade och lite ruffiga utstrålning och röst ger låten en tyngd och trovärdighet som gör att den mycket väl kan gå direkt till final.

4. Elisa Lindström: Casanova
Betyg: 0
Om en lyssnar noga på texten låter det som att Elisa sjunger om en karl med liten kuk. Tror jag. Den klämkäcka texten om en casanova bjuder på lite allt möjligt förutom klass. Låten är en Linda Bengtzing-kopia som inte ens Linda Bengtzing skulle röra vid. Då är det dåligt. Men Elisa är ett fullblodsproffs och tar fram vartenda schlagertrick på scen. Det här borde vara chanslöst, men en ska inte glömma bort att Elisa har lyckats vinna både Dansbandskampen och Körslaget så hon har uppenbarligen fans som vet hur en trycker på telefonknappar. Det ska inte underskattas.

5. Alvaro Estrella: Bedroom
Betyg: 3
Bedroom handlar om att knulla på varenda plats i huset förutom i sovrummet och snart sjungs den av vartenda dagisbarn. Det är en helt ok kusin till Moves Like Jagger med en boom boom-sextext som fått mycket uppmärksamhet. Texten känns dock som att den kunde ha handlat om fluffiga katter, för tyvärr osar Alvaro varken stjärna eller sex vilket gör att knulltexten mest känns som ett torrjuck. När han dansar med ett gäng manliga dansare utklädda till slackers med gitarr så påminner det mest om en dålig svensexa. Det är synd, för trots allt är det en hyfsad poplåt som sjungs och dansas kompetent. I slutänden spelar det dock ingen roll hur aggressivt Alvaro klämmer på sitt paket, det här numret hade behövt karisman av en Anton Ewald eller Danny Saucedo för att verkligen charma av brallorna av svenska folket. Troligtvis kåtar trallvänligheten ändå upp tillräckligt för avancemang.

6. Ellen Benediktson: Songbird
Betyg: 2
Jag har verkligen velat fram och tillbaka med den här låten. Ibland känns den som en fin och innerlig systervisa till Anouks Birds från förra årets Eurovision Song Contest. Ibland känns den alldeles för försiktig och anonym. Tydligen tror oddsbolagen att Ellen kan komma bland de fyra som går vidare. Jag vet inte jag. Den har liksom inget unikt. Marie Lindberg, som slog igenom out of the blue för ett antal år sedan, var ju i alla fall en lärare och småbarnsmorsa som plötsligt fick med en låt i Melodifestivalen. Det finns ingen berättelse bakom Ellens medverkan som kan engagera och låten i sig räcker inte.

7. Sylvester Schlegel: Bygdens son
Betyg: 2
Åh, vad detta inte är min grej. Potatis och kött-folkrock av en före detta The Ark-medlem är inte särskilt spännande. Det är liksom bara potatis och kött-folkrock av en före detta The Ark-medlem. Jag tror att den har potential att hamna allra sist, men starta Sylvesters solokarriär ändå. Det är så Melodifestivalen fungerar ibland.

8. Helena Paparizou: Survivor
Betyg: 4
Helena Paparizous Eurovision Song Contest-vinnare My Number One är min favoritlåt att sjunga på karaoken på Finlandsfärjor, så jag såg mycket fram emot hennes debut i Melodifestivalen. De grekiska takterna hörs dock inte i Survivor som snarare är en bombastisk midetempoballad med mördarrefräng designad för en schlagerdiva med pipa.  Det har talats mycket om att Helena är mer poppis i Grekland än i Sverige, vilket kanske stämmer, men det kommer i rättvisans namn att ändras i kväll. För shit vad bra hon sjunger och shit vilken utstrålning hon har. Hon får resten av fältet att framstå som amatörer. Frågan är dock om svenska folket kommer att omfamna henne. Om en redan folklig stjärna som Sarah Dawn Finer hade sjungit den hade den kunnat vinna hela tävlingen. Jag hoppas att samma sak kan ske med Helena Paparizou.

Om jag ska våga mig på att tippa tror jag följande:
Final: Yohio och Linus Svenning.
Andra chansen: Helena Paparizou och Alvaro Estrella.

Om ni vill ha sällskap i tv-soffan i kväll så kommer jag, David Hylander, Sara Ödmark, Kjell Häglund och Christina Kennedy från TVdags redaktion att livetwittra under hela sändningen!

Första deltävlingen sänds på SVT1 i kväll kl 20.

Se kommentarer

Innehåller spoilers om Sherlock säsong 3, avsnitt 1.

Hur lång och utdragen kan en blinkning till fan-kultur bli? Svar: en och en halv timme.

Vi betar av: Mrs Hudsons hänvisning till parhästarna som ett par; de olika fanfictionliknande teorierna om hur det gått till (även där med homoerotiska förtecken); Watson som rakar av sig mustachen för Sherlock; eviga förklaringar som visar sig inte alls stämma så att tittarna kan turas om att säga »Där ser du!« och sedan bli generade, eller för den delen protestera mot osannolikheten och sedan bli generade… Där fanns också trivia-fansens fniss åt att Martin Freemans faktiska partner spelar hans fiktiva partner, och att Benedict Cumberbatchs faktiska föräldrar spelar hans fiktiva föräldrar (älskar bilderna som målades upp för mitt inre öga av Sherlocks och Mycrofts barndom).

Fansens idé om Sherlock är inte att han ska gå omkring i en hel berättelse som känns som fanfiction.

Men var fanns vår Sherlock, egentligen? Fansens idé om Sherlock är ju inte att han ska gå omkring i en hel berättelse som känns som fanfiction, där allt tas till sin spets för att rymmas i en och samma blinkning. Som när Sherlock, medan han blir torterad, plockar upp små detaljer av vänsterhänt-fiskallergisk-hobbyastronom-typ; att han är så gravt förflyttad från mänsklig natur (»Nature?«) att han tror att det är en bra idé att överraska Watson med knasmaskering; som helt enkelt är mer »Sherlock« än Sherlock, Sherlock uppskruvad till elva, Sherlock som inte bara Steven Moffats och Mark Gatiss idé av Sherlock Holmes, utan som allas och ingens idé av Sherlock inuti Moffats och Gatiss idé av Sherlock.

Men samtidigt var det en Sherlock som var nästan snäll mot både Mary och Molly. Och inte bara för att det tjänade hans syften. Det var ett annat slags oväntat beteende.

Var det helt enkelt en Sherlock som blivit lite knäpp i sitt eremitande, som hade vant sig vid att ha John vid sin sida och nu behöver lite tid på sig för att komma tillbaka i balans? Eller var det ett alltför konsekvent uttryck för serieskaparnas lust att förvirra, leka med och hetsa upp en fanatisk tittarskara?

Vi är retade. Inklusive aptiten.

Sherlock säsong 3 sänds i SVT1, lördagskvällar kl 21:30 fram till den 15 februari.

Se kommentarer

Du kommer hem med fyra öl i kroppen efter en trevlig utekväll. Det är torsdag, klockan är 00:32 och du dråsar ner i soffan och slår på tv:n. Efter en stunds tröstlöst kanalhoppande mellan Navy CIS och reprisen på Go'kväll sitter den där som en smäck:
Nicolas Cages hockeyfrilla i gloriöst motljus!
Du befinner dig en halvtimme in i Con Air, och även om du sett filmen cirka fyra gånger är det som att få en varm kram av sin bästa vän.
Filmer köps in i bulk och blir praktisk tablåutfyllnad på reklamkanalerna, och trots att det varje vecka visas hundratals filmer är det vissa som tycks komma igen, och igen, och igen... Till slut har man sett dem så många gånger att de blir rent tröstgodis.
Här är, helt ovetenskapligt, mina tio favoriter ur evighetslistan.

Filmhistoriens mest bisarra actionscen – där Seagal spöar upp flitiga birollsklunsen Mike Starr och under processen får honom att komma till insikt om sina egna fördomar och tillkortakommanden som människa.

1. Jagad
Vill minnas att jag läste en peppad artikel i Sight & Sound på 1990-talet där de höjde Speed till skyarna och jämförde den med Harold Lloyd-klassikern Safety Last och menade att actionfilmens innersta väsen är just detta med speed, framåtrörelse. De hade en poäng där, och med det tänket är Andrew Davies Jagad en perfekt actionfilm, kanske till och med nittiotalets bästa. Från start till mål är det ett jäkla driv framåt. Både Harrison Ford och Tommy Lee Jones är suveräna, och scenen när de möts i tunneln vid vattendepån sammanfattar filmen – och deras två rollfigurer – så fint.
Ford, desperat: »I didn't kill her!«
Jones, trött: »I don't care!«
Jag vet inte hur många gånger jag sett filmen, men scenen där Ford klär ut sig till sjukhusvaktis, räddar en feldiagnostiserad pojkes liv, och sen blir upptäckt av Julianne Moore ger mig gåshud varenda gång.

