Are you the publisher? Claim or contact us about this channel


Embed this content in your HTML

Search

Report adult content:

click to rate:

Account: (login)

More Channels


Showcase


Channel Catalog


Channel Description:

Sveriges ledande sajt för tv-kultur

older | 1 | .... | 98 | 99 | (Page 100) | 101 | 102 | .... | 362 | newer

    0 0

    En dubbeltydig blick: på samma gång trotsigt hård och undflyende skamsen. Håret lite på ända och nacken lite för böjd. Den amerikanska traditionen att föreviga brottsmisstänkta i porträttbilder har gett upphov till ett makalöst bibliotek av ansikten fångade i sitt minst stolta ögonblick. Går man några decennier tillbaka i tiden blir den historiska betydelsen av förbrytarporträtten än tyngre, här hittar man människor som kanske aldrig skulle blivit fotograferade annars.

    mugshot1

    I veckans K Special: Förbrytare i bild (American Mugshot) nördas det in rejält på den där stunden av förnedring, rakt framifrån och i profil. Den kanadensiska dokumentären diskuterar integritetskränkningen i att automatpublicera porträtten, konsekvenser av den nya tiden när ingen publicerad bild någonsin försvinner, porträttens påverkan på konst och populärkultur genom historien och vår fascination för den livsberättelse som kan rymmas i en enda bild.

    mugshot2

    För svenskar är förbrytarfotot en märklig kuriositet som vi mest förknippar med rattfulla kändisar. Jag minns CSI-skådisen Gary Dourdan som trots att han greps klockan fem på morgonen sovande i en bil lyckades plocka fram exakt samma fotomin som på pressbilderna:

    gary

    Nyligen blev också modellsnygga Jeremy Meeks ansikte utkablat över världen efter ett mugshot värdigt en Calvin Klein-annons:
    hotmugshot
    Med amerikanska ögon är det en del av vardagen. Fotona har alltid varit offentliga, i avskräckande syfte och som upplysning till lokalsamhället om vilka som har svårt att hålla sig inom lagens ramar. Förutom den något irriterande musikläggningen och egentlig avsaknad av dramaturgiskt driv är dokumentären ögongodis för porträttälskare.

    Apropå K Special och fotografi så har du en ny chans att se den fängslande dokumentären om gatufotografen Vivian Maier som under sin livstid tog 150 000 foton och aldrig visade dem för någon. Men det är bråttom! Den ligger på SVT Play i endast tre dagar till. Den blev Oscarsnominerad i förra veckan och du kan läsa vår recension här.

    K Special: Förbrytare i bild repriseras på SVT2 i kväll kl 23:25 och finns på SVT Play.

    Se kommentarer


    0 0

    Innan man skaffar barn är det två saker man slipper få ångest över: kräksjukan och hur mycket dålig tv det görs för barn. För att inte tala om film. Som Sune-filmerna – jag förstår dem inte, mina barn förstår dem inte. Ändå har vi sett alla på bio bara för att… ja, säg det. För ett par år sedan var min dotter och jag och såg Vi är bäst och insåg plötsligt att Moodysson borde bli anställd på livstid (som straff för hans mer gymnasiala period) av Svenska filminstitutet för att tvångsregissera varianter av Vi är bäst. För barnen och deras stackars föräldrars skull. Stoppa lidandet. Jag vill inte se mer Sune.

    »Om det inte är någon här, varför hör vi konstiga ljud då?« säger en av deltagarna genom det becksvarta mörkret, med enbart en ficklampa som vapen…

    Nästan lika illa är det med tv-utbudet. Hemma hos oss är det Barnkanalen och Cartoon som är på. Dubbade barnsåpor från Australien eller skrikigt tecknat. Att det ska det vara så svårt! I nuläget är det kanske tre, fyra serier som jag uppskattar att barnen uppskattar. Wild Kids, Kändisbarnvakten, Fixa rummet och Adventure Time – fast ska jag vara ärlig så är det mest jag som gillar den sistnämnda.

    Det är alltså Barnkanalen som dominerar, vilket gör en nyfiken på deras nya serie Museet. Trailern riktar sig mot målgruppen de allra minsta och bådar gott med mörka korridorer, uppstoppade djur och rädda barn med ficklampor:

    Museet är uppbyggt som ett slags turnering där två lag tävlar mot varandra i varje avsnitt och där vinnarna av det hela erhåller titeln som »Årets nattvakter«. Däremellan har man chansen att vinna olika typer av artefakter, troféer som kan ge dem fördelar i kommande tävlingar.

    Tävlingarna är av det vanliga slaget: hinderbanor varvas med mild public service, där det alltså är tänkt att barnen – kanske även de vuxna – ska lära sig något. Till exempel när hjulet uppfanns, vilket jag i och för sig redan glömt. Syftet är alltså gott, samtidigt som jag kan tycka det blir lite tröttsamt med all denna stress, även om den aldrig går överstyr som i Wild Kids.

