»Kanske lite dystert… jag gillar inte att det är så jättemycket fönster på entrésidan, så man ser rakt in i vardagsrummet…«

När tio minuter återstår av premiäravsnittet av SVT:s nya hemmafixarserie Husdrömmar i kväll säger självaste världsarkitekten och minimalistikonen Gert Wingårdh, i rollen som programledaren Pernilla Månsson-Colts sidekick och expertkommentator, detta.

Något som borde ha sagts i hundra cocooning-tv-program och på stadsplaneringsmöten, prefabhuskonferenser och arkitektkontor sedan slutet av 1990-talet – så att den febrigt husdrömmande svenska tillväxtmedelklassen hade fått en kall handduk över pannan och lite problematiserande eftertanke innan de flyttade in i villabyggandets största trend-scam sedan blåbetong – nämligen det som kallas nyfunkis: »arkitektritade« villor (ofta dock lika prefabbiga som fyrtiotalisternas typhus i mexitegel) med utsikter som inte spanar ut över något annat än grannens vardagsrum och förbipasserande fönstergluttare.

Det mesta de säger avslutas med ett »…och det känns jättekul« eller »…det känns jätteskönt« men med ögonen säger de något helt annat.

Stilmässigt är dessa hus, som så konformistiskt dominerar dagens svenska villabyggande, ett slags utslätad funkisvarianter av 1940- och 50-talens kaliforniska case study-arkitektur, men med den inte helt obetydliga skillnaden att Hollywoodhusen ritades för den specifika bergsmiljön och hade anonyma fasader med gluggfönster mot gatan för att sedan öppna upp sig med hela väggar av insynsskyddat panoramaglas ut mot kullarna, grönskan och den fria vyn över Los Angeles. I Sverige placeras dessa glasfasader i stället mot både gatan och närmaste grannen – dels för att de inordnats i en stadsplanstradition som är densamma som i egnahems-eran, dels för att stoltheten över att visa upp vilka vi är, vi som är så lyckade, löpt amok.

Jag följde för tiotalet år sedan byggandet av ett sådant här område, några kvarter från mitt eget hem i Nacka. Först såg jag de välklädda stockholmsparen, som precis bestämt sig för att sätta bo i villaförorten, glida omkring med stora, vänliga leenden kring den första, ensamma visningskåken. Året därpå började de flytta in, entusiastiskt fixande och stökande med japanska trädgårdar och möbelleveranser, alltjämt leende. Ytterligare ett år senare syntes de inte längre till. Trötta på att ha tio meters fri sikt mellan sitt och grannarnas akvarievardagsrum, och på att såna som jag kunde stirra rakt in i deras grånande vardag, stannade hellre kvar i stan så länge som möjligt efter jobbet. Och när de väl kommer hem sluter de sig bakom väldiga lamellgardiner.

Jag gillar greppet SVT tar med Husdrömmar. Projekten är mycket större än de vi brukar få se i sådana här program och sticker säkert i ögonen på många, men i alla fall i kommande program kommer vi att få se arkitektoniska spjutspetsbyggen med exempelvis spännande och utmanande miljölösningar.

Kvällens avsnitt är dock intressant av ett helt annat skäl. Villan är bara vräkig – ett smaklöst Hollywood-vrålåk vid en gråsvensk grusväg – och döms ut så hårt av Gert Wingårdh att Pernilla Månsson-Colt känner sig nödgad att ingripa med ett »Jag tycker det är jättesnyggt, jag tycker inte alls det är dystert«. Inredningen är själlös som en folktom designhotellsinteriör eller generisk broschyr från en tysk köksproducent.

Men så symboliserar den också något annat som Gert Wingårdh sätter fingret på – att många skiljer sig under byggandet av husdrömmen.

Familjen vi möter här har egentligen redan byggt sitt drömhus (när deras kärlek fortfarande växte), men vill nu ha ett ännu större och lyxigare – galna 600 kvadratmeter – i Göteborgs skärgård (för att återfinna kärleken). Mannen i familjen, snickaren Tommy, planerar och bygger som en dåre. Kvinnan, inredaren Fredrika, tar hand om barnen.

Efter halva programmet skiljer de sig. Plötsligt får huset relief och slagsida. Var projektet dödsdömt från början, ett sista försök att rädda ett äktenskap som tynat bort och ersatts av vad Nina Björk kallar »skitdrömmar«?

Dysterheten som Wingårdh pratar om ekar även i Tommys och Fredrikas ytligt glada intervjusvar. Det mesta de säger avslutas med ett »…och det känns jättekul« eller »…det känns jätteskönt« men med ögonen säger de något helt annat.

Det tröstar inte heller att de fick 12 miljoner för sin uppgivna dröm. Sorg kan inte säljas.

Husdrömmar har premiär på SVT1 i kväll kl 20.

Se kommentarer

Innehåller spoilers för Girls säsong 3, episod 4.

Jag tänker ofta på Murphys lag. Ni vet regeln om att om något kan gå fel så kommer det förr eller senare att göra det. Jag antar att det i grunden är en ganska narcissistisk tanke. Att olika händelser liksom skulle bottna i hur universum har riktat in sig på att göra just mitt liv jävligt. Hannah Hovrath känner nog likadant. Och blir dessutom otroligt anklagad för att vara självupptagen just därför.

Det är liksom ingen slump att veckans Girls – avsnittet heter Deep Inside – inleds med att Hannah försenad snubblar in i receptionen på sitt förlag, tappar allt hon äger på golvet och sedan får reda på att hennes förläggare hittats död i Hudsonfloden. Att den enda personen som försökt få ut hennes texter, denna »poor man's Anderson Cooper«, självklart går bort innan de hunnit slutföra sitt projekt.

Marnie kämpar med att bygga upp sitt nya liv genom att flytta in i en skokartong och figurera i träningsmontage. Jag kan nog inte minnas ett mer cyniskt porträtt av en priviligierad hipster.

Det känns fullt naturligt att Hannah först och främst tänker på vilka konsekvenser detta kommer att få för hennes framtid. Precis som att det känns lika naturligt att såväl Adam som hans syster upplever henne som kall och avlägsen av precis samma orsak.

Självupptagenhet har alltid varit ett genomgående tema i Girls men det känns som att det först nu tas upp i rent explicit mening. Dels med Hannah men framför allt med Marnie som tycks spendera all sin vakna tid med att älta det som varit. För hur catchy den där Edie Brickell-låten än är känns det redan dags att släppa den. Som det är nu är Marnie mest reducerad till ett slags comic relief. Till en figur som kämpar med att bygga upp sitt nya liv genom att flytta in i en skokartong och figurera i träningsmontage. Jag kan nog inte minnas ett mer cyniskt porträtt av en priviligierad hipster.

Den karaktär som präglats minst av sin självupptagenhet är även den som lyft mest i inledningen av den här säsongen. För Shoshanna har något slags nyvår i sin alltid lika härliga periferi. Hon har liksom utvecklats till en fantastisk sidokaraktär som i sina neurotiska utläggningar om sorgearbete och bandanavikningar tar form som tv-världens just nu roligaste sanningssägare.

Jessa, å andra sidan, förblir i en diametralt ointressant periferi. Mycket måste hända för att grävandet i hennes förflutna ska närma sig något underhållande.

Det fanns ändå något fint i att Hannah sökte tröst och skydd i två av den här seriens kanske mest dysfunktionella figurer. Det blev liksom som ett kittlande litet läger för självupptagna förvuxna ungdomar när Adams syster, Jon Glasers stoner-figur och Hannah studsade runt på den där kyrkogården. Att alltihop toppades av att Hannah dessutom snodde en historia som patologiskt kokats ihop av Caroline underströk slutligen något nästan rörande: hur långt Hannah går för att motverka alla former av negativa uppfattningar Adam har om henne. Med det sagt lär den lilla berättelsen få konsekvenser där Hannah framstår som än mer kall och avlägsen. Murphys lag, och så vidare.

Tänkte ni också på att…
... Hannah rockade något slags golfarlook (komplett med »golfers do it, rain or shine«-tröja och golfrutiga strumpor) i öppningsscenen?
... Jon Glaser-stonerns nya beanie hade en osedvanlig lyster i all sin färggrannhet?
... man direkt ville veta hur Jon Glaser-stonern hade fått in sköldpaddan i den där lilla flaskan?
... det blev så himla superironiskt att Hannah gick loss i en hyllning av siten Jezebel med tanke på Lena Dunhams nyligen twittrade hat mot samma sida?

Girls säsong 3 sänds på HBO Nordic och C More med ett dygns förskjutning.

Se kommentarer

Medan SHL gått in i en kris med tappade intäkter och stora orosmoln på himlen har skoterderbyna mellan Skellefteå och Luleå bara blivit allt hetare. Men det är ju inte därför svenska hockeyfans kommer att välja C Mores huvudmatch i kväll utan för studiosnacket före, under och efter norrlandsderbyt.

Oavsett vilket lag vi håller på och vilka lag vi avskyr och oavsett vad vi anser i frågan om SHL:s planerade panikutvidgning till 14 lag (vilket dock påverkas lite väl mycket av just klubbsympatier/–antipatier) känner vi oss svältfödda på information och nyfikna på utvecklingen.

Jag har personligen svårt att tro på att förändringen verkligen kommer till stånd. Men det är för att jag inte riktigt vet hur beslutsgången ser ut, och hur man ska tolka förbundsordföranden Christer Englunds sedvanligt dubbla budskap – allmänt positiv i Aftonbladet igår eftermiddag, mer avvisande i TV4 några timmar senare (fast egentligen var det väl bara en hårdvinkling av TV4-Sporten själva). Hade det bara handlat om SHL och förbundet hade överenskommelsen redan varit klar, verkar det. Men Hockeyallsvenskans vilda protester, hur viktas de? Och hur seriösa är dessa protester, egentligen, nu när de dessutom börjat bli motstridiga? VD:n Stefan Bengtsson talar förstås i egen sak och vill inte se värdet av »sin« liga minska – men har han verkligen fullt stöd hos sina uppdragsgivare bara för att kvällstidningarna intervjuat några ledare och citerat lite twitter?