2. Die Hard 2
Av oklar anledning är det inte ettan eller trean utan Renny Harlins tvåa som vevas flitigt på reklamkanalerna. Men det är inte fy skam! Bruce Willis hamnar på en flygplats som utsätts för terrorister (tänk »Die Hard på en flygplats«) och eftersom alla i maktposition är jobbiga puckon måste John McClane återigen styra upp situationen.
En trashig, brutal film med seriens troligen högsta gore score – inklusive istapp rätt in i ögat – och med en så krystad premiss att manusförfattarna till och med kommenterar det (»How can the same shit happen to the same guy twice??« utbrister en plågad Willis halvvägs in i filmen).
Det finns mycket kul att hämta: en hygglig twist mitt i, stenansiktet och original-Django Franco Nero som knarkbaron, skoterjakt, shootouts på bagagebandet, en sanslöst deffad William Sadler som närmast fascistisk bov, och Dennis Franz i sin paradroll som oresonligt ilsken och irriterande snut.
Och Bruce Willis i mysig stickad tröja.

3. Con Air
Jerry Bruckheimer, so much to answer for. Con Air har lyckligtvis ovanligt lite av hans mindre festliga signum (grabbhumorn, homofobin) och spetsas rejält av Scott Rosenbergs manus.
Rosenberg hade gjort sig ett namn med Taratino-wannaben Things to Do in Denver When You're Dead (också en tablåfyllare under många år) och Beautiful Girls, och värvades till denna feta Bruckheimer-macka. Den fyllde han med färgstarka psykopater med kreativa namn (The Marietta Mangler! Cyrus the Virus!) och dräpande dialog. Sen vred Bruckheimer upp alla reglage till 11, gjorde melodram av Cages backstory, och fotade hela skiten som vore det en spännig reklamfilm.
Genidraget är castingen: indieskådisar som Malkovich och Buscemi, veteranskurkar som Danny Trejo och Kevin Gage, Rachel Ticotin från Total Recall. Smart och dum på samma gång, med en del scener som fastnar i minnet: seriemördaren Buscemi sitter och sjunger He's Got the Whole World in His Hands med en sorglös liten flicka, Dave Chapelles bisarra hädanfärd, alla scener där Malkovich och Ving Rhames psykopatskrockar i cockpiten tillsammans. Och, förstås, Buscemis sarkastiska Lynyrd Skynyrd-skämt.

4. The Long Kiss Goodnight
Renny Harlin igen? Yes box, Harlin hade precis överlevt megafiaskot Cutthroat Island och gjorde minicomeback med den här riviga komedithrillern skriven av Shane Black. Enligt Black utsattes filmen för en massa script doctoring, men det måste varit i handlingen – dialogen känns intakt och är nästan överdrivet pepprad med välformulerade oneliners och tuffa zingers.
Samuel L. Jackson, som bara året innan gått från birollssnubbe till planetens coolaste skådis i och med Pulp Fiction, är fint sparrad med en lysande Geena Davis. För vänner av birollsproffsen David Morse och Brian Cox finns här också två av deras bästa insatser att hämta.
Det är svårt att välja en favoritscen bland alla gobitar men kanske skulle jag valt den där Geena Davis får en liten gosse att kissa på sig bara genom att blänga på honom, eller den där Jackson blir utslängd ur en bil i full fart och sen bara lakoniskt ligger kvar på asfalten och tänder en eftertänksam cigg.

5. I skottlinjen
Hollywoodgenren »gammal är äldst«, där ett åldrat proffs med bagage till slut visar ungdomarna var skåpet ska stå, kan ofta vara en småtragisk wish fulfillment-fantasi som bygger på att vi i publiken själva vill känna oss unga eftersom de actionhjältar vi diggat i tio, tjugo år fortfarande har krut i pickan, och därmed ser vi gärna en Stallone i pensionsålder massakrera asiater som om vi befann oss i det glada och okomplicerade 1980-talet igen.
Men den kan också vara en rätt härlig genre, om den sköts med fingertoppskänsla och lagoma mängder självdistans. In the Line of Fire är en sådan film. Clintan (då 63) spelar en gråhårig Secret Service-agent som en gång stoppat en kula som skulle träffat JFK. Nu börjar han tappa flåset, men får korn på en ny presidentmördare i form av en psykopatkall John Malkovich, i sin första breda Hollywoodrulle (en roll han blev Oscarnominerad för). Spänning, självironiska skämt och lite kärlek med Rene Russo (24 år yngre) blir det också.
Gubbtungt, men hög mysfaktor.

6. Röd drake
Det här är väl att svära i killkyrkan men jag har aldrig riktigt gått i gång på Michael Manns omhuldade Manhunter. Det är liksom »fel« Hannibal Lecter (en pretentiös Brian Cox i stället för en pretentiös Anthony Hopkins) och kanske att Mann är en aning för kär i sparsmakad Los Angeles-arkitektur och gult ljus.
Brett »Rush Hour« Ratner borde kanske inte vara förmögen att göra en bättre film än han som gjorde Heat, men jag är svag för Red Dragon. Ett slags remake av Manhunter fast med fler Lecter-scener (ibland inklämda med skohorn), skriven av Silence of the Lambs-författaren Ted Tally, som knyter ihop Hopkins-som-Lecter-kronologin och dessutom bjuder på en fin birollslista: Philip Seymour Hoffman som slaskreportern Freddie Lounds, Ralph Fiennes som psykopaten Dolarhyde, Emily Watson som den blinda kollegan. Och Edward Norton med rött hår i huvudrollen.
Snygg, läskig och precis lagom bra.

7. Air Force One
Ah, Wolfgang Petersen igen! Och Harrison Ford! Rena drömmatchningen. Den här typen av oförblommerat USA-patriotiska filmer kan nog bara göra av en icke-amerikan (Petersen är ju som bekant tysk). Här pratar vi high concept: Harrison Ford är president, vars flygplan blir kapat av ryska separatister ledda av Gary Oldman, som bjuder på hämningslöst överspel och en mycket generös brytning. Plats finns både för en president som vet hur man slår folk på käften, kollegor som visar sig vara förrädare (tips: anlita aldrig Xander Berkeley i en viktig position!) och tjänstemän som på ett oerhört fint sätt kan offra sig för det allmänna goda (William H Macy i en känslosam insats). Ber om ursäkt för lite spoilers, men här utgår vi som sagt från att ni sett filmen.

8. På farlig mark
1992 slog Steven Seagal igenom på bred front i Under belägring, som är en bra film på riktigt (regi Andrew Davis, igen). Två år senare gjorde han kommersiella fiaskot På farlig mark, och kanske var det redan där han stakade ut sin framtida tillvaro som överviktig direkt-till-dvd-stjärna.
På farlig mark är lyckligtvis så häpnadsväckande ostig att den bitvis är helt briljant. Seagal (som redan här börjar bli lite... ska vi säga »stel« i sina rörelser) är Forrest Taft, specialist på att släcka oljebränder, som hamnar i luven på bossen för ett mäktigt oljekonglomerat som skövlar och förstör fina naturområden.
Som skrupelfri och dunderkorrupt CEO för företaget ser vi Michael Caine med bruna kontaktlinser och på sitt bästa Hajen 4/skitsamma jag fick ruggigt bra betalt-humör. En actionfilm med ett tydligt miljöbudskap, kloka eskimåer, och en av filmhistoriens mest bisarra actionscener: den där Seagal spöar upp flitiga birollsklunsen Mike Starr och under processen får honom att komma till insikt om sina egna fördomar och tillkortakommanden som människa. »What does it take to change the essence of a man?«-scenen ser du här. Det räcker egentligen.

9. Laddat vapen
Samuel L Jackson är Wes Luger och Emilio Estevez är Jack Colt i en av de roligaste filmer som gjorts. Primärt en parodi på Dödligt vapen-filmerna med en massa andra 1980- och 90-talsfilmer inslängda (Basic Instinct, Rambo) med ofta strålande resultat. Okej, den är fånig och ojämn, men jag behöver bara tänka på När lammen tystnar-scenen så blir jag glad. Till och med Emilio Estevez är rolig!