    Som tur är ligger inte fokus på tävlingar, utan långsamma scener där vardagen löser av mysryset och tvärtom, dessutom i miljöer man själv skulle vilja spendera natten i. Det är här Museet kommer locka tittare. Fantasifullare kan det ju knappast bli. »Tänk om man skulle gå vilse«, säger ett av barnen i första avsnittet som utspelar sig inuti Historiska museet. Och mina barn går i gång, uppkrupna i soffan. Pedagogisk skräck light. Där det pedagogiska har med lärande att göra (förutom i tävlingarna dyker till exempel Sissela Benn upp som Bäckaskogskvinnan och berättar sin historia) och »skräcken« gräver i känslor som finns hos alla, oavsett om man är barn eller vuxen. Rädslan för vad som finns i mörkret. »Om det inte är någon här, varför hör vi konstiga ljud då?« säger en av deltagarna genom det becksvarta mörkret, med enbart en ficklampa som vapen. Nu går Museet aldrig längre än så, men det räcker gott och väl ändå. Nu längtar jag efter fler museibesök. Vågar man hoppas på Moderna?

    Museet har premiär på Barnkanalen i kväll kl 18:30.

    Se kommentarer


    0 0

    Kan musikerna få ett eget mysprogram där de samlas i några dagar för att berätta om sina liv och konstnärskap och gör lite teambuildande aktiviteter däremellan, så ska så klart författarna ha en bit av kakan också. Eller ja, åtminstone deckar-författarna, det blir bäst tv då, lite lagom kittlande mord och mörka drivkrafter som sägs tvinga fram skrivandet.

    Det är verkligen inte bara de övriga författarnas ögon som tåras, jag känner mig själv rejält hjärtnupen när det är över.

    Så kan man resonera kring SVT:s nya satsning Deckarna, där alltså ett gäng kriminalförfattare samlas enligt väletablerad Stjärnorna på slottet- och Så mycket bättre-mall. Konceptet har gått hem tidigare, varför inte en gång till?

    Och ja, varför inte? För trots den lite slängiga inledningen ovan, så gillar jag faktiskt förstaavsnittet av Deckarna, faktiskt till och med väldigt mycket, med några förbehåll.

    Upplägget först då: Sex kriminalförfattare – duon Anders Roslund/Börge Hellström, Katarina Wennstam, Christoffer Carlsson, Anna Jansson och Denise Rudberg tar tåget till Åmotfors i gränstrakterna mot Norge i västra Värmland, och inkvarteras på Värdshuset Vita Älgen där tiden verkar ha saktat ner en aning (hej tjock-tv på rummen!). Väl på plats ska de i dagarna fem ägna sig åt mordutredningar, ett lik hittas om morgonen som ska symbolisera ett av författarskapen och sedan ägnas dagen åt att de övriga utreder detta och ställer författaren mot väggen.

    Eller författarna – för i första avsnittet visar det sig vara duon Roslund & Hellström som ska utredas. Eller som vi säger på Stjärnorna på slottet- och Så mycket bättre-språket, det är deras dag som inleder.

    Varför kan de inte bara snacka om saken, i stället för att stå i snålblåsten med varsin dokumentmapp kring en mördad docka och leka mordspanare med pannorna i djupa veck?

    För om jag ska ta min kritik mot Deckarna först, så är det just det att det här med utredningen känns lite... tja, sökt. Varför kan de inte bara få sätta sig ner och snacka om saken, i stället för att de ska stå ute i en höstig snålblåst med varsin dokumentmapp kring en mördad docka och leka mordspanare med pannorna i djupa veck? Nej, den biten hade de gärna fått skippa tycker jag. Och Krister Henriksson för den delen, vad sysslar han med? Jättebra att han får vara berättarröst – han har ju trots allt spelat Kurt Wallander i 32 filmer – men varför ska han smyga omkring i mörkret kring värdshuset och kika in lite mystiskt/fånartat genom fönstren utan att alls interagera med författarna? Jag får inte grepp om hans roll.

    Anders och Börge

    Men det positiva, så: När Roslund & Hellström kommer i gång och pratar om sitt samarbete, bakgrunden till att de är de de är och hur det påverkar böckerna de skriver ihop, när vi ges inblick i den grundliga research de gör och när de vid den obligatoriska middagen sedan får berätta om sina bakgrunder, hur mörkret i deras respektive uppväxt faktiskt verkar vara det som driver dem till att skriva sina rätt tunga kriminalromaner – då är det verkligen bra tv och det är inte bara de övriga författarna kring det rektangulära bordet som får tårar i ögonen, jag känner mig själv rejält hjärtnupen när det är över.

    Nu hoppas jag bara att det inte är så att producenterna med flit lagt Roslund & Hellström först eftersom de har den mest tv-mässiga historien att berätta för att locka in tittarna, det vore trist om det var nedförsbacke härifrån, för premiären av Deckarna lockar trots den påklistrade inramningen till fortsatt tittande.

    Första avsnittet av Deckarna visas på SVT1 i kväll kl 21.

    Se kommentarer


    0 0

    Jag har aldrig varit i behov av triggervarningar. Men inför senaste avsnittet av Girls hade jag mått bra av att få en. Aldrig förr har jag drabbats av så akut igenkänningsångest som under textkritiksscenen på Hannahs gradschool i Iowa.

    När jag slutade gymnasiet kom jag in på en prestigefylld skrivarlinje på en folkhögskola i södra Sverige. Tredje bästa i landet, sa den inofficiella rankingen. Jag kunde inte vänta på att få komma dit och gnugga mina geniknölar med andra blivande författare. Jag var 18 år och hade dittills i mitt liv varit bra, om inte bäst, på det mesta jag företagit mig. Jag hade larvat mig igenom gymnasiet med höga betyg och nu var jag redo att bli en riktig författare.