Att nu Malmö villkorar sitt stöd för förslaget med att de två sista SHL-klubbarna i så fall måste delta är skrattretande oseriöst.

Det märkliga med hela situationen är att det är just Hockeyallsvenskan som i åratal tjatat om denna utvidgning av serien, och de starkaste allsvenska klubbarna som tjänar mest på den. Så varför är de emot?

»Förändrade förutsättningar mitt under säsong«? Nja, jag tror inte på det argumentet. Det finns inga principriddare i svensk hockey. Var och en står sig själv närmast. Förändringar under säsong ser vi ständigt, om än i mindre skala, även i allsvenskan som till exempel förrycktes totalt förra året när vissa klubbar fick råd och möjlighet att öppna båsdörrarna på vid gavel för lockoutade NHL-proffs. Då såg man inte röken av det principrytteri som SHL försökte hantera lockoutsituationen med.

Och nog märker man på kommentarerna från de allsvenska representanterna att det inte handlar om några idrottsrättsliga principer. De dreglar fradga och svordomar om »Kalle Anka«, men när journalisterna ställer följdfrågor sipprar de verkliga argumenten fram.

»Vi vill ha AIK och Örebro i kvalserien, då har vi full hall«, säger till exempel Västerås ordförande Johan Fägerblad. Han vägrar alltså att uttrycka ens en vilja att försöka göra gemensam sak med SHL och förbundet på grund av att han vill kunna räkna in några hundra extra åskådare på två (!) matcher.

Snacka om missriktat egenintresse.

Sedan inser han förstås vad han sagt, när reportern ställer sin följdfråga, och tvingas retirera till det pseudo-principiella i följande helt fantastiska citat:

»Om någon skulle erbjuda Västerås en gratisplats i SHL skulle jag avgå som ordförande.«

Då kan jag bara rekommendera honom att avgå med omedelbar verkan eftersom han skulle bli lynchad av sina egna klubbmedlemmar om Västerås på grund av en retorisk fadäs avstod från en större chans att nå SHL.

Men den verkliga »Kalle Anka«-nivån nås hos Malmö Redhawks, där sportchefen Patrik Sylvegård skriker till Expressen att »Då kan de lägga ned allt!« medan ordföranden Tommy Qvarfort till Sydsvenskan stöder förslaget och att det måste ske omgående…

Även jag är positiv till snabbast möjliga utvidgning. Inte bara för att klubben jag håller på, AIK, ligger pyrt till i SHL-tabellen utan för att jag som AIK:are minns helvetet i Hockeyallsvenskan och ilskan mot de två klubbar i SHL som ständigt blockerade utvidgningen.

Visst ser jag som AIK:are gärna att mitt lag, med ligans mest läckande försvar och sargade självförtroende, slipper kvalserien (eller får delta i en kvalserie med fyra SHL-platser i potten). Men just i egenskap av att vara AIK:are har jag med åren förvärvat så pass mycket mental självbevarelsedrift att jag inte vågar tro på att någon strukturell förändring som skulle gynna AIK verkligen realiseras. Vi Gnagare är så vana, för att inte säga nednötta, av motsatsen. Vi lider fortfarande av den både psykiska och djupgående ekonomiska skada Svenska Ishockeyförbundet åsamkade oss när de 2004 tvångsdegraderade AIK till division I och närapå avlivade klubbens elitverksamhet – trots att AIK Hockeys ekonomi visade plussiffror (spelrätten hade av misstag inte administrerats över från huvudföreningen, som låg på minus på grund av en intern fotbollsaffär). Ingen annan klubb har behandlats så illa av förbundet och den egentliga orsaken var, vilket jag flera gånger fått informellt bekräftat inifrån förbundet, att man ville straffa AIK för att ha tagit in ett konkurrerande spelbolag till Svenska Spel som sponsor säsongen innan. När sedan även Djurgården gick mot tvångsnedflyttning säsongen därpå på grund av negativt eget kapital ändrades snabbt reglerna – under säsong! – så att man skulle få lov att ha negativt kapital under ett enskilt år. AIK var den enda, och sista, klubben att drabbas av den tidigare regeln trots att man inte ens hade minuskapital…

Jag ser alltså på hela den här hastigt uppblossade 14-lagsaffären med ungefär lika mycket skepsis som fascination.

Men givetvis reagerar jag även på det rent känslomässiga i reaktionerna från AIK-hatarna därute, som inte missar ett tillfälle att raljera om att »AIK inte hör hemma i SHL« – vilket då skulle vara ett reellt argument för att kvalserien under alla omständigheter måste spelas med två av dagens SHL-klubbar.

Rent logiskt förstår jag inte varför detta skulle vara mer »rätt« än att låta ytterligare två allsvenska klubbar göra upp om platserna. Om en liga ska utvidgas av ekonomiska skäl är väl det allra naturligaste att behålla samtliga klubbar som finns där i dag och fylla på underifrån – i stället för att rulla tombolan även med klubbar som redan finns i SHL. Att nu Malmö, enligt Sydsvenskan i dag, villkorar sitt stöd för förslaget med att de två sista SHL-klubbarna i så fall måste delta är skrattretande oseriöst med tanke på att han tidigare i samma intervju sagt att »vi kan inte hålla på med paragrafrytteri«…

Det vore hederligare av samtliga inblandade – allsvenska grosshandlare såväl som hockeysupportrar som provoceras av bokstavskombinationen A, I och K – att medge att alltihop handlar om känslor i svall och inte princip eller logik.

C More har numera en rätt fantastisk journalistisk uppställning i SHL-studion som ger inramning och analys på NHL-nivå (Petter Rönnqvist!). Jag vågar kanske inte tro på SHL-utvidgningen, men jag litar blint på en fullständig genomlysning av läget och alternativen på tv i kväll.

Hockeytisdag Live (C More Sport HD kl 18:45)

Se kommentarer

I en dagligen visad trailer på TV6 för komediserien 2 1/2 män säger speakerrösten: »Det finns dåliga dejter, det finns värdelösa dejter och så finns det Alans.« Därefter ett klipp med Alan, som säger: »I had sex with a woman who used to be a man.« Höhöhö. Det där var alltså själva den komiska poängen – men är ju de facto inte ens ett färdigt skämt.

Snarare är det, som transfeministerna Maria Ramnehill, Adori Rahman, Lo Silverstjärna och Linnea Eriksson skriver på Aftonbladets debattsida, ett anti-skämt på en redan utsatt grupps bekostnad. En hård spark nedåt och blott ett i mängden av populärkulturella uttryck som förlöjligar och avhumniserar transpersoner. Just därför borde TV6 ta bort trailern genast.

För grejen är att ett skämt inte bara ett skämt. Att skämta nedlåtande från en normposition om grupper som bryter mot normen är inte humor, det är kränkande och diskriminerande.

Transpersoner syns ytterst sällan på tv och när de väl gör det är det på ytterst stereotypa sätt. De fyra vanligaste stereotyperna kan sammanfattas som »Four P's«:
1. Prostitute. I kriminalserier får transkvinnor ofta spela rollen som prostituerad som är polisens tjallare eller mordoffer.
2. Punchline. Att som i 2 1/2 mäns fall göra transpersoner till punchlinen i ett skämt. Ofta av typen att heteromän får »gay panic« av att ha »lurats« till sexuellt umgänge med en transsexuell kvinna.
3. Psycho. Att transpersonen är psykiskt störd, som exempelvis karaktären Ava Moore i Nip/Tuck.
4. Poor thing. Det är oerhört vanligt att transpersonen porträtteras som ett offer för hatbrott, sexuellt våld eller mord. Eller bara allmänt som ett hjälplöst offer utan agens.

Lägg till den allmänna okunskapen kring transpersoner, transexuella, transvestiter, intergender och dragartister och hur de skiljer sig åt (läs på här!) så är det lätt att förstå att många transpersoner är fruktansvärt trötta på att ständigt utsättas för dessa stereotypa och nedvärderande framställningar i populärkulturen. Precis som transfeministerna påpekar på Aftonbladets debattsida så är transpersoner en utsatt grupp vars erfarenheter ständigt osynliggörs och ifrågasätts. All forskning visar att transpersoner är en av de samhällsgrupper som mår allra sämst. Enligt en studie från Ungdomsstyrelsen 2012 har 27 procent av transungdomar någon gång försökt ta sitt liv och de flesta studier visar att över hälften av alla transpersoner har haft självmordstankar.

Det är med andra ord en ytterst utsatt grupp som TV6 väljer att förlöjliga. För grejen är att ett »skämt« inte bara ett skämt. Att skämta nedlåtande från en normposition om grupper som bryter mot normen är inte humor, det är kränkande och diskriminerande. Tyvärr vägrar TV6 inse det själva trots att det nu påtalas för dem. Kanalen säger sig inte ha några planer på att byta ut eller plocka bort trailern. Presschefen Max Lagerbäck säger att serien »driver med allt och alla« och att kanalen inte har för »avsikt att börja censurera humor«. Om nu serien skojar med »allt och alla« varför välja det som bara är respektlöst? Nu är förvisso 2 1/2 män ett ändlöst svart hål av misogyni och homofobi, men det betyder inte att TV6 måste envisas med att lyfta fram de värsta skämten i trailers som går hundra gånger per dag.

Se kommentarer

Doll & Em är en komediserie i 6 avsnitt skapad av Emily Mortimer (The Newsroom) och hennes bästa vän i verkliga livet, Dolly Wells, som båda även spelar huvudrollerna. Vi får på nära håll följa deras vänskap och vad som händer när Em blir en Hollywoodstjärna och Doll hennes assistent.