10. FX – Dödlig effekt
Well, den kanske inte visas längre. Men den var 1990-talets största evig-tv-rotation-rulle och jag överdriver bara lite om jag säger att den snurrade minst en gång i månaden under säkert tio år. Specialeffekt-proffset Rollie (namnet visar hur skön han är) spelad av Bryan Brown (någon som minns honom? nähä) anställs av myndigheterna för att fejka ett gangstermord och därmed slussa in boven i ett Witness Protection-program, men allt går snett och Rollie måste teama upp med ärrade New York-snuten Brian Dennehy för att inte själv bli mördad av slemma skurkar.
En buddy movie med usp:en att den också är en hyllning till b-rullar och sleaziga skräckfilmer och innehåller en massa old school-specialeffekter (t ex knasiga radiostyrda gummimonster), man får helt enkelt följa med bakom kameran vilket var lite spännande om man var filmnörd i formativ ålder, så jag kommer alltid att älska den här filmen.
Märklig bonustrivia: Dodi Fayed, prinsessan Dianas älskare som dog i bilkraschen, var en av producenterna.

Vilka är era favoriter?

Samtliga filmer på listan visas på en tv-kanal nära dig – kanske redan i natt.

Se kommentarer

Det är bara en notis. En blänkare om ännu en pilot beställd av NBC, en typisk tv-nyhet i dagar som dessa. Den föräras några rader, inte mer, några rader om ett embryo till en tv-serie med oviss framtid. Ändå får jag en klump i halsen när jag läser rubriken: »NBC Orders Lesbian Sitcom Pilot from Ellen DeGeneres.«

Vi backar bandet. Året är 1997 och The Puppy Episode sänds i USA. Avsnittet där Ellen, i komediserien som bär hennes namn, kommer ut som lesbisk. Ett dubbelkliv ur garderoben för både rollfiguren och för människan bakom. Uppmärksamheten blir enorm och Ellen gör intervju efter intervju där man anar en viss kluvenhet. Hon är stolt över sitt historiska beslut – men också märkbart besvärad. Hon vill inte se sig som en lesbisk förebild och slår ifrån sig frågor om politiskt engagemang. Till Time Magazine säger hon: »I never wanted to be ‘the lesbian actress.’ I never wanted to be the spokesperson for the gay community. Ever. I did it for my own truth.« Till Diane Sawyer säger hon: »The main reason I never wanted to do this was that I don't want to become political and I don't want to become some gay activist.«

Och nu har cirkeln slutits. En ny komediserie med Ellen som exekutiv producent och med en lesbisk kvinna som huvudkaraktär. Och jag får en klump i halsen.

Hon försäkrar om och om igen att serien inte kommer att förändras på något vis. Att huvudfiguren är samma sorglösa, klantiga, godhjärtade Ellen och inte bara »lesbiska Ellen«.

Serien får en säsong till men läggs sedan ner. En majoritet av avsnitten i den sista säsongen rör trots allt Ellens rollfigurs kärleksliv och många ögonbryn höjs över flathångel på bästa sändningstid. Kritiken är massiv – från homofober, självklart, men också från mainstreammedier och rentav inom HBT-kretsar. Serien är »för lesbisk«, och plötsligt ses Ellen som en rabiat flata som tagit tillfället i akt att proklamera ut sin sexuella läggning. Flera avsnitt, med i nutida ögon oskyldigt innehåll, stämplas som så olämpliga att de förses med en varningstext i inledningen.

Diane Sawyer träffar Ellen igen, ett år efter den första intervjun: »You said a year ago that the show was not going to be political, that it's not about showing two women kiss...«
Ellen: »I meant every word I said. I didn't have an agenda, think that I was going to sneak that in and then I'm going to be as gay as possible!«
Diane: »What changed?«
Ellen: »I changed! I grew up.«

Det är en argare, vaknare, mindre undfallande Ellen som Diane Sawyer träffar den här gången. En Ellen som sedan sist fått ta emot tusentals brev. Hatbrev och hotbrev och brev från unga HBT-personer, de senare fyllda av tacksamhet men också av förtvivlan. En aldrig sinande ström av »jag skulle ta livet av mig om det inte vore för dig«-brev kan nog göra vem som helst till aktivist.

Uppmärksamheten kring hennes privatliv minskar inte när serien läggs ner. Särskilt inte eftersom hon inlett en relation med skådespelerskan Anne Heche (Men in Trees, Six Days Seven Nights). Paret jagas av journalister i alla möjliga sammanhang och får bära stora delar av den amerikanska HBT-rörelsen på sina axlar. Ellen tvingas in i en roll hon aldrig velat ha samtidigt som hon känner sig sviken och illa behandlad av branschen. Hon jobbar inte på tre år.

När hon återvänder är det med standup-specialen The Beginning, där hon tolkar de svåra åren på typiskt Ellen-vis: i en lika rolig som rörande dans.

Ellen är alltså tillbaka. Men relationen med Anne Heche har tagit stryk av hysterin kring dem och de gör slut. »Det kändes som att vi var de enda lesbiska på hela planeten«, säger Ellen senare. Året efter comebacken försöker hon sig på en ny sitcom som snabbt blir nedlagd.

Men 2003 får hon den egna talkshowen The Ellen DeGeneres Show som blir en megasuccé. Nu är det den snälla, oförargliga Ellen som framträder igen. Den som pratar om instruktioner på schampoflaskor och hur tokigt det kan bli när man inte vet om man ska handhälsa eller kramas. Den som ger rosa presenter till gästernas barn om de är flickor och blå om de är pojkar och sällan ens låtsas om något utöver det heteronormativa.

Hemma i soffan sitter de brevskrivande, tidigare förtvivlade ungdomarna och ser sin hjälte kliva ner från barrikaderna och in i finrummet, där hon verkar så tacksam över att få vara att hon försiktigt kupar händerna runt porslinet och vänder dem ryggen, de som står utanför. Besvikelsen från vissa håll är stor.

Ellen i Out Magazine 2004: »I don’t understand what people would want me to do — the people who say I’m not gay enough. Gay people, we just eat our own. We do not support one another nearly enough. It’s really a shame.«

Men efter några år i det där finrummet känns det som att Ellen hittar fotfästet. Som att hon faktiskt vågar tro, på riktigt, att hon är välkommen där. Programmet vinner pris efter pris, publiken är henne trogen och hon håller på att bygga sig en plats som USA:s älskling. Någonstans i säsong 5 kommer en brytpunkt.

»Man kan inte prata hur mycket som helst om folk som gör skosnören« säger hon i en intervju 2008 och antyder att hon ska börja avhandla aktualiteter lite mer. Och när 15-åriga Lawrence King blir mördad efter att ha frågat chans på en jämnårig pojke använder hon sin arena till ett meddelande direkt från hjärtat:

Det är bara början. För den som följer henne så nära som jag är förvandlingen tydlig. Nästan i samma takt som att frisyren blir kortare och kortare växer i stället en ny trygghet och ett självförtroende. Hon blir vegan och ger djurrättsfrågor allt större uppmärksamhet. Hon har John McCain, Obama och Hillary Clinton som gäster och pratar politik. Och framför allt: relationen med Portia de Rossi får en stor och naturlig plats i programmet. Hon visar bröllopsbilder och hemvideor och kampen mot »Prop 8« blir en följetong.

Den nya aktualitetsprofilen är inget som skrämmer tittarna. Hon är fortfarande lika populär, talkshowen har i dag kontrakt över år 2017 och i mars leder hon Oscarsgalan för andra gången. Visst, för den sporadiske tittaren är väl »politiseringen« knappt märkbar och visst, hennes publik är en homogen skara av mestadels vita heterohemmafruar, men Ellens betydelse för synliggörandet av HBT-personer i USA tror jag inte ska underskattas.

Och nu har cirkeln alltså slutits. I veckan kom den där notisen. Några rader om en ny komediserie som kanske ska få se dagens ljus, med Ellen som exekutiv producent och med en lesbisk kvinna som en av huvudkaraktärerna. Och jag får en klump i halsen av rörelse. Jag blir glad över hennes personliga framgång och över framstegen för alla som bryr sig om lika rättigheter och över de där brevskrivarna som förhoppningsvis har fått tillbaka sin gamla förebild. Eller, ännu hellre, tack vare henne fått en massa nya.

The Ellen Degeneres Show sänds på vardagar i Kanal 5.
Den nya NBC-piloten går under arbetsnamnet One Big Happy.

Se kommentarer

Idén om Mimmis jeansdagis är genial. Ett ställe där man kan lämna in sina jeans och få dem »naturligt slitna« efter önskemål. Perfekt och mitt i prick när man ska gestalta SoFo, det påstått supertrendkänsliga området söder om Folkungagatan på Södermalm i Stockholm.

Rå denim, arbetarbyxa, dongare, versus designerjeans från Japan som kostar en förmögenhet. Just fascinationen över jeans och denim är en bra metafor för sökandet efter vad som är äkta. Något som man enligt Kanal 5:s och det Erik Haag- och Henrik Schyffert-ägda produktionsbolaget Brommamammas komediserie Söder om Folkungagatan ägnar sig särskilt mycket åt i just SoFo.