    Huvudpersonen i bra text var ett jag som såg på världen genom cigarettrök och cynism, alternativt genom nattsvart ångest och rakbladet mot handleden. Jag passade inte in – yngst, och skrev om magi och konstiga maskiner.

    Skrivarlinjen var första steget dit. Där skulle jag skriva min första roman, kanske min andra också. Vilken dröm, att på heltid få sitta och knappra på datorn och författa storverk! Som många 18-åringar var jag helt övertygad om min egen förträfflighet.

    Det var jag inte länge på skrivarlinjen.

    Mina klasskamrater var alla mellan 20 och 28 år, mer livserfarna än jag,  hade minst ett år utomlands efter gymnasiet och massor av stringenta visioner om vad text innebar. Framför allt vad som var bra text. Nämligen text som låg nära verkligheten, helst baserad på verkliga erfarenheter, med ett poetiskt men stramt språkbruk där ångest antyddes och vardagen var grå och blaserad. Huvudpersonen i bra text var ett jag som såg på världen genom cigarettrök och cynism, alternativt genom nattsvart ångest och rakbladet mot handleden. Jag passade inte in. På riktigt. Jag var yngst, naiv och skrev texter om magi och konstiga maskiner. Jag saknade deras vision om vad text innebar och jag trampade gång på gång i klaveret så min oerfarenhet och fäbless för sentimentalitet och svulstiga formuleringar ställdes i pinsam dager. Gång efter annan gick jag hem till mitt korridorsrum med tårar i ögonen för att ingen sa något positivt om mina texter (buhu, lilla offerkoftan!).

    Jag var helt enkelt helt fel.

    Jag önskar mina forna klasskamrater allt gott. Flera av dem är välkända författare i dag, vars verk jag läst och uppskattat mycket. Det var bara så synd. Vi hade kunnat stötta varandra.

    Varje gång fick jag höra att »texten behövde ett stramare språk« eller att »jaget i berättelsen är helt orealistisk«, eller »jag är helt oengagerad av den här texten, och hittar inte var nånstans jag ska börja känna sympati för jaget«.

     Jag försökte ändra på mig. Jag försökte skriva som de. Men misslyckades med det också. Jag var för barnslig. För nördig. För sämst. Konstigt nog gick jag två år på skolan. Efter de åren slutade jag skriva helt i många år. Jag hade ju fått lära mig att jag inte kunde, eller att det jag skrev inte var rätt sätt. Jag skrev inte bra text.

    Nu i efterhand, nästan 15 år senare, kan jag ju se att de där 22-åringarna inte var så värst levnadserfarna, och antagligen hade lika mycket kreativ ångest som jag. Att sättet de (vi) pratade på var något slags gemensamt grupptryck och en föreställning om hur en riktig författare borde prata om sin text, hur en riktig författare borde prata om andras texter. Det är okej. Jag önskar mina forna klasskamrater allt gott. Flera av dem är välkända författare i dag, vars verk jag läst och uppskattat mycket. Det var bara så synd. Vi hade kunnat stötta varandra. Vi hade kunnat peppa varandra i våra olika uttryck.

    En textkritikgrupp på verklighetens Iowa Workshop.

    En textkritikgrupp på verklighetens Iowa Workshop.

    Reglerna på textkritiken var samma som på Hannahs skola i Girls. Man fick inte försvara sig eller säga nånting överhuvudtaget medan de andra pratade om ens text. När Hannahs klasskamrater river hennes text i bitar (älskar också hur alla älskar vad D August skriver, och liksom förbehållslöst dyrkar honom) får jag stresspåslag och svettningar. Jag vill skrika att de är självupptagna pretton och att de borde sluta ta sig själv på sånt jävla allvar. Sen att Hannahs text är minst lika självupptagen och pretentiös är ju också sant. Men smärtan i att hon inte var beredd på att bli så torrt och forcerat stampad till smulor gör så igenkänningsont. Hon anlände verkligen dit med övertygelsen om att hennes text är bra – så många gånger jag gjorde detsamma…

    Det är nog första gången som jag på riktigt känt sympati med Hannah under hela seriens gång. Hon vill ju bara att de ska tala om hennes text på samma sätt som de talar om D Augusts. I stället får hon kritiken från helvetet. Allt under en artig och intellektuell ton, ett språk som jag så väl känner igen. Så som riktiga författare talar om text. Med en distans och kyla till den som skrivit: »Vadå, blev du ledsen? Vi pratar ju inte om DIG, vi pratar om texten avskiljd från det jag som skrivit den. Du måste ju kunna ta kritik, det handlar ju inte om dig.« Det finns en särskild ångest i när människor pratar om ens ord som om de vore neutrala och inte hade med mig som skrivit dem att göra – medan man själv sitter bredvid.

    Nej, min skrivarlinjes kritikrundor gjorde inget positivt för mitt skrivande. Det kommer inte att göra det för Hannah heller. Speciellt inte om hennes klasskamrater inte gillar henne. För i ett sånt sammanhang handlar det sällan om text. Det handlar om att skriva bra text.rätt sätt.

    Girls säsong 4, episod 2, finns på HBO NordicFilmnet och C More Play.