Förutom Emily Mortimer och Dolly Wells, gästas serien av Susan Sarandon, John Cusack, Andy Garcia, Chloe Sevigny och Bradley Cooper.

Den har premiär på HBO Nordic den 19 februari.

Se kommentarer

Syfy förnyar Haven.
Den femte säsongen kommer att bestå av 26 avsnitt.

Veckans gäster i Skavlan
Arga kocken Gordon Ramsay, Sir Kenneth Branagh pratar om nya Jack Ryan-filmen och komikern David Walliams gästar Skavlan på fredag. Ett program som spelades in i London redan förra veckan. Musikgäst: Morten Harket.

Nour El Refai och Anders Jansson om årets Melodifestival.
I morse var Nour El Refai och Anders Jansson med i Gomorron Sverige och pratade om förberedelserna och förväntningarna inför Melodifestivalen som drar igång på lördag.

Mike Ehrmantraut kommer att vara med i Breaking Bad-spinoffen.
Well, det här är goda nyheter. Mike (Jonathan Banks) från Breaking Bad kommer alltså att vara med i Better Call Saul, AMC:s Breaking Bad-spinoff. Jag har inte varit så förtjust i den här spinoffen, men jag måste säga att den blev lite mer intressantare nu. Det är sedan tidigare klart att Netflix kommer att visa den här i Sverige, bara några dagar efter USA.

Margaret Cho ska spela en av rollerna i Tina Feys nya komediserie.
Bonnie Dennison, som spelade Emily Yokas i Det tredje skiftet är också klar för en roll i komediserien som kretsar runt ett college för kvinnor som precis öppnat dörren för manliga studenter.

CBS beställer en dramapilot om en kvinnlig utrikesminister.
Morgan Freeman och Barbara Hall (Homeland) ligger bakom projektet. Det blir intressant att se vem som kniper huvudrollen här. Glenn Close, kanske?

Kenza i Let's Dance.
Det är Aftonbladet som avslöjar att bloggaren Kenza ska vara med i årets Let's Dance. Patrik Sjöberg och Steffo Törnquist är också klara för medverkan.

Se kommentarer

Innehåller spoilers om The Following säsong 2.

Okej, Joe Carroll lever och ser ut att trivas med livet som död, knappast någon spoiler då James Purefoys seriemördande sektledare var ett av skälen till att man såg klart första säsongen av The Following. En serie jag följde med en successivt växande grimas av desperat förvåning. Tempot fanns definitivt där och Kevin Bacon utgjorde den perfekta motståndaren till Purefoy och hans Poe-besatta kult. Men allt det andra... Jag älskar ju egentligen överdrifter och när det blir lite för mycket av det goda, men här, ja, stundtals kändes The Following som någonting för Barnkanalens eftermiddagspass, typ Spartiklarna eller Fångad, 2000-talets Kråkguldet. Ni vet vad jag menar om ni har tv-barn hemma. Min åttaåring hade älskat The Following. Hon hade tyckt den var spännande på riktigt, det där med Kevin Bacons hjärtproblem och allt. Hur ska det gå?

Man har tagit till sig av kritiken och skapat något mer seriöst skrämmande och atmosfäriskt: miljöerna är fantastiska och fotot krispigt grovkornigt, med ett suveränt användande av skärpedjup.

Själv tyckte jag att just den detaljen kändes onödig. Det var väl ändå ingen som misstänkte att han skulle dö av en hjärtattack. Ännu mer problematisk tyckte jag att själva skildringen av mördarsekten var. Jag känner ingen seriemördare, och ännu bättre: jag är ingen själv. Trots denna brist på insikt genomskådade jag på en oacceptabelt basal nivå gestaltandet av dem. Skulle ett sådant stort och disparat gäng blandpsykopater verkligen fungera i grupp?

Min dotter hade säkert köpt alltihop med förklaringen »men pappa, de vill ju bara vara kompisar och mörda andra«. Nej! svarar jag. Det går jag inte med på! Och i slutändan visade det sig att jag hade rätt. Allt gick åt skogen. Sekten imploderade och Joe Carroll exploder... nej, det var ju just det han inte gjorde. Däremot har han skaffat skägg och bär sin luffarrock som alla amerikanska män på flykt. Positivt, ja, men långt ifrån det enda som är njutbart med den nya The Following-säsongen.

Borta är överdrifterna och tramset. I stället får vi en överraskande stark säsongsinledning som lovar allvar och spänning, på riktigt. Ett år har gått sedan Joe Carroll dödförklarades. Ryan Hardy har skärpt sig och lever sitt nya liv som nykter föreläsare (till ytan sett, i själva verket har han aldrig gett upp sökandet efter Joe Carroll.) Tills att en tunnelbanevagn attackeras av nya »följare« bärandes de läskigaste maskerna (Carrolls ansikte) sedan plastmaskerna återkomst i V/H/S.

Scenen, där sex personer huggs ihjäl, är otäck, realistisk och bisarr i all sin vidriga enkelhet. Den sätter samtidigt tonen för resten av avsnittet och, hoppas jag, säsongen. Man har tagit till sig av kritiken under förra säsongen och gett sig fan på att göra något mer seriöst skrämmande och atmosfäriskt: miljöerna är fantastiska och fotot krispigt grovkornigt, med ett suveränt användande av skärpedjup som ger exempelvis nämnda tunnelbanescen ett liv bortom det vi är vana vid.

En annan intressant sak är återhållsamheten. Kevin Williamson har i intervjuer sagt att den här säsongen kommer att vara mindre våldsam än den förra – ett modigt steg då det känns som om just chockvåldsfaktorn tidigare varit seriens signum. Nu sker det mesta sker off-screen medan energin i stället läggs på rollgestalterna – huvudargumenten att fortsätta följa serien är plötsligt utvecklingen av Emmas nya punkarjag och de två extremt läskiga tvillingarna som tagit täten i en utbrytarsekt. Och var kommer Joe Carroll in i bilden igen?

Än så länge har två avsnitt visats, av vilka det andra kanske till och med lovar mer än det första. De läskiga tvillingarna visar sig ha en ännu större roll – och säkert stor betydelse för hela säsongen – än vad som först gavs sken av, Ryans besatthet eskalerar och det bjuds på ett par spänningskickar lika effektfulla som topparna i till exempel 24. Men kanske ändå bäst: den svarta, märkliga humorn centrerad kring Joe Carroll och hans träskiga groupie-surrogatfamilj. I en av de bästa scenerna tränar sig Joe i att prata bred amerikanska och låter ungefär som Jon Skolmen i Sällskapsresan 3. I den näst bästa scenen dödar han en präst (den ultimata ondskan?) med något slags spett och ackompanjerar det flödande blodet med ett lika kraftfullt truckerskratt, som taget ur någon av Simpsons Halloween-episoder. Bara det här höjer förväntningarna inför avsnitt tre till osunda nivåer. Tills dess sover jag vaken med nattlampan på!

The Following går på Fox i USA och visas i Sverige av TV4.

Se kommentarer

Line of Duty tillbaka 12 februari.
Äntligen dags för en ny säsong av denna sevärda polisserie. Första säsongen finns att se på Netflix.

Ron Perlman och Marc Foster i Amazon-pilot.
Ron Perlman har huvudrollen i Hand of God som Marc Forster ska regissera.

Andra säsongen av Vikings har premiär 28 februari.
Detta meddelar HBO Nordic i ett pressutskick.

Sean Saves the World »nedlagd«.
Det har gått så trögt för Sean Hayes nya serie att NBC har bestämt sig för att stänga ner produktionen. Vilket brukar betyda att serien är nedlagd.

Den legendariske producenten Robert Evans jobbar på ett drama om 70-talets Hollywood.
Beskrivs som en mörkare version av Entourage med samma ton som Casino. Planeras att visas på kabel-tv, så räkna med sex, drugs & rock & roll.

CBS beställer stalker-pilot från Kevin Williamson.
Kevin Williamson ligger bakom serier som Vampire Diaries och The Following. Hans piloter brukar gå till serier.

NBC flyttar Emmygalan till en måndag.
Den 25 augusti är det dags för årets Emmygala. Det är nästan 40 år sedan den visades på en måndag.

Se kommentarer

För några veckor sedan blev det känt att Saturday Night Live adderar Sasheer Zamata som ny skådespelare i ensemblen. Hon blir därmed showens första svarta kvinnliga skådespelare sedan Maya Rudolph lämnade SNL 2007. Nyheten kommer efter en uppmärksammad medial debatt under hösten efter att showen adderade ytterligare sex vita skådespelare, varav fem var män. Ensemblens två svarta manliga skådespelare vädrade sitt missnöje. Kenan Thompson sa att han vägrade fortsätta klä sig i drag för att spela svarta kvinnor. Hans kollega Jay Pharaoh krävde att SNL skulle leva upp till sitt löfte att addera en svart kvinnlig komiker till showen.

Det är bara puckat av en show som Saturday Night Live att inte ha en rolig svart kvinna i rollistan.

Först skojade SNL om uppståndelsen när Kerry Washington gästade showen och fick spela Oprah Winfrey, Beyoncé och Michelle Obama i en sketch. Efteråt gick seriens exekutiva producent Lorne Michaels ut och sa att de skulle hålla speciella auditions för att hitta en svart kvinna. Denna skulle då bli blott den femte svarta kvinnliga skådespelaren i showens 38-åriga historia. Uppenbarligen har SNL antingen inte brytt sig eller inte vetat hur de ska hitta roliga svarta kvinnor. Nu har de i alla fall hittat en och Sasheer Zamata, som spelat i serier som Inside Amy Schumer, Totally Biased with W. Kamau Bell, Hey Girl och Would You Fall for That?, blir ett välkommet tillskott.