Varför dras inte mer på de större frågorna i stället, som kan definiera eller symbolisera Söder – den extrema homogeniteten, tiggeriet, de skyhöga bostadspriserna.

Jag vet inte om jag håller med om att sökandet efter äktheten, ursprunget och nästa stora grej skulle vara större just här, där jag bor. Eller att just Söder, till skillnad från andra delar i staden, skulle vara mer befolkat av världsfrånvända som tycker att »utanför tullarna« är okänt och exotiskt. Jag vill dra mig till minnes en episod ur mitt förflutna då jag jobbade som servitris och serverade kanapéer på en privat födelsedagsfest på Lidingö. Där stod två kostymklädda gubbar och pratade med varandra. En frågade hur den andres dotter mådde.

- Hon har emigrerat, ser du!
- Jaså?
- Ja. Till Södermalm!

Och sedan skrattade de båda gott.

Som SoFo-bo dricker jag inte särskilt många algsmoothies eller brottas med problem om huruvida jag kan vara feminist och samtidigt tycka om en sexuellt dominerande kille. Visst ligger det ett rawfoodställe längre ned på gatan men jag ser inte det som ett uttryck för någonting annat än ännu en mattrend som lever parallellt med andra mattrender. Det har ju öppnat ett köttbulleställe lite längre upp i kvarteret, till exempel. Kanske ett uttryck för sökandet efter ursprung och äkta, visst. Men också kanske bara ytterligare en restaurang eller en cynisk tanke om att dra till sig turister som vill prova Swedish meatballs.

Men jag kan ju vara hemmablind också. För det är problematiskt för mig att se Söder om Folkungagatan eftersom hela diskussionen om »södermentalitet« och »SoFo-anda« är problematisk. Är söder en plats för sociala låtsasengagemang, surdegsbakande och korvstoppande eller är det en totalskev bild som därmed blir ungefär lika rolig som den är sann?

»Vari består nyheten, kan en fråga sig. Bekräftelseknarkande hipsters har haft Söder som hangout åtminstone sedan Vietnamkriget«, skriver Salka Hallström Bornold i Expressen medan Hynek Pallas här på TvDags menar att »många svenskar med postnummer i Hornstull eller SoFo-området säkert gladeligen skulle tatuera en karta över Brooklyn« vilket är »ett exempel på exemplarisk osjälvständighet«.

Å ena sidan tycker jag att jeansdagiset är genialt, hela jeansskämtet och jeansmetaforen. Å andra sidan är jag förvånad över hur föråldrad humorn känns. Att man fortfarande skämtar om skägg, ursprungsnoja och Instagram-frukostar. I serien skojar man om att på Söder är det som var hippt igår ute i dag. Lite så känns det med skämten. Det som var roligt förra året (skägg, algsmoothies, raw food, träningshysterin) är tråkigt i dag. Men sånt där är ju vanskligt. Å ena sidan, bekräftar jag själv SoFo-myten nu? Å andra sidan, varför drar inte serien mer på de större frågorna i stället, som mycket väl också kan definiera, eller i alla fall symbolisera, Söder? Som den extrema homogeniteten i området, tiggeri, skyhöga bostadspriser och lokalhyror. Man låter snudda vid det, det gör man. Staffan Westerberg går runt i kvarteren som en rik, allvetande och allseende luffare. Lisa Hennis Cissi vill ha en rumskompis med invandrarbakgrund för lite chica extrapoäng och den kombinerade smoothebaren och gymmet som hon driver tillsammans med två vänner behöver ta in förstärkning för att gå runt. Så nog snuddar man vid det men stannar hellre upp vid skäggen, bajsskämt (ja, faktiskt) och träningshysterin. Det är synd. För det är reella frågor och problem och som, precis som klassfrågan i Solsidan, skulle kunna ge legitimitet och tyngd till en annars ganska tunn satir.

Första avsnittet av Söder om Folkungagatan sänds på Kanal 5 i kväll kl 22.

Se kommentarer

Då är det återigen dags för mig att samla veckans bästa talangtävlingsklipp och den här gången har jag med ett framträdande som är ett exempel på varför jag älskar talangtävlingar så mycket. Möt Rose Fontanes!

The X Factor Israel

Rose Fontanes: My Way

Häromveckan vann Rose Fontanes den allra första säsongen av The X Factor Israel. Hon är en högst ovanlig vinnare då hon är en 47-årig öppet lesbisk filippinsk kvinna som har arbetat som vårdare i Israel de senaste sex åren. Det är högst ovanligt att gästarbetare syns och hörs i Israel, så att Rose gick och vann landets största talangtävling är fantastiskt. Först hamnade hon dock i den märkliga situationen att hon, till skillnad från vanliga The X Factor-vinnare, varken fick skivkontrakt eller fick turnera i landet då hennes arbetsvisa sa att hon inte fick tjäna pengar på annat än som vårdare. Detta ändrades som tur var och nu kan Rose få chansen till en ny karriär.

The Voice UK

Rachael O'Connor: Clown

Jag tror att Rachael kan vinna hela tävlingen. Hon osar stjärna in the making. Hon har en bra röst, om än inte superunik, men en utstrålning som rakt genom rutan.

Sarah Eden-Winn: One Night Only

Jag tycker inte att Sarah är särskilt unik, men hon har en sådan där mäktig röst som en vill ska ta sig an Whitney Houston och Beyoncés allra mest svårsjungna låtar.

Tila & Tavelah: Just Can't Get Enough

Ibland släpper The Voice in duos, men sällan är de så bra som Tila och Tavelah. De har en skön vibe och att de ska jobba just med Ricky med mentor känns spännande.

Jai: Never Forget You

Jai har en sådan där fantastiskt unik röst som behöver rätt musikalisk inramning för att verkligen fungera. Med fel låtval kan det bli magplask.

Melissa: Love Is A Losing Game

Jag älskar den här låten och tycker Melissa gör den intressant genom att sjunga den så rakt och okomplicerat. Blir intressant att se vad hon gör framöver.

The Voice of Ireland

Malachy Gaughan: No Scrubs

Jag tycker detta är modigt. Att som vit snubbe ta sig an TLC:s No Scrubs. Jag vet inte om det var särskilt bra, men mod kan ta en långt.

Pádraig Byrne: Let's Get It On

Jag gillar det här och Pádraig har en skön röst. Dock kräver denna låt sexighet för att fungera så han får se till att gå in för känslan mer nästa gång.

Remy Naidoo: Feels So Close

Åh, jag tycker verkligen om Remy. Hon har en alldeles egen ton i rösten, men måste akta sig för de höga partierna då de inte riktigt satt ordentligt. Men med lite jobb kan hon bli en superstar.

Martin McInerney: Mercy

Jag diggar Martins röst då den har en unik ton, men jag hatar Mercy. Den har sjungits till döds i talangtävlingar är officiellt en skitlåt just därför.

American Idol

Quiad Edwards: A Change Is Gonna Come

Jag tror att Quaid kommer att gå långt i tävlingen. Han har looken, rösten och Middle America-stilen. Han kommer att älskas av småflickor såväl som av pensionärer.

Paula Hunt: All I Could Do Was Cry

Åh, jag älskar Paula! Hon sjunger från själen. Att hon dessutom sjunger för sin MS-sjuka mamma som har tappat sin sångröst gör allt så mycket mer berörande.

Briston Maroney: You Can't Always Get What You Want

Bara 15 år gammal och Briston är redan grymt bra. Jag tror nästan han är min favorit hittills i American Idol.

Tiquila Wilson: Someone Like You

Åh, jag älskar Tiquila! Både spriten och deltagaren. Frågan är om hennes personlighet kommer att bli för mycket för juryn längre fram.

CJ Harris: Soul Shine

CJ är så lätt att tycka om och det är svårt att inte heja på honom. Dessutom är han så där självklar när han sjunger.

Samantha Calmes: Movin On Up

Samantha är som Ani DiFrancos kusin med sin poetiska stil. Att hon dessutom gör introt till klassikern The Jeffersons får mig bara att gilla henne ännu mer.

Se kommentarer

Magnus: Med risk för att få gå på den berömda plankan, eller rentav få den i huvudet, måste jag säga att jag hade förväntat mig mer naket av Black Sails, efter att ha läst Anna-Karins lustfyllda sågning. Det var lite för påklätt. Jag blev besviken. Inte för att jag på något sätt kräver idel blottat kön till min mörka rom i plastmugg. Men jag hade förberett mig på tiotusen »glada horor« och en jobbigt monoton könsobalans. Och så hade det i och för sig kanske blivit om det inte vore för Clara Paget som Jack Sparrows kvinnliga motsvarighet Anne Bonny. Fullt påklädd dessutom.