    Se kommentarer


    0 0

    Sato Tatsuo (Ayano Go) lider av psykiska trauman efter en arbetsplatsolycka några år tillbaka. De enda tillfällen då han inte driver runt mållöst med en flaska i handen är när han spelar bort sina pengar på pachinko. En dag lånar han ut sin tändare till Oshiro Takuji (Suda Masaki), en ung man som precis kommit ut från fängelset. Även om Tatsuo helst vill bli lämnad i fred låter han den entusiastiske Takuji dra med honom hem till sig. Takuji bor tillsammans med sin familj i ett skjul i utkanten av den lilla fiskestaden. Tatsuo möter då Takujis storasyster Chinatsu (Ikewaki Chizuru) och de blir genast förälskade. Men förälskelse är inte lätt när båda är emotionellt isolerade och till synes utan framtid.

    En vacker och mörk film om strävan efter en plötslig ljusglimt i vad man trodde var en oändlig, mörk tunnel.

    The Light Shines Only There är en vacker och mörk film om strävan efter en plötslig ljusglimt i vad man trodde var en oändlig, mörk tunnel. Skådespelarna gräver på djupet efter tomheten, självhatet, isoleringen, men också efter hoppet – Kondo Ryutos foto fångar karaktärerna med den ömhet de behöver, alltihop regisserat av lovande, up-and-coming-stjärnregissören Oh Mipo.

    Jag vill jag också ägna manusförfattaren Takada Ryo lite uppmärksamhet, som tidigare skrivit lika svåra relationsdramat The Ravine of Goodbye, dramakomedin Silver Spoon (som är mycket mer sevärd och mycket mindre Babe-ig än affischen antyder) samt den existentiella dramedyserien Gou Gou, the Cat. Alla sevärda om man får tillfälle.

    The Light Shines Only There går på Göteborgs filmfestival i nästa vecka.

    Se kommentarer


    0 0

    McShane i Ray Donovan
    Ian McShane (Deadwood) kommer att vara med i den tredje säsongen av Ray Donovan.

    CSI-veteranens nya serie
    NBC har beställt ett pilotavsnitt av Carol Mendelsohns (CSI) nya Game of Silence, som är baserad på en turkisk serie.

    Arne Dahl-premiär
    Den andra säsongen kommer att ha premiär på SVT den 15 februari

    Se kommentarer


    0 0

    Få realityprogram är så hardcore underhållande som Celebrity Big Brother UK. Förra säsongen skrev jag till exempel om den rörande vänskapen mellan »White Dee« från den omtalade dokuserien Benefits Street och nyligen utkomne transsexuella boxningspromotern Kellie Maloney. Den säsongen kröntes av att den enerverande skådespelarikonen Gary Busey fick så mycket sympatier från tittarna att han vann hela skiten. Han hade irriterat ihjäl resten av huset, men deras högljudda klagan gjorde att tittarna sympatiserade helt med Busey. Men så var det ju inte de som tvingades bo med virrpannan.

    Han ställer sig mitt i natten och hostar för att väcka alla. Han gråter hysteriskt i ena sekunden för att i nästa hoppa runt i en prinsessklänning.

    Den pågående säsongen har varit ännu mer dramatisk. Mycket på grund av en sanslöst bra casting. Bland andra Storbritanniens mest hatade skribent Katie Hopkins (Hon har skapat folkstorm genom att hata allt från feta till rödhåriga personer), Michelle Visage (Fierce och stenhård domare i Rupaul’s Drag Race) och Alicia Douvall (Plastikberoende modell som försökt se ut som Barbie) och så vidare och så vidare. Men de personerna är inte ens de som har skapat mest drama, även om Alicia har ertappats med att sno bananer…

    Nä, det största dramat har andra stått för. Gamle Baywatch-skådisen Jeremy Jackson (Hobie!) sparkades ut ur huset redan första veckan efter att ha sexuellt antastat en kvinnlig deltagare. Veckan därpå åkte såpaskådisen Ken Morley ut efter att upprepade gånger svängt sig med sexistiskt och rasistiskt språkbruk. Och här om dagen valde soulsångaren Alexander O’Neal att frivilligt lämna huset då han inte stod ut längre. Varför? Jo, han pallade inte med kändisbloggaren Perez Hilton en dag till.

    Jag förstår honom. Perez Hilton, som gjort sig känd för att hänga ut och skvallra om kändisar på sin sajt, är fruktansvärd. Han retar medvetet upp alla de andra deltagarna. Han har fått de som till en början stod på hans sida att fly fältet. Han ställer sig till exempel mitt i natten och hostar för att väcka alla. Han gråter hysteriskt i ena sekunden för att i nästa hoppa runt i en prinsessklänning. Allt det här låter ju lattjo tv-mässigt, men det är bara ett enda massivt irritationsmoment. För hans ofantliga behov av uppmärksamhet tar bort fokus från betydligt mer intressanta deltagare.

    Att alla i huset hatar honom och klagar på honom hade väl Perez själv hoppats skulle göra att tittarna började tycka synd om honom. Men det verkar de inte göra. Vid varje liveshow har publiken skanderat »Get Perez out« i kör och på Twitter verkar attityden vara densamma. Han är helt enkelt osympatisk rakt igenom och då funkar det inte. Gary Busey var förvisso irriterande, men hade åtminstone många populära filmroller bakom sig och ögonblick i huset där han inte framstod som en fullständig galenpanna.