Varför är det viktigt att en show som SNL har en svart kvinnlig komiker? Well, det uppenbara är att en show som har som ambition att skoja med sin samtid behöver kunna representera och därmed kunna skoja med hela samhället. För en show vars själva syfte är att på ett humoristiskt sett tolka vad som händer i världen så har den under sina 38-åriga historia ganska konsekvent exkluderat svarta kvinnor och deras erfarenheter. Förutom de få säsonger då de faktiskt har haft en svart kvinnlig skådespelare har de nio svarta män showen haft under åren fått spela kända svarta kvinnor.

Det är bara puckat av en show som SNL att inte ha en rolig svart kvinna i rollistan. Nu kan de ta sig an ett ännu större spektrum av karaktärer utan att dra på män klänning eller ännu värre måla vita skådespelare i black face. Drag kan vara något subversivt och queert, men i SNL blir det mest förolämpande. Med tanke på hur relativt få roller som skrivs för svarta kvinnor överlag i Hollywood känns det mest tragiskt att svarta kvinnor inte ens får spela svarta kvinnor i SNL, utan att svarta män iklädda smink och fejkbröst får alla skratt.

Några av världens tveklöst mest mäktiga och populära personer, som nämnda Oprah Winfrey, Michelle Obama och Beyoncé, förtjänar att drivas med lika mycket som Mitt Romney, Justin Bieber och Ellen Degeneres. Med det sagt kommer Sasheer Zamata troligtvis granskas oförtjänt hårt under sin första tid. Som så ofta med undanskuffade minoriteter förväntas de representera allt och alla när de väl får ta plats. Jag hoppas Sasheer Zamata bara satsar på att vara jävligt rolig och därmed följa i fotstegen av andra lysande SNL-kvinnor som Maya Rudolph, Amy Poehler, Tina Fey, Kristen Wiig och Rachel Dratch. Att hon samtidigt får sällskap av två nya svarta kvinnliga manusförfattare känns som ett positivt tecken.

Se kommentarer

I dagarna har vi startat ett stående nyhetssvep samt gjort om »Bäst i kväll« från Topp 3 till minikrönika. Och när vi ändå håller på att stöka om lite i det redaktionella ser jag också ett tillfälle att liva upp min veckolista, som väl är det jag fått höra mest från gamla WS-läsare att de saknat sedan WS blev TVdags i oktober.
Tanken är att ibland peta in listan i stället för den hyfsat dagliga krönikan, och jag siktar på (men lovar inte…) en i veckan.
Detta är alltså en spontanlista över grejerna jag gillat mest på tv den gångna veckan – men med betoning på »spontan« snarare än »gillat mest«. Skulle jag ranka seriöst skulle jag sitta och väga, säg, Justified mot Charlie Brooker’s Weekly Wipe i oändlighet och till slut kanske inte alls anse mig kunna välja Psych för tiondeplatsen… Så, nu kör vi så här i stället. En snabb nedklottring.

1. Broad City (Comedy Central)
Började som Amy Poehler-producerad webbserie, med UCB-kultstatus bland New York-humor-afficionados, tar nu klivet in i tv-tablån som – känner jag redan under premiären – den bästa 20-something-komediserien i modern tid. Inte minst är det befriandet att se två kvinnor spela de här annars typiskt grabbiga skiter-i-allt-rollerna: Ilana Glazer och Abbi Jacobsen levererar med en vardagsanarkistisk ton av leva-för-stunden som känns som en betydligt gåpåigare Girls (hade Hannah Horvath träffat Ilana och Abbi på gatan eller ett party hade hon hatat dem) och samtidigt som en förflyttning av Kathy Burkes Walking and Talking från Islington 1979 till ett svårt, känslokyligt och uppfriskande stelt New York. Martin Degrell skrev lite mer om serien här, och premiärepisoden går fortfarande att se fritt på nätet.

2. True Detective (HBO)
Inte bara en fantastisk kriminalserie utan en mycket målmedveten kritik av förödande patriarkala strukturer i flera skikt, både mänskligt och samhälleligt. Om jag därmed tycker kritiken om sexism träffar snett? Indeed I do. Skulle i så fall snarare se den som en companion piece till Prime Suspect. Jag återkommer inom kort med en fördjupning i detta här på TVdags.

3. Uncle (BBC)
Har inte varit helt förtjust i komikern och singer/songwritern Nick Helms burdusa stil och musikaliska humor tidigare, men här är han perfekt som inledningsvis självmordsbenägen evig tonåring som passerat 30 och, under seriens gång, finner livsmening tack vare relationen med sin 12-åriga, nördiga och inledningsvis nästan lika dysfunktionella systerson.
Serieskaparen, manusförfattaren och regissören Oliver Refson har pratat om The Royal Tenenbaums som referens, själv skulle jag mycket hellre likna hans ogenerat fulestetiska, väldigt brittiska tonalitet vid Julia Davis och i synnerhet hennes mästerverk Nighty Night.

4. House of Fools (BBC)
Det sveper en närmast postmodernistisk 1970-tals-sitcom-retro-våg över brittisk tv just nu, från Graham Linehans Count Arthur Strong (som toppade min årsbästalista 2013) till denna Vic Reeves och Bob Mortimers nya tour-de-force, innehållande alla deras surrealistiska vaudeville-trademarks men också den här tonen av vintage BBC-sitcom, komplett med 1970-talsledtema, studio-hemmiljö bestående av hall, kök och vardagsrum plus två grannar, och en studiopublik på suveränt humör. Men den totala galenskapen spränger alla ramar och man kollar med en kittlande nervositet inför vad som ska hända. Tänk att Vic and Bob fortfarande känns så oförutsägbara, unika och vitala!

5. Looking (HBO)
Gillar denna San Fran-gayserie lika mycket som Linus och Anna-Karin gav uttryck för efter premiären – har omgående blivit engagerad i huvudpersonernas vardagsliv och personligheter, men älskar nog mest Jonathan Groff som Patrick och hur lätt han bara blir för mycket, som i den urspårade dejten i senaste avsnittet. Just de där diskrepanserna i relationerna, den kommunikativa spännvidden mellan missförstånd och samförstånd, olikheter och likheter, tveksamheter och övertygelser, är Looking suverän på att skildra. Och jag uppskattar hur 28-minutersformatet nästan tvingar serien till en rakhet på gränsen till övertydlighet – ta bort de rena sexscenerna och Looking skulle funka back-to-back med The Fosters på ABC Family (i alla fall om, säg, Murray Bartletts rollfigur hade haft en partner och ett par kids).

6. The Fosters (ABC Family)
Fortsätter att övertyga i den svåra konsten att göra familjevänlig mainstream av icke-normativa ämnen. Det nya tillskottet av en ung transperson gnistrar av relevans i en beundransvärt skickligt skildrad storyline.
Enda orosmomentet är att Jesús fick sin adhd-medicinering utbytt rakt av mot brottning (!) förra veckan, och att detta i senaste avsnittet fortsatte att skildras som om svår adhd – som vi ju såg i höstas att han lider av – kan »stängas av« tack vare fokusering på en sport. Inte för att vi vet vart detta storyspår ska ta vägen, men brottar-Jesús uppvisar hittills ett misstänkt – och väldigt orealistiskt – nytt, personligt lugn.
Kul bieffekt: The Fosters lär mig ständigt nya trebokstavsförkortningar ur amerikansk utbildnings-lingo, senast ILP och GED.

7. Kroll Show (Comedy Central)
Underbar start på nya säsongen och bästa kollagesketchshowen just nu. Men dess största värde är Nick Krolls mästerskap som modern tv-medie-satiriker – som en amerikansk Charlie Brooker med återkommande sketchkaraktärer som arbetsverktyg i stället för videoklipp med kritikercopy.

8. The Spoils of Babylon (IFC)
Gamle Emmy-vinnande SNL-veteranen (1996–2002) Matt Piedmont går en alltmer spännande regissörsframtid till mötes, och har redan tidigare återknutit kontakten med SNL-kollegan Will Ferrell i filmen Casa De Mi Padre, men detta är – trots det lilla 20-minutersformatet – något slags logisk slutpunkt för den relationen, och samtidigt avstamp för Piedmonts fortsatta färd mot filmtoppen. En heloktanig superdrift med 1980-talets såpigt storvulna, bestsellerlitterära miniserier.

9. The Blacklist (NBC)
Märklig episod senast – en på pappret perfekt proceduralstory om en djävulsk lyxadoptionsbyrå som tyvärr var riktigt träigt utformad… men så kom slutscenerna som slog allt annat den senaste veckan. Ett treminutersmonument av självförtroende och mörker med Gordon Lightfoots Sundown i en mysryshuvudroll. Lost-klass!

10. Psych (USA)
Hoppade av denna forna favoritserie för flera år sedan, så jag vågar inte påstå att det är Psych i sig som fått en nytändning i och med musical-avsnittet i julas – det enda jag vet är att jag har fått en Psych-nytändning. Nya, åttonde säsongen är ett kärt återseende av en allt för länge försummad gammal vän, vars esprit och lekfulla självförtroende känns lika levande nu som det gjorde då.

Se kommentarer

»En dräpare av en hel generations unga skulle jag kunna säga. En ren jävla smörja skulle jag kunna säga.
En serie uppbyggd med ett mål, att förminska och göra kvinnor små och fragila.
En serie uppbyggd med ännu ett mål, att göra oss män till antingen otrogna svin, lögnaktiga grisar eller bara sexberoende.«

Hjälp! Vad har jag missat? Vänta… hmmm True Detective hade visst kassa kvinnoroller, nehej, inte den… Two and a Half Men? Kanske Mad Men?

Nope. Den här dräparen av en hel generations unga är ingen annan än… Sex and the City! En serie som väckte starka känslor när den kom för 16 år sedan. Som genom åren kritiserats för alla möjliga saker. Som ledde till ökade tonårsgraviditeter, var ett tecken på feminismens död, gav kvinnor för korta hälsenor! Men i dag? I couldn’t help but wonder: hur kan en moraldiskussion om Sex and the City dyka upp igen?