Har man någonsin sett blåare hav? Rödare blod? Ådrigare armar, yppigare barmar, skarpare ljusgröna piratögon? Alla dessa linser gör att man får för sig att piraterna i Bahamas led av en sällsynt inavelssjukdom.

Hynek: Jag är härdad och har slutat tro att tv-serier ska kunna chockera mig med nakenhet. Men halvvägs genom piloten skakade jag häpet på huvudet åt denna besatthet vid kvinnokroppen. »Blackbeard«-scenen var ju buskishumor i ordets rätta bemärkelse. Men roligast hade jag ändå åt att den långa lesbiska sexscenen med råge klarade det berömda Bechdeltestet. De två namngivna kvinnorna – centralgestalter i serien – får mellan kyssar, smek och en kamera som inte kan lämna vårtgårdarna ifred, in en konversation om annat än en man på cirka en minut och tjugo sekunder. Applåder och ett nästan övertydligt svar till en debattext några svenska akademiker skrev i The Guardian i höstas där de ifrågasatte exakt detta.
Avsnitt två inleds med ännu en lång scen dem emellan, där samtalet (återigen) känns som ren rappakalja (ett av seriens signum, jag återkommer nog till det snart) och enbart en ursäkt för att visa naket. Det är inte helt olikt hur en sämre Harlequin-novell byggs upp: bitar av för dramats utveckling viktig information slängs in i beskrivningen av sängkammaräventyren.
Och vänta du bara, Magnus. Sedan blir det faktiskt, om inte tiotusen så i alla fall hundratalet mer eller mindre glada prostituerade. Rent dramaturgiskt lossnar det dock litet en bit in i andra avsnittet, och känslan av att kvinnorna är sina egna karaktärer – inte bara Anne Bonnys blick-under-hatt-brättet-mördare – blir större. Lik förbaskat känns det hela mest som ett tramsigt sandlådeäventyr så här långt.

Magnus: Ja, nu har det verkligen lossat på prostitutionsskruvarna, majoriteten av dem är dock fortfarande glada och det är ju skönt. Visst är det en unken och solkig serie på många sätt, vilket förvisso kan vara en kvalitet, men här är allt bara för snyggt. Att Michael Bay haft ett finger med i spelet kan väl inte ha undgått någon, vi snackar en yta bortom det CGI-polerade (var är vårtorna, jag vill ha fler vårtor, variga sår och knull, som osar skörbjugg), chocken av att det är Neil Marshall som regisserat den inledande episoden har inte lagt sig ännu.
Med detta sagt tyckte jag att det inledande »sjöslaget« var spännande, persongalleriet lovar kanske mer än vad det orkar hålla men kapten Flint är ju skitbra och Zach McGowan som elake Vane kommer nog fortsätta vara just… elak.

Hynek: Det är svårt att tvista om. Har man någonsin sett blåare hav? Rödare blod? Ådrigare armar och yppiga barmar? Eller skarpare ljusgröna piratögon? Jag menar, alla dessa linser gör att man får för sig att piraterna i Bahamas led av en sällsynt inavelssjukdom.
Det dyker upp några mindre glamorösa människokroppar så småningom, men till en början är även en svärdfajt en svårt sanitär affär. Trist. Men även jag hoppas på fler sjöslag, eftersom det förmodligen är det enda sättet att slippa de fyrkantiga karaktärerna.
Och Flint, skitbra? Möjligen är hans ständigt buttra uppsyn en bra kontrast mot resten av personaget. Seriens trolige huvudperson, bildsköne John Silver, spelad av Luke Arnold, har tre ansiktslägen: spärra upp ögonen i förvåning, knyckla ihop pannan lätt för tankeverksamhet och att se milt road ut när han har en kniv mot halsen och ska rädda sig ur knipa.
Jag undrar för övrigt hur det fungerar för honom att tillbringa en stor del av piratarbetsdagen med att få till wetlook-lockarna à la Michael Jackson kring Bad.

Magnus: Dialogen, jo den är ett stort problem. Antingen är den enbart där för att dumförklara både karaktärer som tittare (de lesbiska scener du nämner ovan är ju ett bra exempel på detta, eller så fort det egentligen vankas naket så blir det frodigt på gränsen till lantbrukarerotiskt; buskis) eller så är den överkomplicerad på ett rätt träigt sätt. Ärligt talat så föredrar jag det tidigare, om jag måste välja det vill säga. Black Sails är inte en smart serie, bäst hade varit om de låtit värjorna tala i stället. Men återigen så förhåller jag mig tvetydigt till det plumpa i både nakenhet och dialog. Jag kan helt enkelt inte tycka illa om det, dumheten underhåller något enormt. Och förresten, John Silver, wetlook? Jag förstår inte, var det inte så han såg ut?
Status efter de första två avsnitten: Imponerad, nja, mer lågmält exalterad och sugen på vart det där utrivna loggboksbladet kommer föra dem, förhoppningsvis till någon avsides ö där invånarna, män som kvinnor, har lortigt fulsex med varandra indränkta i hembränd sprit och halvt stelnade kroppsvätskor. Så tolkar jag Black Sails, som en fantasins passionerade praktikantkittlare. Ibland träffar den rätt och då älskar man den för vad den är eller hade kunnat vara. Ofta slinter fjädern, men vad fan, jag förlåter mer än gärna en piratpraktikant, det finns inte så många kvar av dem.

Hynek: Du är snäll, du, Magnus. Jag ser ett haveri, eller åtminstone en serie som inte är värdig en betalkanal med klass. Till att börja med är avsnitten är för långa; 50 minuter känns som en långfilm. Måhända är det en sjukdom nu i början när man försökt trycka in så mycket det bara går. Intrigtrådarna, ränkerna och de möjliga Viktiga Personerna är det är fler av än (kvinnliga) bröstvårtor. Och det pratas, pratas, pratas. Det är Aaron Sorkin fast med den där inavelssjukdomen som gjort att de inte kan walk-and-talk. (Rätt många personer verkar för övrigt så imbecilla att uppgiften skulle vara omöjlig; att bli avrunkad och utstöta halva meningar är så långt simultankapaciteten sträcker sig i de flesta fall.) Efter ett tag skrev jag ner namn och händelser eftersom Black Sails gör missen att introducera flera uppenbart mycket viktiga saker enbart i dialogen. Att man efter två avsnitt fortfarande inte har ett hum om vissa personer är en svår miss. Jag förstår att man vill bygga upp någon slags förväntan inför den store pirathövdingen (krogvärdinnans pappa om jag fattar saken rätt?). Men när så mycket annat ska hållas i minnet samtidigt som serien ska lyfta från marken, känns den ballongen sönderpyst redan efter 100 minuter.
Och den önskan du uttrycker innebär egentligen inget annat än att Black Sails skulle utvecklas till en blandning av Cannibal Holocaust och en porrversion av Pirates of the Caribbean. Det finns andra kanaler för sådant och behandlingsmetoder för att sluta.
Sist men inte minst: bara för att serien har våldet, sexet och den dramaturgiska förvirringen från Game of Thrones som ledstjärna, så betyder inte det att man också måste knåpa ihop musik och vinjetter som påminner om HBO:s rollspelspekoral.

Magnus: Satan i gatan! »En blandning av Cannibal Holocaust och en porrversion av Pirates of the Caribbean.« Hade jag läst det det där i går kväll hade jag drömt multipla lucida drömmar om just en sådan version hela natten! Nu blev det i stället dagdrömmeri med kaffe, kaka och en timmes piratsurf på Wikipediavågen. Rekommenderas! Annars, visst, Black Sails är Game of Thrones med pirater och mustiga (i ordets absolut värsta bemärkelse) scenerier. Men, bortom denna maskeradromantiska gladporriga fasad ser jag potential. I och med att avsnitt två avrundats har man lagt en storymässigt rätt stabil grund som borgar för ett luffarschacksdrama som säkert kommer tilltala många, inte bara snuskofiler (obotliga skall tilläggas) som mig.

Black Sails sänds på HBO Nordic.

Se kommentarer

Äkta Människor-beslut dröjer
Det är ännu inte klart om det blir en tredje säsong av Äkta Människor, vars andra säsong gick i mål i går. SVT ska utvärdera serien och därefter ta ett beslut i vår, säger Christian Wikander, chef på SVT Drama till SVT Kultur.

24: Live Another Day-teaser
Dags för 24-pepp! Under nattens Super Bowl visade Fox fyra teasers för den nya säsongen som har premiär den 5 maj. Ni kan se den långa teasern här på TVdags. De andra snuttarna kan ni se här.