    Och grejen är att huset inte behöver Perez Hilton för att skapa drama. För några dagar sedan klev Storbritanniens mest kända kändis, den fabulösa Katie Price, in i huset där hon får möta sin gamla nemesis Katie Hopkins. Än så länge har de kommit överens, men det är en tickande bomb… Eller inte. De kan mycket väl bli bästisar, för Katie Hopkins har förutom enstaka ögonblick inte levt upp till sin Queen of Mean-titel, utan känns som en genuint trevlig person som bara borde använda intelligens till bättre saker än provocerande krönikor. Hon är den i huset som jag tror tittarna mest har fått se en annan sida av än den i pressen. Till skillnad från Perez Hilton som lär ha tappat de få fans han hade.

    Celebrity Big Brother UK sänds på brittiska Channel 5.

    Se kommentarer


    0 0

    Serie A: Inter–Torino (TV12 lördag kl 18)

    Konkurrensen är kanske inte knivskarp eller mördande just nu. Zlatan har knappt hämtat sig från sin skada och hackar sig fram i ett disharmoniskt Paris SG. Sebastian Larsson skruvar in någon frispark här och där, och har faktiskt gjort en av sina bästa höstar på länge, men är fast i ett grovjobbande, trubbigt Sunderland. Mer eller mindre nya svenskholländare som Sam Larsson och Simon Tibbling är spännande och visar potential, men spelar i en svårbedömd liga. Utlandsflyttar från Allsvenskan – Milosevic, Forsberg, Kiese Thelin verkar det som – är kul, men än så länge vet vi ju inget om utfallet.

    Efter knäskadan som sabbade förra säsongen är Farnerud starkare än någonsin och stundtals direkt sensationell i Torino: pådrivande, avig, modig, poänglevererande.

    Europas hetaste svenska fotbollsspelare i januari 2015 – möjligen i konkurrens med den ständigt lika stabile Albin Ekdal – är i stället Alexander Farnerud. Efter den olyckliga knäskadan som sabbade slutdelen av förra säsongen har han kommit tillbaka starkare än någonsin och är stundtals direkt sensationell i Torino: pådrivande, avig, modig, poänglevererande. Senast Farnerud var uttagen i en landslagstrupp kom den nämnda knäskadan i vägen, nu måste han vara aktuell igen. Självklart på grund av den osäkerhet som finns kring Zengins Turkietkaos, Durmaz bänknötande i Grekland och framtiden för Bahoui och Forsberg, men än mer på de egna meriterna.

    Scottish Premier League: Ross County–Celtic (TV4 Sport lördag kl 13:45)

    Det är inte svårt att förstå John Guidetti. För första gången på länge är han, som det heter i den moderna fotbollen, het på marknaden. Super-Guidetti har visat att han fortfarande kan göra mål på hyfsad europeisk nivå, att den där sanslösa säsongen i Feyenoord inte var en tillfällig formtopp och att skadorna ligger bakom honom. Dessutom: med ett utgående kontrakt sitter han ännu mer i en guldsits.

    Man kan fatta att han tycker att han gjort sig förtjänt i en större liga än den skotska, till exempel i det Southampton som det ryktas om.

    Samtidigt spelar han ett högt spel genom att inte omgående skriva på för det Celtic som gav honom chansen i ett, ärligt talat, ganska prekärt läge. Vad händer om januari passerar och han inte får det där kontraktet på ett mer attraktivt ställe? Han har ju redan blivit bänkad ett par gånger.

    FA-cupen: Birmingham–West Bromwich (Viasat Fotboll lördag kl 16)

    Letar man en potentiell skräll i helgens FA-cup-omgång är det nog här man ska leta.

    Det har ju varit en ganska tuff säsong för West Bromwich så här långt. Tränarbytena har avlöst varandra under det senaste året. Värvningarna har misslyckats – prestigelånet Silvestre Varela, som kom från Porto i somras som portugisisk landslagsman, skeppades i väg efter blott tre spelade matcher. Osäkerheten och transferryktena kring spektakuläre Saido Berahino, en av få spelare som levererat under årets säsong, har varit en evig följetong.

    Mirakelmannen Tony Pulis, relativt nytillträdd manager, har i och för sig lyft laget från det värsta träsket i ligan, men rimligtvis borde fokus alltjämt ligga där.

    Birmingham City är ett lite anonymt lag, tryggt placerat i mitten av The Championship-tabellen, utan större chans att haka på i kampen om kvalplatser, men heller inte i riskzonen för att dras in i nedflyttningsstrid. Få lag torde kunna gå ut till ett FA-cupmöte lika avslappnat.

    Eredivisie: Ajax–Feyenoord (Viasat Fotboll söndag kl 12:30)

    Jag ville bara på något sätt uppmärksamma hur fint det är att Viasat lyft in den virriga, knäppa och ibland väldigt frustrerande, men också svårt charmiga, holländska ligan i tablån. Och holländska ligamöten blir ju inte mer klassiska än så här.

    Se kommentarer


    0 0

    Snart börjar sista säsongen av Parks and Recreation. Fy tusan så sorgligt! Man ska ju inte överdriva när man pratar om tv-serier – det är ju bara underhållning för i jösse namn (sägs det i alla fall) men Parks and Rec har på riktigt varit en sådan tv-vän som alltid varit trygg och rolig och snäll, som jag har kunnat se om när jag är lite ledsen eller när jag behöver något underhållande som går på i bakgrunden medan jag måste jobba med något annat. Jag grät som ett vattenfall under sista avsnittet på säsong 6, jag vågar inte tänka på hur det blir med sjunde och sista!