Unge man. Om jag var du skulle jag passa mig jäkligt noga för att uttrycka dig tvärsäkert om hur det kan kännas att vara kvinna, singel och 35.

Han som oroar sig för de unga och påverkningsbara heter Odd. Man skulle kunna tänka sig att han är en man på 90 år. Man skulle också kunna tänka sig att han är pastor i en frikyrka i Jönköping, en sådan där pastor som gillar att hålla svavelosande predikningar om ungdomarnas, sedernas och moralens förfall.

Men nix, Odd är en 25-årig populär bloggare (jag gissar yrke »entreprenör«), gift med Isabella Löwengrip (mer känd som Blondinbella), och hans inlägg »Sex and the shit city« fick en sådan enorm respons i form av svar från Blondinbella själv, storbloggaren Dessie och en massa andra att jag bara kan dra en slutsats: jag måste också lägga mig i!

Jag har ändå bara väntat på en anledning att få skriva om SATC sedan jag nyligen såg om alla säsonger. Jag – singeltjej »in my mid-thirties«, som SATC-tjejerna själva – älskar den. Odd – man, gift, under 30 – hatar den. Han hatar den så mycket att han skriver att han i valet mellan att antingen få en miljon eller radera serien skulle välja att »radera skiten!«, och fortsätter:

»Tänker jag ännu ett steg vidare så känner jag hur skitserien ställt till det för en hel generation, och antagligen kommer att fortsätta göra det genom att sätta massa skitformuleringar och föreställningar om hur dejtinglivet skall vara, hur man som kvinna ska vara, hur män alltid är, hur och vad man ska dricka osv.«

Har vi sett samma serie? När jag läser Odds inlägg blir jag ömsom full i skratt, ömsom häpen men vid ett par tillfällen faktiskt rent förbannad. Odd har plockat några SATC-citat som han tycker är speciellt anmärkningsvärda, så jag tänker göra detsamma med hans text: plocka några av hans analyser och kolla vilka känslor de väcker – om jag blir Full i skratt, Arg, eller Djupt häpen.

SATC-citat: »Are we simply romantically challenged, or are we sluts?« (Carrie)
Odds kommentar: »Ja det är så sinnessjukt idiotisk fråga så att jag inte ens vet hur jag ska kommentera det… Att inte ha hittat rätt = Slynigt?«
Jag blir: Djupt häpen. Hur kom du fram till den tolkningen?

SATC-citat: »There isn’t enough wall space in New York City to hang all of my exes. Let me tell you, a lot of them were hung.« (Samantha)
Odds kommentar: »Sen när blev det glammigt att ha legat runt med så många att NYC inte räcker till? Det är inte coolt för varken killar eller tjejer. Jag tror inte att det finns någon som tycker att det är sunt att ha haft sex med 10 000 personer eller vad som nu krävs för att inte klara ovanstående…«
Jag blir: Full i skratt. Ja nu behöver vi inte tolka repliker bokstavligt. Det blir jättejobbigt för dig. Slå gärna upp betydelse av »skämtsam överdrift« i stället för att försöka räkna ut hur många manliga invånare NYC har. (Det var år 2000 för övrigt 3 883 188 stycken.)

SATC-citat: »Women are for friendship. Men are for fucking.« (Samantha)
Odds kommentar: »Ännu ett tecken på sexbestarna till män som finns i världen. Eller min tolkning, ett vidrigt tafatt jävla försök att ›återta‹ sexualiteten...«
Jag blir: Full i skratt. Det är ett skämt. Samantha är en djupt överdriven karaktär. Hur lite har du sett egentligen? Jag blir också lite arg. Hade han blivit lika förbannad om vi byter plats på kvinnor och män och låter Don Draper säga så? Odd uttrycker sig även på ett sådant sätt att jag misstänker ett tyst förakt inför kvinnors kamp att just återta sexualiteten.

SATC-citat: »The longer I sat at that table, the more alone I felt. And it really hit me: I am 35 and alone!« (Carrie)
Odds kommentar: »Ja återigen, en kvinnas största mardröm är att vara singel när man är 35…ELLER!? Det är väl lika individuellt som det finns människor på jorden….«
Jag blir: Arg. Unge man. Om jag var du skulle jag passa mig jäkligt noga för att uttrycka dig tvärsäkert om hur det kan kännas att vara kvinna, singel och 35. Men det är självklart individuellt. Därför har man skapat karaktärer som Samantha som vill vara singel och Carrie som till exempel hellre festar än skaffar barn.

SATC-citat: »I couldn’t help but wonder, can you make a mistake and miss your fate?« (Carrie)
Odds kommentar: »Går allt åt helvete så kan jag alltid luta mig tillbaka och tro på ödet. Eller…..Sista meningen är fantastisk, om jag gör ett misstag, missar ödet mig då? Helt sjukt, ödet är ju just det som du inte kan styra men ändå ska det också överanalyseras i sin minsta atom.«
Jag blir: Djupt häpen. Ja det är helt sjukt, Odd. Helt sjukt att du utifrån den så fullständigt harmlösa meningen sitter där och kokar – i synnerhet samtidigt som du skriver »överanalyserar«…

Okej. Skämt åsido. Man har olika smak, och det är inte ens en aktuell serie. Det är inte som att jag skulle ha orkat skriva den här texten för att försvara en serie som jag råkar tycka är bra och som han råkar tycka är kass.

Det är i stället den här blandningen av moralism och nyliberalism som jag anar i formuleringarna. Om man säger så här: det är inte den konservativa Charlotte han citerar och tycker är fruktansvärd. Det han hakat upp sig på är dels sexualmoralen, men också att han tycker att serien säger att det är okej att skylla på andra om det går dåligt. Det är »vidrigt«.
Jag tror en nyckelmening i Odds text är: »Jag har tidigare lagt näsan i blöt när det kommer till feminism, och att jag anser att alla är sin egen lyckas smed och det håller jag fast vid.«

Vad är Odd så rädd för? Att en generation av tjejer ska tycka det är coolt att ligga med en hel stads invånare? Att SATC skapat gnällande ynkryggar som dricker »små gulliga drinkar« och som skyller på andra när det går dåligt och därmed inte anser att »man är sin egen lyckas smed«?

Nej jag tror att det ska gå bra ändå. Men undvik SATC-filmerna. Och nu ska jag ut och ligga med 3 883 188 killar och ta mig en gullig liten drink.

Sex and the city går ständigt i repris. Du hittar den oftast nattetid på TV3.

Se kommentarer

Presentationen av Kakan, i början av andra avsnittet av Jills veranda, Nashville, avslöjar att hon är ett av Jills största fans och har försökt få träffa henne i flera år. Väldigt oväntat i alla fall för mig, och i sig ett bra utgångsläge.

Men sedan satte Jill den djupare kursen för programmet genom att säga att Kakans feminism och sexualitet kanske inte skulle vara helt välkomna i Nashville. Kakan uttryckte det själv som att hon var i fiendeland. (»Har [konservativa Kay] träffat någon cool feministflata förut?« undrar Kakan. »Skulle inte tro det«, säger Jill och skrattar.) Det känns lite som att förra avsnittet – som Kjell skrev om här – och detta båda försöker ta sig an vissa av problemen både med countrymusik och amerikanska Södern. Jag blir nyfiken på vilka sprickor som kommer att utforskas i resterande avsnitt.

När hon sjunger en pronomenbytt version av en Judds-klassiker bryr jag mig inte om dramaturgi och logik, vill bara sitta med på verandan och lägga huvudet på Kakans axel när hon gråter.

Det blev snabbt lite Wife Swap-känsla av det hela. Här ska världar krocka! Kakan är ju inte lagd åt att tona ner sig för fem öre, Jill påtalar omedelbart hennes stridbarhet och känner sig lite elak som föser ihop henne med en Tea Party-tant, om än någorlunda sansad. De ställs mot varandra, utan Jill, och även om samtalet är vänligt så är innehållet ömmande snarare än ömt. Det klipps och speakersätts på ett sätt som gör att det känns som att det handlar om att utsätta dem för varandra snarare än att de ska mötas.

Det blir så dubbelt. Alla anstränger sig för att vara trevliga och respektfulla men jag kan ändå inte ta det, och inte blir det lättare när Kakan pratat om hur ont det gör när någon vill pray away the gay. Kanske är jag minst lika trångsynt och dömande som en hel källare full med frikyrkopastorer, men jag kan liksom inte med den formen av religiositet, även om den talar med lågmäld ton och bakar persiko-cobbler. Lika lite som jag kan med en makeover som ska göra någon mer kvinnlig och mjuk, mer acceptabel för Jesus, och mer »vertikal«, även om det kanske är min nya favoriteufemism för att klä någon så de ser smalare ut.

Sedan blir det också konstig reality i klippningen när Jill säger hur fantastiskt det är att lära känna Kakan, när de i bild bara umgåtts över frukost (»lesbiska tomater«), och inte borde ha hunnit lära känna varandra alls. Men när hon sjunger en pronomenbytt version av en Judds-klassiker bryr jag mig inte längre om dramaturgi och logik. Jag vill bara få sitta på verandan med Jill och Kakan. Lägga huvudet på Kakans axel när hon gråter. Likaså när de får träffa Chely Wright. Det är intimt och rått och viktigt, det är ömmande igen men på ett helt annat sätt.

I en halv sekund blev jag lite trött – när Jill skulle summera besöket och tyckte att det var lite tjatigt att Kakan skulle vara så lesbisk hela tiden. Som tur var kom Jill på att det handlade om något större, och fick fundera lite på sina egna värderingar.