Seinfeld-återföreningen
Seinfeld-ryktet som drog igång rejält förra veckan var alltså ett avsnitt av Comedians in Cars Getting Coffee, med George Costanza och andra figurer från Seinfeld. Kolla in hela avsnittet här.

Michael Pitt klar för Hannibal
Pitt kommer att spela Mason Verger, en ostabil patient till Dr. Hannibal Lecter, som startar en farlig katt och råtta-lek med seriemördaren. 28 februari är det premiär för den andra säsongen på NBC i USA. Ännu inte klart med svenskt premiärdatum.

Presskonferens med F1-stjärnan Marcus Ericsson
Den 16 mars är det dags för en ny F1-säsong. Kl 11 visar SVT Play en presskonferens med den svenska F1-stjärnan Marcus Ericsson. Här kan man ställa frågor.

Se kommentarer

Det var en bomb för alla oss Veronica Mars-fans, redan exalterade över den kommande filmen, då vi nyligen fick reda på att Veronica Mars skulle få en spin-off i form av en webbserie. Nu har Veronicas skapare Rob Thomas äntligen läckt detaljer om den.

Rob Thomas kallar den själv för en spin-off om en spin-off. Den ska handla om Ryan Hansen (Dick Casablancas i Veronica Mars) som spelar en version av sig själv när han försöker sätta ihop en ny tv-serie som handlar om hans egen karaktär Dick. För att få det att lyckas tigger han hjälp av sina gamla kompisar från både Veronica Mars och Party Down, som alltså också kommer att spela sig själva.

Väldig meta. Och väldigt mjölka ut både Veronica-snackisen med Kickstarter och den nya filmen, och det faktum att alla skådisar är gamla polare på riktigt, där ingen riktigt (möjligen förutom Kristen Bell) nått Hollywoodstjärnstatus. Det vill säga man har tid att göra en cameo eller liten biroll i en webbserie som knappast kan tilltala någon annan är hardcorefans. En tittarskara som ej är att förakta, i och för sig…

Ryan Hansen är helt klart ett charmtroll men idén låter bara så oorginell. Förresten låter det ju exakt som det som just hänt i verkligheten – Rob Thomas ber alla sina gamla skådispolare om hjälp för att kunna göra en film om Veronica Mars.

Eller är jag för hård? Rob Thomas är ju ingen one hit wonder utan vet vad han gör.

Det kommer bli 8–10 webbisoder (detaljerna inte klara), 5–10 minuter långa, och ska sändas på webbkanalen CW Seed.

(Webbserier i alla ära. Det är fortfarande inte ens klart om Veronica Mars (filmen!), som har premiär i USA den 14 mars, får svensk distribution. Kom igen nu, distributörer!)

Se kommentarer

Jag tänkte inte skriva om avsnitt tre av True Detective egentligen, men någonting drev mig till det. Ett behov av att rensa mitt inre från tv-dramatikens psykiska påverkan kanske. Den futtiga tanken om att ett par minuters wordpress-onani skulle kunna bryta den ångestvidgande hypnos avsnitt tre försatt mig i. Redan på det klara med idiotin i det hela: livet rymmer ju ingen avlösning, bara permanenta avslut. Och som människa är man dömd att vandra den nedåtgående spiralen tiden ut.

Nä, riktigt så illa är det inte, men visst blir man påverkad av Rust även i vardagen, det tar ett tag att rensa skallen från hans »svammel« – eftersom han har rätt i det mesta. Pessimisten tenderar ju oftast att ha det i slutänden. Och visst är det fasligt lätt att ha rätt genom att alltid tänka det värsta om människor, livet. Det tjänar många posörer pengar och credd på.

Som tittare känner jag en enorm respekt gentemot seriens skapare Nic Pizzolatto. Varifrån kommer detta modigt konsekventa mörker?

Men jag tror inte att Rust bryr sig om att ha rätt, han är bara ärlig – ett pretentiöst rättrådigt svin – och därmed den karaktär som fascinerar mest med True Detective. Hans monotona haranger i kontrast till Martys allt mer uppgivna, lögnaktiga försvar. Hur Rust förmedlar en bild av mänskligheten som Marty otacksamt får symbolisera. Hade man stött på honom på tunnelbanan eller i en mörk gränd hade man inte orkat lyssna. Nu tvingas man, liksom de båda förhörsledarna, till det.

Inledningsvis känns det tradigt och lite »nej, va fan, inte igen«, men efter ett tag kapitulerar man som lyssnare och sjunker ännu längre ner i nihilismens svarta självupplösande hål. Det han säger är viktigt och gör True Detective till något betydligt större och starkare än andra polisserier och filmer där det alltid finns ett visst samförstånd hjältarna emellan, ett gehör, återkoppling. Kalla det vad ni vill, men det stämmer inte in på relationen mellan Marty och Rust.

Vad jag inledningsvis såg som ännu ett »buddy«-snutdrama visar sig vara dess motsats. True Detective kommer aldrig att innehålla scener av kompisanda mellan Rust och Marty, de kommer aldrig att bli vänner. Varje scen med dem binds samman av ett starkt förakt. Som tittare känner jag en enorm respekt gentemot seriens skapare Nic Pizzolatto. Varifrån kommer detta modigt konsekventa mörker? Pizzolatto har även skrivit ett par avsnitt av The Killing, vilket man nästan tar för givet när man kollar upp honom på IMDB.

Men, det var ju egentligen inte detta som fick mig att vilja skriva om det tredje avsnittet. Utan den sista scenen. Så djävulskt snyggt inlindad och planterad redan när Rust börjar skära i en av sina ölburkar, som slutligen blir något som mest liknar The Wicker Man. Enligt Rust den person du drömmer om att bli men som i stället visar sig vara en ulv i fårakläder. Reginald Ledoux. Vi får bara se honom ett kort ögonblick, om det ens är han, iklädd enbart vita y-fronts, machete och gasmask. Slow motion över gården mellan ett uthus och trashigt boningshus, ödesmättat musik. Det hade lika gärna kunnat var en sekvens ur Rob Zombies Devil's Rejects. Mot slutet vänder han huvudet mot kameran i vad som skulle kunna vara årets mest skrämmande scen.

True Detective har sändningsuppehåll denna vecka men sänds annars i Sverige på C More och HBO Nordic dagen efter avsnitten gått i USA.

Se kommentarer

I dag skickade Netflix ut ett trevligt pressmeddelande med information om nya filmer och tv-serier som dyker på tjänsten i februari och mars. Det mest intressanta är att alla säsonger av The Shield kommer att läggas upp på tjänsten den 15 februari. Dags för en omtitt där alltså! Blackfish är också en höjdare och den kommer vi garanterat att skriva om här på TVdags. Här är hela listan:

Tillgängliga redan nu
Silver Linings Playbook
Järnladyn
Road To Perdition
Mitt
Dexter, säsong sju
Chuck, säsong fem

Senare i februari och mars
House of Cards, säsong två (14 feb)
The Nanny, alla säsonger (15 feb)
The Shield, alla säsonger (15 feb)
Blackfish (24 feb)
White Collar, säsong tre (1 mars)

Samtliga datum är preliminära och kan ändras.

Se kommentarer

Det är något med begravningar. De är bland det jobbigaste evenemang man kan besöka. En enda lång påminnelse om hur smärtsamt och jobbigt det är att vara människa. En plats där det är socialt accepterat för människor att gå sönder. Begravningar är därmed även en perfekt grogrund för komedi. När Hannah besöker »a poor man’s Anderson Coopers« minnesstund är det därmed symptomatiskt hur hela skeendet byggs upp runt missuppfattningar och den flyktiga gemenskap som finns runt de sörjande. Hennes utbyten med den otippade änkan (spelad av supermysiga Jennifer Westfeldts) blir en uppvisning i social obekvämhet och patenterat Hovrathsk taktlöshet.  Det var synd att det ögonblicket inte varade längre.

Den enda som är härlig att följa just nu är Shoshanna. Mest för att hon fått blomma ut i sina neuroser över ensamhet och en femtonårsplan. Där har säsong tre varit som roligast och bäst.

Vi är snart halvvägs in i tredje säsongen av Girls. Det känns lite sådär. För än så länge finns inget riktigt intressant att hålla sig i. Lösa skeenden flyter omkring i seriens dramaturgi utan att egentligen föra handlingen framåt eller bädda för särskilt träffsäkra skildringar av den osäkra existens som kommit att känneteckna serien. Det är lite som att seriens motor gått förlorad när dramat mellan Hannah och Adam är utspelat. Deras relation har ännu inte riktigt utmanat serien eller styrt den i någon vidare underhållande riktning. Den enda som egentligen är härlig att följa just nu är Shoshanna. Mest för att hon fått blomma ut i sina neuroser över ensamhet och en femtonårsplan. Där har säsong tre varit som roligast och bäst.