    Everyone was crying. Except for me. I was vomiting and crying.«

    Nick Offerman var med i Jimmy Fallon och beskriver stämningen under filmandet av de sista scenerna: »Everyone was crying. Except for me. I was vomiting and crying.«

    Jag laddar med näsdukar redan nu. Speciellt svårt blir det att skiljas från min bästa tv-bästis och sister from another mister: Leslie »Ovaries before brovaries!« Knope.

    Ni vet ju hur enhörningsunikt det är att huvudrollen i en populär serie är en snäll engagerad och dessutom vansinnigt rolig kvinna. Bitches be crazy!

    Fina Leslie som brinner för feminism, Harry Potter, godis, demokrati, kvinnliga amerikanska politiker, muralmålningar med blommor, att komma på den perfekta presenten till alla, våfflor och framför allt för den rent ut sagt vidriga, inskränkta, tvättbjörnsinvaderade, lilla skitstaden Pawnee, med slogan »First in friendship, Fourth in Obesity«.

    Team och skådisar började under slutet av inspelningarna twittra under taggen #ThankYouParksCrew, hängivna tittare från hela världen hängde på och postade tack. Vilken högt älskad serie! Fint.

    På avskedsfesten för serien sjöng Chris Pratt Bye Bye Lil Sebastian (med Offerman på gitarr!), en snutt av detta letade sig ut på internet:

    (För extra gråtig stämning och mer av Andys sång, kolla klippet från unity-konserten i säsong 6.)

    Parks and Recreation, I love you and I like you, det kommer inte räcka med 5 000 ljus i vinden för er!

    Parks and Recreation – The Farewell Season har svensk premiär på C More i kväll kl 20. Gamla säsonger finns både på Netflix och på HBO Nordic.

    Se kommentarer


    0 0

    Innehåller spoilers om Pinocchio avsnitt 18, 19 och 20, The Red Shoes, The North Wind and the Sun, och Peter Pan.

    Om det fanns några tvivel om hur Cha-ok skulle alliera sig efter förra avsnitten, så börjar hon nu med att vägra lyda Ro-sas förfrågan om att få träffa In-ha, och följer upp det med att godkänna att MSC gräver i hennes kopplingar till Ro-sa. Det är första gången Cha-ok inte gör som Ro-sa vill. Oh shit!

    Från romans och familjetragedier till  humorn med de fejande nyhetsredaktionerna – Pinocchio har varit bland det absolut bästa på tv i vinter.

    När In-ha och Dal-po ses på kvällen blir de nästan påkörda av en kille på motorcykel. Dagen efter kommer en budbärare in på YGN:s nyhetskontor, men allt han har i sitt paket är en spikpistol. Han börjar skjuta vilt omkring sig och alla söker skydd. Dal-po lyckas avväpna terroristen, men lyckas inte hålla fast honom och han kommer undan.

    Terroristen går dock inte så långt. 500 meter bort ligger MSC-huset där han smugglar in en kniv och söker upp In-ha och Cha-ok. Dal-po inser dock att han känner igen terroristens jacka – det är samma som motorcyklisten hade kvällen innan – och skyndar efter honom till MSC när han förstår att In-ha är i fara. Där lyckas han och In-ha till slut få bukt på terroristen och polisen dyker upp och tar hand om honom. Yoo-rae gräver upp att terroristen är son till bussbolagsägaren från några avsnitt tillbaka och att han var ute efter hämnd.

    Pinocchio 18-07

    Fast självklart var det Ro-sa som hade uppmuntrat honom till att göra det, vilket hon berättar för Beom-jo, följt av att hon konfiskerar hans mobil. Hon är inte dum, hon vet att han har spelat in allt hon sagt på sistone. Dal-po opererades i armen efter att ha blivit träffad av ett spik, och Dal-peng tvingar honom att flytta hem till dem igen, så att han inte ska behöva anstränga armen. Vilket tacksamt leder till en scen där In-ha rakar honom.

    Pinocchio 18-10

    Det kvittar hur mycket Cha-ok godkänner att hennes egen kanal gräver i hennes kontakter, då hon och redaktionschefen förflyttas till andra avdelningar. Cha-ok har dock en plan som hon berättar för In-ha: Chan-soo ska stämma Cha-ok för förtal efter grejen med fabriksbranden, varpå hon ska avslöja allt för polisen, och det är då In-ha och Dal-po (och reportrar på de andra kanalerna) kan rapportera allt som avslöjas, och det finns ingen som kan sätta stopp för att sprida storyn. In-ha berättar planen för Dal-po som säger till Chan-soo vad han ska göra.

    Ganska snart efter Chan-soo stämt Cha-ok för förtal, så får förstås Ro-sa höra talas om det, men hon är lugn. Hon vet att hon bara kan manipulera medierna igen.

    Pinocchio 18-02Cha-ok avslöjar i sitt polisförhör att hon är inblandad i en konspiration. För att fördröja sitt oundvikliga förhör, så flyr Ro-sa till ett sommarhus på landet, och ber sin sekreterare hälsa polisen att hon är på affärsresa utomlands. Det är dock ett trick hon använt förr, och Cha-ok känner till det, så snart nog har media avslöjat att hon är kvar i Sydkorea.