Makeover-fixad till »Southern belle« sjöng Kakan Emmylou Harris Red Dirt Girl i tokhögerkyrkan, men även om det lät fantastiskt ser jag mycket hellre dramat i när hon bland vänner och i sina egna kläder sjunger arg-Dixie Chicks. För man ska inte behöva dölja och gömma vem man är. Moral of the story. Oavsett om det handlar om att man är lesbisk eller vänster eller gillar country i smyg.

Kanske hade jag uppskattat att se henne bråka med kvinnan som tyckte att hon kunde välja killar i stället. Men det kanske också är så att Kakan är en större människa än jag. Och det är också en bra moral-eh…-kaka att få med sig.

Jills Veranda, Nashville går på SVT och gårdagens Kakan-avsnitt finns på SVT Play.

Se kommentarer

Seinfeld-gänget återförenas – igen.
Men Jerry Seinfeld vill inte berätta vad det handlar om. Aftonbladet som rapporterar om nyheten verkar dock inte ha nån vidare koll. Gänget återförenades ju redan i sjunde säsongen av Curb Your Enthusiasm. Det var fem år sedan, inte sexton (som Aftonbladet puffar om på sajten).

Banshee förnyad.
Cinemax meddelar att Banshee får en tredje säsong.

Top Chef får en 12:e säsong.
Lagom till säsongavslutningen av Top Chef så meddelar Bravo att det blir en 12:e säsong.

HBO och BskyB börjar samproducera dramaserier.
»Epic drama of a truly spectacular scale«. Ok, i'm in!

CBS beställer pilot av Matt Damon och Ben Affleck.
More Time With Family heter piloten som är producerad av Damon och Affleck. Tom Papa spelar en far som byter karriär för att spendera mer tid med familjen.

CW beställer Rob Thomas Zombie-pilot.
Piloten är baserad på karaktärerna från iZombie-serien som är skapad av Chris Roberson och Michael Allred. Beskrivs som en övernaturlig krimprocedural.

Kanal 9 visar årets Oscarsgala den 2 mars.
Kanal 9 satsar på Oscarsgalan i år igen. Det blir en monstersändning från 22.20 med Vägen till Oscarsgalan och röda mattan. Själva galan startar kring 2.30 och håller på till 6 på morgonen. Den leds av Ellen DeGeneres. Kolla in trailern.

Jennifer Carpenter FBI-agent i ABC-pilot.
Carpenter har hittat sitt första tv-gig efter Dexter. Hon ska spela FBI-agent i Sea of Fire, en pilot baserad på holländska serien Vuurzee. Den handlar om tre unga tjejer som är med i en porrfilm. Efter det går allting utför med försvinnanden och mord. Det är då Carpenter kallas in.

Bones förnyad.
Det blir en tionde säsong av Bones. Och i höst flyttar den tillbaka till sin gamla timeslot på måndagar.

Téa Leoni utrikesminister i CBS-piloten Madame Secretary.
Well, jag hoppades att Glenn Close skulle knipa den här rollen, men det blev alltså Téa Leoni. Ett spännande val.

Se kommentarer

The New Yorker uppmärksammar att Sundancefestivalen utöver långfilm bjudit på premiärer även för film- och tv-projekt vars primära syfte inte är att visas på vita duken. Ett exempel som uppmärksammats stort i Sundance är skådespelaren Joseph Gordon-Lewitts Hitrecord on TV, en serie i åtta avsnitt i varietéformat vars innehåll till stora delar tillkommit genom crowdsourcing på nätet. Ett annat exempel är den uppmärksammade dokumentären Mitt, om Mitt Romneys väg mot nederlaget i amerikanska presidentvalet hösten 2012, som visserligen fick sin premiär på festivalen men som redan i höstas köptes upp av Netflix och sedan några dagar finns att se på streamingtjänsten.

Att filmfestivaler allt mer öppnar upp sig för alternativa bildmedier känns naturligt sett till hur vårt tittande på rörlig bild blivit allt mer splittrat. Film ses i dag inte längre bara på bio och tv utan även på datorer, surfplattor och i mobiler, skärmar som även används till att se en stor mängd andra former av video. Att dessa nyare bildmedier äter sig uppåt i näringskedjan och uppmärksammas på filmfestivaler är logiskt sett till att gränserna mellan skärmarna suddas ut.

Därmed reduceras internet till en ack så vanlig roll – ett skyltfönster för marknadsföring.

Samtidigt är det trist att se att det i slutänden ofta blir business as usual. Första avsnittet av Hitrecord on TV finns visserligen utlagt på Youtube, men resterande sju avsnitt distribueras åtminstone inledningsvis enbart på den nystartade kabelkanalen Pivot i USA. I inledningen av första avsnittet säger Joseph Gordon-Lewitt, som till stora delar använt sociala nätplattformar och webb-tv för att bygga upp sitt produktionsbolag Hitrecord, med ett stort leende att »it's all been leading up to this – Hitrecord on TV«  – som att ambitionen hela tiden varit att få göra ett »riktigt« tv-program och kunna lämna nätpubliceringarna bakom sig. Därmed reduceras internet till en ack så vanlig roll – ett skyltfönster för marknadsföring med målet att få folk att köpa en traditionell tjänst, i det här fallet ett abonnemang på en kabelkanal.

Då känns en svensk satsning som United Screens mer nydanande eftersom de beslutat sig för att helhjärtat fokusera på nätet och använda Youtube som distributionsplattform för sitt innehåll. Låt oss bara hoppas att deras nydaning även smittar av sig på innehållet – att som i dag puffa för programserier med Alex & Sigge och Blondinbella är visserligen säkert smart ur klickavseende, men det andas inte direkt brytning av ny mark.

Se kommentarer

Under sändningarna av Belinda Olssons Fittstim-elände har jag nog tittat mer – och därmed också retat mig mer – på twitterflödet än på själva programmet. I stället för att se med egna ögon har jag främst följt det via folks irritation, ilska och fascination i sociala medier. Det har känts mer spännande, och liksom mentalt tryggare, att inte se explicit vad som händer, inte höra vad som sägs, utan bara läsa ett flöde av förundrade, uppgivna och hatiska tappa-hakan-tweets om det.

Jag har därmed i förstaläget inte stört mig ett skvatt på Belinda Olsson men desto mer på twittrare som hånat henne. Som när Martin Ingvar var med i första programmet – en oklanderlig hjärnforskare och genuin filantrop som lite kryptiskt presenterades som feminismens fiende. Då började lomhörda tweets gorma om att »du har ingen jävla aning, gubbe!« – när allt han hade sagt (det var nämligen här jag själv knäppte på tv:n) var att de individuella skillnaderna i hjärnan är mycket större än de som är relaterade till kön; alltså exakt det vetenskapliga argument som feminister numera helt oproblematiskt kan besegra kvinnohatande hobbybiologister med. Snacka om missriktat twitterbröl.

Om man inte har mål och metodik i en betraktelse så fastnar uppmärksamheten bara på det yvigaste som far förbi.

Men det intressanta, när jag väl slagit på tv:n, var insikten om hur lätt jag själv hade gått i exakt samma fälla som Belinda Olsson – när jag hade utgått enbart från mig själv, börjat twittra fariseiskt om något jag ännu inte tagit in hela bilden av, och inte hade fattat vilket skevt fokus jag därmed fått. Det Belinda Olsson gjort är att zooma in enskilda skitdetaljer så att de blivit alldeles suddiga – Femens bara bröst, men inget om vare sig ursprung eller muslimperspektiv; en bikini droppad i en bassäng, men ingen 1960–70-talsbakgrund; besök på ytterlighets-»hen«-dagis, men inget om grundläggande genusperspektiv i den breda förskolan. Och så gjorde jag exakt detsamma med några minst sagt marginella dumtweets!

Om man inte har mål och metodik i en betraktelse så fastnar uppmärksamheten bara på det yvigaste som far förbi. Det gällde min twitterreaktion och det gäller hela den här SVT-serien.

Även förra veckan inledde jag med att följa avsnittet via sociala medier innan jag släpade mig till tv:n. Den gången var det mer de storögt förundrade tweetsen som gjorde att jag inte kunde hålla min nyfikenhet i schack längre än en kvart. Folk twittrade ju om att Belinda fortfarande, på något sätt, var »på väg« till Ulf Lundell… hade inte det avhandlats i första programmet? »Nu står hon och letar efter Lundell på en Simrishamn-turisttavla…« Och när tweetsen började plinga in om att »nu står hon i Björn Ranelids trädgård och gaggar också«… och »hur svårt kan det vara för ett SVT-team att hitta Lundells hus?«… då vart det ju snabbt på med tv:n igen, kan jag säga.

Feminismdiskussionen må väga tyngst i kritiken, men det jag främst reagerat på är det tekniskt mest grundläggande – de märkliga produktionsbristerna. Amatörmässigheten. Ointresset för ämnenas komplexitet och för seriös research. Valet att forma alltihop som en personlig tjejkrönika från 1990-talets Aftonbladet Söndag i stället för att klippa fram något modernt och tajt av ett rikt material, få programmet att svänga och svindla till.

I kväll slutar serien med att Belinda Olsson äntligen kommer fram till Ulf Lundell. Jag är alldeles för lättgenerad för att våga titta från början. Ni får hojta in mig från twitter om ni måste.

Sista delen av Fittstim – min kamp sänds på SVT1 i kväll kl 21.

Se kommentarer

Innehåller spoilers om The Fosters säsong 1 avsnitt 10–13.

Tänk vad tiderna förändras ändå. När jag växte upp sändes den überkristna familjeserien Sjunde himlen på tv. Värsta sortens moralkake-tv sedan Lilla huset på präriens dagar. Den predikade som fan. Till och med att prata i telefonen var en synd om det gjordes för ofta. Eller tugga tuggummi. Vartenda avsnitt gick egentligen ut på att låta karaktärerna läxa upp varandra så att de alla till slut besegrade Satan. Typ.