Med undantag för en sak: mötet med den nya förläggaren. Det var den roligaste scenen på väldigt länge.

Jag undrar lite var historien mellan Ray och Marnie är på väg. Om den utvecklar sig till en fin vänskap kan den bli fantastisk. Om den å andra sidan antar ännu fler amorösa former kommer alltihop bli ett kladdigt kitt som inte riktigt fäster i dynamiken mellan Marnie och Shoshanna. Att de skulle göra det tvåryggade odjuret kändes minst sagt onödigt. Rays ärlighet är åtminstone uppfriskande. Deras utbyten har gett Marnies karaktär en ny innebörd i kölvattnen på Charlie-debaclet.

Tänkte ni också på att...
... porträttet på David på begravningen egentligen var på John Cameron Mitchell från premiären av Alex Karpovskys (som spelar Ray) Red Flag?
... Hannah eller Adam har en kampsportstrofé i sovrummet?
... Marnies kattunge såg väldigt död ut när den filmades bakifrån?
... även amerikanska pappor till den unga brooklynmedelklassen verkar läsa medioker kriminallitteratur med tanke på att Hannas farsa plöjde Bangkok Tattoo i sommarsolen.

Girls säsong 3 sänds på HBO Nordic och C More med ett dygns förskjutning.

Se kommentarer

Jag letar efter en liknelse som kan beskriva den animerade Fox-komedin Bob’s Burgers men jag hittar inte riktigt rätt.

Jag vill säga att Bob’s Burgers är som en väloljad maskin, men det stämmer inte; humorn är alldeles för inspirerad och full av kreativ fingertoppskänsla för att det ska vara en rättvis beskrivning.

En violinist i världsklass då, med total kontroll över tempo och toner? Nä, det skulle inte förklara alla oförutsägbara infall, påhittigheten som tar en improviserad absurditet och vecklar ut den till ett perfekt mikrokosmos av komiska komplikationer.

Den kan skriva en hel b-story på insikten att det bara skiljer en bokstav mellan Super Bowl och super bowel – supertarm. Men Bob’s Burgers gör sin grej så vansinnigt bra just nu.

Nej så här: Bob’s Burgers är som en jazzkvintett som spelar med både frihet och struktur. Totalt samspelta och med förmågan att släppa fram varandras styrkor, som är stora och distinkta. Rytmsektionen spelar tight och lätt, pianisten lägger besjälade ackord under blåsarnas millimeterprecisa solon.

Det är ett fånigt sätt att beskriva en serie som kan skriva en hel b-story på insikten att det bara skiljer en bokstav mellan Super Bowl och super bowel – supertarm. Men Bob’s Burgers gör sin grej så vansinnigt bra just nu. Det är inte en sofistikerad grej – inte det minsta – men utförandet är ofta läskigt nära perfekt. Det finns inga svaga punkter, lägstanivån är väldigt hög.

Bob's Burgers är skapad av Loren Bouchard som inte har särskilt mycket på cv:t sedan tidigare. Han gjorde kortlivade Adult Swim-serien Lucy, Daughter of the Devil med altkomedifavoriter som Jon Glaser och Todd Barry (låter som något min TVdags-kollega Martin Degrell borde ha koll på) och relativt långlivade Dr Katz, Professional Therapist på Comedy Central. Jag har tyvärr inte sett någon av dem – vem kan hjälpa till med info i kommentarerna?

Apropå altkomedi är Bob's Burgers rollista full av presenter till humornördarna. Utöver H Jon Benjamin, Kristen Schaal och Eugene Mirman i den fasta rollbesättningen dyker Sarah och Laura Silverman, Jay Johnston och Megan Mullally upp i återkommande roller. Och det är svårt att hitta en namnkunnig komiker som inte har gjort ett gästspel. Aziz Ansari, Patton Oswalt, Rachel Dratch, Zach Galifianakis, Tim & Eric, Amy Sedaris... Jag kan aldrig låta bli att pausa under eftertexterna för att kolla vems röst jag inte riktigt kunnat placera den här gången.

Mest besynnerligt är kanske att Kevin Kline spelar Bobs hyresvärd, Mr. Fischoeder. Eller stryk det förresten. Det allra mest orimliga som har hänt i Bob's Burgers är att Jon Hamm har gästat – i rollen som talande toalett.

Efter alla år av cynisk Seth MacFarlane-smörja känns det förresten väldigt bra att Fox har hittat en animerad komedi som kan förvalta arvet efter The Simpsons humanism och värme. Bob’s Burgers går förstås inte att placera i samma liga som en av tevehistoriens allra bästa serier. Men jämförelsen har börjat kännas lite mindre orimlig.

Bob's Burgers säsong 4 kommer på Kanal 9 i april, finns på amerikanska iTunes Store och Hulu.

Se kommentarer

Som en del av Kunskapskanalens serie idrottsdokumentärer visades förra helgen Tour du Faso, om ett av Afrikas största cykellopp. Jämför man den helt snabbt med några andra cykeldokumentärer ger den inte samma inblick i extrema tävlingspsyken som Hell on Wheels. Den försätter en inte heller i någon form av hypnotiserat tillstånd som Jørgen Leths En vårdag i helvetet, och fångar inte lika mästerligt som Louis Malles kortdokumentär Vive le Tour! detaljerna i och runt en tävling. I Tour du Faso ligger fokus på kulturkrockarna mellan främst Tysklands och Burkina Fasos lag, och den betydligt enklare standarden på till exempel reklamjippo-runtomkringet. Eller som det heter både på filmens hemsida och i Kunskapskanalens presentationstext »en sammandrabbning mellan europeisk perfektionism och afrikansk verklighet«. Facepalm. Men ja, kulturkrockar blir det.

Det tyska laget blir skärrat redan vid ankomsten till Burkina Faso, när deras cykelväskor slängs hyfsat omilt bak på en pickup. Man får fortsatt en hel del surmulen tysk och tyskt muttrande för licenspengarna, bland annat om osportsligt beteende, om hur de afrikanska lagen bryter mot oskrivna stilregler och är »jättestarka« men »otaktiska« och »oorganiserade«. »Det här är Afrika«, är standardrepliken – följt av en axelryckning – när man vill förklara att precis allt kan hända.

Tävlingsinriktade, taktiska, tyska materialsportare ställs mot naiv och otaktisk cykelglädje på dåliga cyklar.

De europeiska tävlar mot fattigare lag, mot cyklister som ofta har 25, 30 år gamla och flera kilo tyngre cyklar. Det borde förstås borga för 52 minuter underdog- och mot-alla-odds-guld. »Hellre döden än skammen«, säger någon i Burkina Fasos team. De ska vinna. Mirakulöst lyckas man i filmen sjabbla bort det mesta av det gratisupplägget. (Vad gäller afrikansk-cykling-mot-precis-exakt-alla-odds-temat står Team Rwanda-dokumentären Rising from Ashes högt upp på min att se-lista.)

Annars är Tour du Faso som filmer om cykling oftast är mest, och innehåller närbilder på svettiga, trötta och sammanbitna ansikten och pedaler och fötter som går som pistonger, män som häller vatten över sig, ljudet av spinnande hjul, arkivbilder från tidigare tävlingar, landskapen utmed vägarna, folksamlingarna i vägkanten, avfilmade tv-apparater där tävlingarna sänds. Eftersom det är filmat i Afrika, också de obligatoriska bilderna på en klunga barn som sträcker sig mot kameran och storögt tittar in i den.

Ni hör, filmen är på intet sätt omissbar. Men det faktum att cykling är en så löjligt vit sport – en av de absolut vitaste - gör den ändå väldigt intressant. Den förste svarte mannen att tävla i Tour de France någonsin var guadeloupiske Yohann Gène, år 2011. 2011! (Se det omstormade klippet när veterankommentatorn Phil Liggett inte riktigt visste vilka ord han skulle använda när Yohann Gène dök upp i bild.) Ingen svart afrikan har ännu deltagit i Tour de France, men i flera år nu har många pratat och skrivit om att afrikanska cyklister inom en inte allt för fjärran framtid kommer att dominera cykelsporten på samma sätt som afrikanska idrottare gör inom långdistanslöpningen.