    Ro-sa använder sina kontakter och försöker distrahera media med nyheten om att popidolen FAMA (cameo från Lee Joon, som spelade seriemördare i regissörens förra serie Gap-dong) missbrukat drogen propofol. Distraheringen går dock sådär, då utredningen läggs ner nästan direkt, efter ett läkarintyg om att FAMA fick fyra propofol-injektioner av medicinska skäl.

    Samtidigt som Beom-jo plågas av sin mammas envisa ondska, så är relationen mellan In-ha och Cha-ok bättre än någonsin. Cha-ok har förstås fått sparken, men det är välkommet eftersom hon nu, med ett lättare samvete, kan sova ordentligt för första gången på 15 år. In-ha berättar för Dal-po att hon är osäker på hur allt kommer sluta. De kramar om varandra, och hon säger att hon skulle ha kramat honom när han var i hämndläge och ville att hon skulle hålla sig borta, eftersom en kram kan vara så betryggande. Bra att de insett det.

    In-ha, Dal-po, Beom-jo och Yoo-rae bjuds in till middag hos Chan-soo. Dal-po ska ju gå med In-ha, och Yoo-rae vill inte vara sämre, så hon bjuder in första bästa person – deras redaktionschef. Stämningen är tryckt när ingen riktigt vill ha chefen där, men han äter med god aptit. Beom-jo kom aldrig till festen eftersom han skämdes för mycket för allt hans mamma gjort, men Dal-po ser honom stå utanför och går ut till honom. Där ute säger Beom-jo att han inte kan svika sin mamma och prata med polisen, men Dal-po säger att han inte förväntar sig det av Beom-jo heller, och att han vet hur svårt det är att lämna ut en familjemedlem på det sättet.

    Pinocchio 19-08

    Ro-sa ska ta första spadtaget på ett kommande varuhus, och hålla en presskonferens där. Beom-jo besöker terroristen i fängelset för att diskutera något, sedan ber han In-ha hälsa något till hans mamma om hon får en chans att ställa en fråga till henne. Sedan gör han det enda som han vet kan få hans mamma att ge upp: Han överlämnar sig själv till polisen och säger att det var han som bad terroristen utföra dåden, och terroristen själv säger att det stämmer.

    När Ro-sa får höra om Beom-jo, så blir hon alldeles knäsvag och behöver hjälp att gå. Journalisterna undrar förstås vad som står på, men får snart nog också höra vad som hänt. Alla flockas runt henne, så In-ha tränger sig fram genom folkmassan och vidarebefordrar Beom-jos meddelande: Han är ledsen för att han inte visste vad hans mamma behövt göra för deras förmögenhet, och att han lämnat henne ensam i det, och nu tänker han ta ansvar för allt han äger och allt han någonsin kommer äga.

    Pinocchio 19-21

    Ryktet sprids att Ro-sa ska komma till polishuset den kvällen för att rentvå sin son, så alla reportrar är förstås på plats. I bilen på väg dit coachas Ro-sa att bara svara »Jag ska till fullo samarbeta med polisen för att klara upp det här. Jag är ledsen för det missnöje jag orsakat.« och ingenting annat. Cha-ok vet dock att det är det här Ro-sa kommer säga, och förbereder Dal-po och In-ha på att deras jobb är att få henne att säga något annat än dessa plattityder.

    När Ro-sa så dyker upp, så ställer reportrarna många olika frågor, och Ro-sa upprepar sitt PR-vänliga mantra. Många stället frågor om huruvida hon tror att hennes son är kriminell, men det är inte förrän Dal-po frågar om Ro-sa tror att Beom-jo är oskyldig, som det till slut brister för henne. Hon svarar att han givetvis är oskyldig. Dal-po fortsätter pressa med fler frågor, tills Ro-sa i ett vansinnesutbrott erkänner att Beom-jo tagit på sig hennes brott.

    Så Beom-jo släpps från häktet och Ro-sa åker in i stället. Han tar farväl av Dal-po och In-ha eftersom han måste försvinna ett tag, sedan hälsar han på sin mamma i häktet, och säger att han inte vill ta över koncernen. Cha-ok återfår sitt reporterjobb på MSC, men säger upp sig då hon inte längre tror hon förtjänar jobbet.

    Pinocchio 20-13

    In-ha och Dal-po är hemma och kollar på bilder från Chan-soos middag. Plötsligt dyker det upp en bild där de båda håller ett av Chan-soos barn mellan sig, så de själva ser ut att vara föräldrarna. Dal-peng råkar se det här, och säger till dem att en romans dem emellan inte kan fungera. Han har pratat med farfar som inte vill riskera att förlora Dal-po från familjen, vilket är vad som skulle kunna hända om In-ha och han gör slut. Så de två går in till farfar för att prata med honom personligen.

    Ett knappt år senare, januari 2015. Dal-po har flyttat in i sin brors hus igen, så farfar måste ha sagt nej, fast Dal-po och In-ha är ändå fortfarande vänner. De båda är nu fast anställda på respektive TV-station. Beom-jo ska ge sig in på journalist-banan igen och både In-ha och Dal-po ryser över tanken att behöva göra nybörjarrundan på polishuset igen. Yoo-rae har blivit den nya reporter Jang och terroriserar nya rekryter. Cha-ok är nu journalistlärare på ett universitet, och har en mjukare attityd.