Om vi spolar fram till nutid så ser jag en familjeserie som precis som Sjunde himlen handlar om en familj med fem barn och två vuxna, men med den stora skillnaden att The Fosters har ett lesbiskt par, Stef och Lena, med adoptiv- och fosterbarn i centrum. The Fosters är dessutom den tveklöst bästa familjeserien jag sett. Inte bara för att den visar en modern familjekonstellation som utmanar normen utan för hur den på ett så nyanserat och berörande sätt hanterar komplexa frågor rörande kön, sexualitet, etnicitet och familj.

Och vad kommer seriens alla unga fans tycka som redan twittrar som galningar under hashtaggen #Brallie? Var går gränsen för vad de klarar av?

The Fosters är något så vackert och annorlunda som inkluderande. För det första att ett lesbiskt par, fantastiskt gestaltat av Teri Polo och Sherri Saum, får vara i centrum i en tv-serie och inte bara utgöra supportroller. För det andra att den ena är vit och den andra är svart. För det tredje att de har två adoptivbarn med latinamerikanska rötter. Denna uppriktigt bärande vilja att skildra mycket mer än vita erfarenheter är fantastiskt nog, men serien har även utanför detta ett mångfaldstänk som imponerar.

När Callie, som tillsammans med sin lillebror Jude är fosterbarn hos Fosters, hamnar på ett grupphem för ungdomsbrottslingar träffar hon, bland de andra ungdomarna, en som identifierar sig som en transsexuell kille. Hur ofta får transsexuella karaktärer överhuvudtaget vara med på tv om de inte är offer för hatbrott eller är punchlinen i ett skämt? I The Fosters ignoreras det inte att unge Cole är transsexuell och att det medför vissa saker, men rollfiguren får även vara mer än det. Det är det som är The Fosters styrka. Den visar karaktärer som går mot normen, men låter dem vara komplexa nog att vara »vanliga« utan att för den sakens skull bortse från hur de känner av att vara utanför normen.

En storyline som verkligen visar seriens mod att ta sig an komplexa ämnen är den begynnande romansen mellan Stefs biologiska tonårsson Brandon och nyinflyttade fosterdottern Callie. De har sedan det första avsnittet haft en dragning till varandra vilket i avsnitt tio ledde till deras första kyss. Den bevittnades av Callies lillebror Jude och Callie rymde hemifrån då hon insåg att hennes relation med Brandon kunde förhindra att Jude adopterades av Fosters-familjen. För det är ju kruxet. Om Callie blir adopterad blir det svårt att ha en romans med sin nya bror. Nu är det varken ovanligt eller konstigt att två tonåringar som inte växt upp tillsammans som syskon kan utveckla romantiska känslor för varandra. Det blir dock krångligt om båda plötsligt tillhör samma familj och förväntas bete sig som syskon och inte ett kärlekspar.

Just därför var jag övertygad om att manusförfattarna skulle backa efter kyssen i avsnitt tio. De allra flesta tv-serier hade tyckt att det var för känsligt, komplext och kontroversiellt att fortsätta. Men The Fosters är inte som alla andra tv-serier. Även om Brandon och Callie för tillfället inte bor under samma tak så har Brandon både deklarerat sin kärlek till henne och de har börjat återförenas. Häri går även berättardrivet i The Fosters utanför normen – det är fascinerande oförutsägbart och jag blir spänd av förväntan inför utvecklingen. I slutändan är detta en familjeserie och Callie är i behov av föräldrar som Stef och Lena förr eller senare. Hur ska det gå om Brandon är hennes pojkvän? Helt ärligt vet jag inte hur jag kommer att känna om romansen fortsätter. Jag har helt enkelt aldrig sett en liknande historia berättas tidigare. Och vad kommer seriens alla unga fans tycka som redan twittrar som galningar under hashtaggen #Brallie? Var går gränsen för vad de klarar av? Det blir intressant att följa.

Jag är glad att The Fosters vågar vara komplext, inkluderande och annorlunda utan att för den delen förlora kontakten med det familjära. Och jag är så glad att serien har blivit en sådan tittarsuccé och inte ens halvvägs genom debutsäsongen förnyats för en andra omgång. Bara tanken att barn växer upp med en sådan här serie på tv i stället för Sjunde himlen gör mig lite rörd.

The Fosters sänds på ABC Family. Den 3 februari börjar även en spin off-webbserie sändas på ABC Familys hemsida, kallad The Fosters: Girls United, där en får följa karaktärerna på Callies gruppboende lite närmare.

Se kommentarer

Variety intervjuar Johan Renck.
Variety.com har en kort intervju med regissören Johan Renck inför premiären av Ettor och nollor i SVT den 9 februari. Lite skoj.

Omstart-funktion hos Magine.
Magine meddelar att man nu infört omstart-funktion på SVT:s kanaler. Så nu kan man pausa, starta om eller spola tillbaka i program, även under direktsändningar.

Goro Miyazaki gör Ronja Rövardotter
Det här känns spännande. Hayao fick inte göra Pippi men Goro gör Ronja!

Amy Adams och Matthew McConaughey gästar Inside the Actors Studio.
Adams gästar James Lipton den 19 februari. Dagen efter är det dags för McConaughey.

From Dusk Till Dawn-trailer.
Den 11 mars är det premiär för Robert Rodriguez From Dusk Till Dawn-serie, som består av 10 avsnitt. Don Johnson spelar sheriff.

CBS beställer CIA-pilot.
Handlar om en före detta CIA-agent som kallas in för att utreda ett terroristdåd i Washington.

Se kommentarer

Super Bowl: Denver Broncos–Seattle Seahawks (TV10, söndag kl 23:30)
Hur man än ser på saken: amerikansk sport är liksom inte som europeisk sport. Jänkarna har, till skillnad från oss på den här sidan av Atlanten, förstått att jämnhet och oförutsägbarhet är en viktig del av idrottens dragningskraft. Ingen kamp vinner på att vara ojämn. Lönetak och draftsystem är bara två exempel på hur de amerikanska proffsligorna verkar för ett allmänt utjämnande av spelplanen. Visst byggs ändå dynastier, visst finns skillnader i förutsättningar mellan lagen, men inget är lika hugget i sten som i exempelvis den europeiska toppfotbollen. Vilket lag som helst, nästan, kan faktiskt vinna Super Bowl eller Stanley Cup. De senaste fem åren har till exempel bara ett enda lag nått Super Bowl mer än en gång.
Samtidigt har amerikanerna också drivit den kommersiella sidan av idrott – sporten som underhållningsindustri – längre än några andra. Vilket man kan känna sig kluven inför. Super Bowl är en så svulstig och fläskig tv-produktion att det som händer på planen – de närmast schackaktiga förflyttningarna över gräset – ibland blir det minst intressanta.

Inga, inte ens italienarna i Serie A, kan på samma sätt bygga stories kring de stora matcherna som amerikanerna.

Men det finns en fördel av närheten till underhållningen också. Inga, inte ens italienarna i Serie A, kan på samma sätt bygga stories kring de stora matcherna som amerikanerna. När det kommer till Super Bowl 2014 står David-och-Goliat-kampen, som den så ofta gör, mellan quarterbackarna: Denver Broncos rutinerade superstjärna Peyton Manning i spetsen mot Seattle Seahawks mer anonyme Russell Wilson.

Premier League: Newcastle–Sunderland (Viasport Fotboll, lördag kl 13:15)
Det spelar ingen roll hur djupt ned i tabellen eller ibland rentav seriesystemet Newcastle och Sunderland sjunker – Tyne-Wear-derbyna i nordöst fortsätter att vara den engelska fotbollens mest älskvärda matcher. För stämningen, för traditionen, för kampen, för intensiteten.
Lagen kommer från lite olika håll den här gången, vilket bara gör mötet extra intressant. Sunderland har börjat varva upp efter en katastrofal inledning av säsongen under nu sparkade managern (eller vad han nu var) Paolo Di Canio. Efterträdaren Gus Poyet har kanske inte skapat något sprudlande gladfotbollslag, men har plåstrat de allra mest akut blödande såren. Även om offensiven fortfarande är trubbig, klumpedunsen Jozy Altidore på topp har inte levererat som han gjorde i AZ Alkmaar, har Poyet stagat upp försvaret, flyttat in Bissen Larsson centralt i ett 4-5-1 och på så sätt fått en balans som möjligen kan hålla laget kvar i ligan. Särskilt när man har en joker i för tillfället formstarke humörspelaren Adam Johnson.
Newcastle har kanske ett bättre utgångsläge och hade en fin trend innan jul, men har egna problem att brottas med. De har alldeles nyss lånat in Luuk De Jong till exempel, vilket får ses som en rejäl chansning: den holländske anfallaren var strålande i Twente, men har ett par tunga säsonger bakom sig i Borussia Mönchengladbach.
Dessutom undrar man vem som ska sätta De Jong i målchanslägen? Newcastle har för all del gott om inläggshot på kanterna, inte minst om hypersnabbe Loïc Remy flyttas ut från sin centrala position, men försäljningen av mittfältsgeniet Yoann Cabaye till Zlatans PSG gör att jag reser frågor kring vem som ska fördela bollarna ut dit?

Futsal-EM: Portugal–Ryssland (Eurosport, lördag kl 18:30)
Jag var aldrig någon särskilt bra fotbollsspelare. Även om jag spelade ungdomsfotboll i ett hårdsatsande Nacka FF (med en ung Rami Shabaan stretchande bredvid mig) så var mitt kunnande för litet, bollkontakterna för få och elvamannaplanen ett alltför oändligt grått hav av skrapsårsframkallande grus.
Vinterns inomhusfotboll passade mig egentligen mycket bättre. Mindre ytor att täcka, snabbare spel, mer teknik än fysik. Kanske är det därför jag känner en märklig dragning till Europamästerskapet i futsal, denna hypertekniska fotbollsvariant på liten plan med mindre boll. Ryssland var medaljörer i förra Europamästerskapet, Portugal i EM innan dess.