Obehagligt många av dessa spekulationer, artiklar och texter bygger på idéer om att svarta män från Afrika har ideala »genetiska förutsättningar« för att lyckas inom sporten, och/eller på romantiska idéer om att cykelsporten skulle bli renare om fler afrikaner skulle ta sig in i de stora europeiska tävlingarna – de är ju så naturligt starka, uthålliga och smärttåliga att de helt enkelt inte behöver dopa sig… Om de afrikanska lagen tog sig högre upp i rankningen skulle sporten inte heller handla lika mycket om pengar och inte vara lika mycket av en materialsport: cyklingen skulle handla om cykling igen, menar många. I alla fall det senare finns med på ett ganska stort hörn i Tour du Faso. Tävlingsinriktade, taktiska, tyska materialsportare ställs mot naiv och otaktisk cykelglädje på dåliga cyklar. Ja, det väl bara det där med den “europeiska perfektionismen” som står mellan de afrikanska lagen och världsherravälde, gissar jag.

Tour du Faso finns att se på UR Play.

Se kommentarer

Det finns redan ganska många spaltpixlar skrivet om Sherlock och Elementary; konsensus är väl ungefär att den förra är milsvida överlägsen, den senare ändå typ okej. Det behövs inte en text till som jämför dem som serier.

Däremot har jag funderat på hur olika de porträtterar samma del av Sherlock Holmes personlighet, det som någon kritiker kallade för »sarcastic autism« (även om jag tror att hon använde det specifikt om Sherlock).

Båda spelar honom som geniet som hamnar i mänskobyn och inte riktigt har tålamod med vanliga dödliga, men på olika sätt – och då kanske framför allt rent fysiskt.

Elementary-Sherlock reflekterar på ett möte över att hans hjärna tar in mer information än andras och att han kanske skulle må bättre i en tidsera med färre intryck. En insikt?

Benedict Cumberbatch spelar sin Sherlock som överlägsen, på ett annat plan än människorna omkring honom. Ibland med fnysningar och miner, men ofta bara med en kylig distanserad hållning som säger att han inte reflekterar över dem när de inte står framför honom eller är intressanta för ett fall. Det finns antydningar av ensamhet, och av åtminstone en nöjdhet med att ha Watson i sitt liv, men över lag verkar han ganska tillfreds med sitt eremitliv. Han är elegant och avmätt i sitt rörelsemönster; svepande lemmar och långa stridande steg.  Liksom sveper med kappan även när han inte har kappan på sig och inte sveper.

Jonny Lee Miller, däremot, spelar en Sherlock som allt mer tydligt ligger någonstans på ett autismspektrum. Under den kommande säsong 2 accentueras det i hans fysiska spel, som känns som att antingen han eller regissören vill göra detta mer uppenbart än det eventuellt har varit innan. Han vaggar snabbt från fot till fot när han försöker förklara saker och folk inte förstår, han fladdrar med fingrarna, han blinkar snabbare och har små ansiktsrörelser för sig när han blir frustrerad. Han blir frustrerad inte bara för att folk inte är lika intelligenta som han, utan för att de är ologiska. Det är inte överdrivet och inte hela tiden, men det är tydligt i hans spel.

Av de här två är det kanske Cumberbatch som ligger närmast det många nog tänker sig som en klassisk Holmes. Det eleganta snillet som förstår saker vi andra inte kan greppa, som är kvicksilvrig och impulsiv men på ett charmigt sätt, som en katt som man förlåter allt. Han är just sarkastisk, lite nedlåtande. Miller är mer satt i en kontext där någon verkar ha funderat över hur någon som fungerar som Sherlock Holmes faktiskt skulle vara som person i verkligheten. Och då får man den här framställningen av hur någon antagligen tänker sig en person med autism eller Aspergers. Dock utan att det sägs högt att det är det vi ser. Jag vet faktiskt inte om jag tycker att det är bra eller dåligt. Är man positivt lagd kanske det är bra att sådant fysiskt beteende kan visas upp utan att det behöver vara en uttalad grej och utan att det ska patologiseras. Är man det inte så kan man tycka att det lätt blir enkla  dramaturgiska knep.

En ytterligare intressant detalj att det eventuellt ser ut som att kostymören varit med på en sån här diskussion – Cumberbatch kläs i mörkt och stramt, Miller i mönsterblandningar och grälla strumpor och lite grann som någon som har fått lära sig Hur Man Klär sig men bara orkar anstränga sig så mycket som han känner för det. (Eller som gillar glada mönster och inte riktigt bryr sig om hur det borde vara.)

Ett avsnitt i säsong 2 av Elementary slutar med repliken »To thine own self, Watson« – en hänvisning till Shakespeare-citatet om att vara sann mot sig själv. Sherlock har precis förklarat för Joan att han aldrig kommer att bli nice, att han bemödar sig om att vara lite trevligare mot henne än han är mot någon annan för att han lärt sig att uppskatta och bry sig om henne men det är tydligt att det är just en ansträngning. Det ligger inte för honom att bry sig om vad folk tycker, tänker och känner; det ligger inte för honom att notera deras känslor annat än, igen, när det är relevant för utredningen. Han kan anstränga sig för att lägga sig till med de sociala knep han övat in när det passar honom, men han är den han är. Han säger själv att han är acerbic, och jag tänker att han är just lite vass, lite frätande, lite bitter, där Sherlock-Sherlock är mer sarkastisk. Inte bitter som det kanske brukar användas, utan snarare som att han är lite svår att svälja. Lite störande. En bismak som de flesta har svårt att hantera.

Det jag blir nyfiken på är om det är meningen att Millers Sherlock ska veta om att han har ett neuropsykiatriskt funktionshinder, om det nu är en del av hans tänkta person. I ett annat avsnitt reflekterar han på ett möte över att hans hjärna tar in mer information än andras och att han kanske skulle må bättre i en tidsera med färre intryck. En insikt? Eller är det i hans inre värld bara så att han är så pass intellektuellt överlägsen alla omkring sig att det inte är konstigt att de fungerar olika? Han är logisk, det är alla andra det är fel på.

De sista avsnitten av Elementarys första säsong har handlat en del om Sherlock Holmes förmåga till känslomässig anknytning och romantisk kärlek. Något som han, om man följer den stereotypa berättelsen om autismspektrumpersoner, knappt borde vara kapabel till. Det är också en intressant vinkel, att inte hänfalla helt åt klichéer och trötta diagnosramar.

Elementary säsong 1 görs redo för final på TV4, episod 23 av 24 i kväll kl 00.

Se kommentarer

House of Cards får en tredje säsong
The Hollywood Reporter rapporterar att Netflix har förnyat House of Cards för en tredje säsong. Den andra säsongen har premiär den 14 februari.

Veckans gäster i Skavlan
Den här veckan är Joel Kinnaman den stora stjärnan i Skavlan. Han är just nu aktuell i storfilmen RoboCop som går upp på biograferna på fredag. Sedan kommer också tvillingsystrarna Alexandra och Mia, som nu kan ses i dokumentärfilmen Tvillingsystrar, som berättar deras historia om när de blev adopterade till två olika familjer, en i Norge och en i USA. Professor Hans Rosling och den norska komikern Linn Skåber tittar också förbi. Musikgäster: Nonono.

Ny dramaserie från Sky
The Smoke beskrivs som »ett högoktanigt, känslomässigt gripande, roligt, och upprörande drama om hur det verkligen är att vara brandman i Storbritannien i dag«. Jamie Bamber (Battlestar Galactica) och Jodie Whittaker (Broadchurch) medverkar. Premiär 20 februari.

Borgen-stjärna leder årets ESC
Pilou Asbæk, som spelade Kasper Juul i tv-serien Borgen kommer att programleda årets Eurovision Song Contest tillsammans med tv-veteranerna Lise Rønne och Nikolaj Koppel. Tror ni det blir en Borgen-sketch i programmet?

Hetaste skådespelarna i årets pilotsäsong
Det här är årets mest spännande lista. Deadline brukar skriva om vilka skådespelare som får erbjudanden om roller i piloter. Förra året var Rose Byrne (som tackade nej till allt) och Jason Isaacs de hetaste skådespelarna. Och om Isaacs så ryktades det om att han fick erbjudanden om att spela i nästan alla piloter som behövde en man i huvudrollen. Isaacs valde något sjukhusdrama hos CBS, som dog rätt snabbt och han blev utan jobb. Så det är ett lurigt spel med att välja rätt pilot.
I år är det många kända skådespelare som fått erbjudanden. Hilary Swank, Hugh Laurie, Jeffrey Dean Morgan, Diane Lane, Jennifer Garner, Jennifer Connelly, Luke Wilson, Maggie Gyllenhaal, Ryan Phillippe och James Marsden är några heta namn. Många tackar ju nej direkt. Men det är väldigt inne att gör tv just nu, så det blir intressant att följa.

Skådespelare klara för NCIS-spinoff
Scott Bakula och CCH Pounder är klara för den kommande backdoor-piloten NCIS New Orleans, som kommer att visas i vår.

Se kommentarer