NHL: Toronto–Ottawa (Viaplay, lördag kl 01:05)
NHL skapades i Kanada. Ligans mesta mästare är alltjämt Montreal Canadiens. De flesta spelarrekorden innehas fortfarande av kanadensare. Och det är fortfarande där hockeyn är som allra störst.
Samtidigt är i dagsläget inte ens en fjärdedel av ligans lag kanadensiska och det är över 20 år sedan ett lag från NHL:s ursprungsland vann Stanley Cup.
Varken Toronto eller Ottawa lär göra det i år heller. Sundin och Salmings gamla Maple Leafs ligger och balanserar kring slutspelsstrecket och Senators har en tung säsong på nedre halvan bakom sig. Men jag vill så väldigt gärna att något av lagen lyfter sig och den här matchen är ett väldigt bra ställe att börja på.

Bundesliga: Bayer Leverkusen–Vfb Stuttgart (Eurosport2, lördag kl 15:30)
Som Liverpoolsupporter har jag ju ett alldeles särskilt förhållande till den alltid lika gentlemannamässiga ledaren Sami Hyypiä och hans långa skottäckande, glidtacklande tunna ben. Big Sami lämnade ett hål efter sig som ingen annan Liverpoolmittback efter honom lyckats fylla.
Jag tycker faktiskt nästan lika mycket om honom som tränare i Bayer Leverkusen. Som den försvarsgeneral finnen var har han – i tider då hela Europa charmats av de övriga tyska lagens flödande anfallsspel – byggt bakifrån med ett oerhört stabilt försvar. Och sedan kryddat med den rörliga anfallstrion Heung-Min Son, Stefan Kiessling och Sidney Sam.

Bandy-VM: final (TV4, söndag kl 05:55)
Att Pelle Fosshaug kan vara både förbundskapten för ett av de medverkande lagen i VM och expert i tv-sändningarna från den här iskalla VM-turneringen säger en del om det lätt absurda i det här mästerskapet. Att Sverige vann sin kvartsfinal med 33–5 (!!!) säger givetvis minst lika mycket om klassen på det.
När detta skrivs är finallagen inte klara, men med tanke på hur det sett ut i de senaste världsmästerskapen – Sverige och Ryssland har mötts i åtta av de nio senaste finalerna – så kan man ju göra en rätt kvalificerad gissning. Men även om vägen fram till finalen varit hyfsat ospännande kan det ändå vara värt att ställa en klocka för en infernaliskt tidig söndagsmorgon. För hur ojämnt världens mest ojämna världsmästerskap (33 gjorda mål, alltså! I en kvartsfinal!) än varit brukar just den sista matchen alltid vara precis så tät som VM-finaler i alla sporter borde vara.

Se kommentarer

När jag ser den mest klassiska 1970-talsdeckaren av dem alla, Columbo, dyka upp som »seriestart« på SVT i eftermiddag drar rysningarna ner som svallvågor från hjärnans minnescentra genom kroppen. Någon gång, antagligen redan i lågstadieåldern, såg jag Columbo för första gången. Hade jag bara råkat få syn på det, precis som nu, i morgontidningens tv-tablå?

Min barndom som Columbo-älskare gjorde sig omtumlande påmind när jag och min bror Magnus, som jag startade TVdags-föregångaren Weirdscience.se ihop med, gick igenom gamla högar med papper i våra föräldrars källare – och hittade våra respektive debuter som film- och tv-skribenter! Båda skedde när vi, med sex års mellanrum, deltog i ett traditionsenligt skoltidningsprojekt för femteklassare. Någonstans här föddes alltså det första fröet till vad som blev Weirdscience.se 30 år senare, och vad som blev sajten du just nu sitter och läser.

Min officiella debut som tv-skribent (jag återkommer strax till den inofficiella) skedde 1976, i tidningen Vårt Roliga Blad och under rubriken »Vad ser du helst på TV?«:
»Här är en intervju om vad alla i klass 5A (+ fröken) helst ser på TV«, inleds den, och fortsätter: »De fick säga högst tre stycken program. Populärast var Baretta, tvåa kom Kråkguldet och Hem till kåken kom trea.«
Sedan följer en lång, stentrist enkät med alla klasskompisarna, där jag själv väljer »Hem till kåken, Doktor i farten och Columbo« och läraren Britta Buskas svarar »Columbo, språkkursen Por Favor 3 och Hem till gården«.
De enda övriga tv-serierna som nämndes var MASH, McMillan och hans fru, Golden Hill, Kojak, Raskens och Sesam. Konsensus var tv-kung på 1970-talet!

1982 var det dags för min lillebror Magnus att filmkritikerdebutera, i tidningen 5:ans Jullöv. Då hade man moderniserat rejält i skolans magasinsportfölj. Hela tidningen var maskinskriven och, tycker jag nog, långt mer driven än det handskrivna mischmasch av vitsar, gåtor och gulliga »tjejteckningar« som min klass svarat för några år tidigare. Över till Magnus Häglund, 11 år:
»2001: A Space Odyssey (2001 – Ett rymdäventyr) MGM 1968. Regi: Stanley Kubrick. Från Arthur C Clarkes bok med den svenska titeln 2001 – en rymdodyssé.
Denna intressanta science fiction-film är mycket bra gjord, med mycket välgjorda modeller och FANTASTISKA tyngdlöshetsscener. KUL var det i alla fall när Dr Heywood Floyd (William Sylvester) stötte på en tyngdlöshetstoalett…
Denna film bör dock inte ses av folk utan sinne för science fiction. Dom skulle troligtvis tycka att den var lååångtrååååkig. Eller så inte förstå någonting av exempelvis det psykedeliska mönstret i slutet av filmen. Medverkande i filmen var också bland andra Keir Dullea som Frank Bowman på rymdskeppet Discovery 1.
Kortfattade betyg: 2001 9, Stjärnornas Krig 10, Sällskapsresan 8, Flåklypa Grand Prix 8, trafikfilmerna på Spårvägsmuseet i Stockholm 6, Sopor 9.«

Och när jag nu ändå, likt 1970-talsdoktorn, är i farten – varför inte bjussa på en ännu obskyrare extremrarris? Nämligen min inofficiella debut som tv-kritiker, i ett brev till mormor 1972, då jag var åtta år:
»18.50 började ett program som hette Antarktist och det hanlade om sjölejon och pingviner och så hanlade det om forskare som var på Antarktis. Där finns några små samhällen med 4–5 hus. Där finns också en rätt så stor huvud-stad också. I staden finns t.e.x bowling-hall, gymnastik-hall, två skolor och en lek-skola. Stefan tycker det är roligast att leka med madrasser i lek-skolan. Det bästa i skolan är: maten, matematik och rasterna.«

Det mest spännande med Columbo-visningen på SVT i dag är att detta är original-tv-filmen från 1968, Prescription: Murder, den som själva tv-serien sedan utvecklades ur när den togs fram som del av NBC Mystery Movie-konceptet tre år senare. Och jag tror inte jag sett denna tidigare.

Columbo börjar visas på SVT1 i dag kl 16:20.

Se kommentarer

1. X-Men 2 (TV3 fredag kl 22)
Innan superhjältefilmen hade satt sina tänder i varje biosommars späckade schema satte mutanten Wolverine sin adamantium-klor i en intet ont anande biopulbik. Bryan Singers två första X-Men-filmer banade, tillsammans med Sam Raimis Spider-Man-filmer, väg för det serietidningsfilmsunder vi ser florera än i dag. Anledningarna är många men den störst bidragande orsaken var att X-Men serietidningsmediet för första gången togs på största allvar. Singers uppföljare lyckades dessutom med bedriften att vara ännu bättre än föregångaren och bevisade därmed hur superhjälten numer kunde locka såväl de inbitna nördarna som den breda massan. Sedan dess har X-Men-karaktären återkommit till vita duken i olika inkarnationer och konstellationer. Ingen har dock riktigt kunnat mäta sig med den nivå som lades där i början av 00-talet.

2. Se7en (TV4 Film lördag kl 21)
Innan kulturjournalister världen över ens hade tagit begreppet »scandicrime« i sina välartikulerade munnar höjde David Finchers Se7en ribban för seriemördarfilmen. I dag är bestialiska mord med rituella inslag vardagsmat i varannan tv-serie. 1995 slog dock Se7en ner som en bomb med sina grafiska skildringar av mordoffer som hafts ihjäl i enlighet med de sju dödssynderna. Men Finchers thriller var även mer än en vanlig whodunnit. Under ytan blottades ett referensverk med kopplingar till en hårdnackad noir-värld som nu hade jackats upp med samtidens ännu mer cyniska blick. Och Se7en står sig än idag. När exempelvis Glenn Hysén förra veckan listade »Tio filmer du inte får missa« hamnade filmen på en hedrande femteplats. I förhållande till vågen av mörka mordhistorier från Skandinavien är den dessutom fortfarande ett verk vars underhållande svärta är svåruppnåelig.

Scenen där en stammande Michael Palin får två pommes frites uppkörda i näsborrarna cementerade dessutom det faktum att verbala handikapp är en jävligt rolig grej.

3. A Fish Called Wanda (TV4 Film söndag kl 21)
Innan det här med raw food hade letat sig fram till Södermalms SoFo-kvarter skrattade hela världen gott åt en scen där Kevin Kline i tortyrsyfte provsmakade fiskar direkt ur ett akvarium. A Fish Called Wanda blev något så apart som en stötfilm helt och hållet byggd runt farsliknande dubbelspel och det paradoxala i att någon kunde tycka att det är sexigt när John Cleese pratar ryska. Scenen där en stammande Michael Palin får två pommes frites uppkörda i näsborrarna cementerade dessutom det faktum att verbala handikapp är en jävligt rolig grej. En grundpelare som inte ens det Oscarsbelönade talfelsdramat The King’s Speech lyckades rubba.

Se kommentarer