    När Dal-peng och farfar lämnar mat hemma hos Dal-po, så råkar farfar få syn på ett foto – det med Dal-po, In-ha och Chan-soos bebis. Han förstår nu att han kanske haft fel om dem trots allt. Klipp till en butik för bröllopskläder. In-ha och Dal-po är där för att prova ut vad de ska ha på sig på den stora dagen.

    Pinocchio 20-21-22-24

    Med tanke på att serien nådde sin spänningsmässiga höjdpunkt i avsnitt 10, och blev lite av en annan serie efter det, så var det här – under omständigheterna – ett alldeles utmärkt slut. Därmed inte sagt att serien alltid var så utmärkt.

    Inte nog med att serien gick kraftigt ner på spänningskurvan efter avsnitt 10, den följde dessutom upp det med några trevande avsnitt om hur In-ha och Dal-po inte kunde vara ihop för att de ville skydda varandra från sig själva, vilket aldrig kändes äkta. Det är utan tvivel seriens största misstag. Kanske skulle man haft farfars motsättning som konflikt redan där? Den är nog den enda relationsstoppande konflikt som verkligen kändes logisk.

    Sedan förstår jag inte riktigt hur man kunde slarva bort Lee Yu-bis karaktär så mycket. Yoo-rae annonserades som huvudperson, och även om jag ofta hoppade över hennes scener i mina recaps, så hade hon ju inte jättemycket mer att göra. Det finns liksom en anledning till att jag hoppade över hennes scener.

    Men trots detta var serien alldeles underbart bra. Från de stora familjetragedierna och den minst lika viktiga familjelyckan till den otroliga spänningen kring Jae-myung, den supersöta romansen mellan In-ha och Dal-po och den breda humorn med de fejdande nyhetsredaktionerna, så var det väldigt få stunder då serien inte kändes som det absolut bästa på tv denna vinter.

    Hela Pinocchio finns att se med engelsk text på Viki.

    Se kommentarer


    0 0

    Hannibal-trailer
    NBC har släppt en teasertrailer inför den tredje säsongen som kommer i sommar:

    Leguizamo i pilot
    John Leguizamo kommer att ha huvudrollen i CBS komedipilot 22 Taxi.

    Letterman gästar The Late Late Show
    David Letterman kommer att gästa The Late Late Show nästa vecka när Regis Philbin leder programmet. CBS har bjudit in kändisar att leda programmet fram tills James Corden tar över i mars.

    Clinton-dokumentär nedlagd?
    Martin Scorsese och Bill Clinton är tydligen inte överens om HBO-dokumentären som spelats in sedan 2012. The New York Times skriver att Clinton ville ha mer kontroll över frågorna och slutprodukten.

    Se kommentarer


    0 0

    Vi översköljs sedan länge av dejting-tv, som under 2014 fick några nya extrema exempel i till exempel Gift vid första ögonkastet, Dating Naked och Ex on the Beach. För att inte glömma Paradise Hotel. I jakten på nya spännande format har tv-kanalerna gått bananas, och visst finns det viss underhållning i alla dessa spektakel, men ibland saknar jag den gamla goda tiden när dejting-tv handlade om singlar som väljer varandra i en tv-studio. Som Tur i kärlek, var inte det härligt ändå? Eller MTV:s 1990-talshärliga Singled Out?

    Så här ska dejting-tv göras! Utan förnedring, och med deltagare som är smarta, generösa och – nyktra.

    Tyvärr har denna genre dött ut på senare år, men i Storbritannien lever den väl med programmet Take Me Out. Inne på sin sjunde säsong är den fortfarande skamlöst underhållande. Den har det enkla konceptet att en singelkille försöker få en dejt med någon av 30 singelkvinnor. I ett antal ronder där singelkvinnorna får lära känna singelkillen släcker de ner sitt ljus om de inte gillar vad de ser och hör. Och till slut har singelkillen förhoppningsvis en dejt i slutet som får åka med honom på solsemester.

    Det som gör att detta fungerar är att showen inte tar sig själv på allvar. Den försöker inte få främlingar att gifta sig eller låta singlar dejta nakna. Den är bara en simpel lek. Och kanske är det vad som har gjort att serien faktiskt har lett till flera förlovningar, giftermål och barn. Framför allt så bjuder singeltjejerna på sig själva och programledaren Paddy McGuinness är utmärkt på att locka fram skratt. Visst kan det hela kännas ganska mossigt emellanåt och könsstereotyperna är all over the place. Och ja, ibland blir det hårt och elakt. Men för det mesta är det kul, lättsamt och en ganska harmlös liten flirt (även om det i klippet nedan går åt helvete för killen).

    2009 försökte Sjuan göra en svensk version, Dagens man med Carolina Gynning som programledare. Det var ett totalt misslyckande. Jag vet inte vad det är med brittisk tv-underhållning som gör att den bara funkar där och inte går att översätta till svensk kontext, men något är det. För Dagens man kändes bara pinsamt. Tänk er Paradise Hotel utan sprit, sex och tropiskt klimat. Det var olidligt. Men i Take Me Out fungerar det, för där är deltagarna roliga även nyktra. Typ. Jag önskar se riktig bra svensk dejting-tv som klarar av samma sak.

    Take Me Out sänds på ITV i Storbritannien och finns även på YouTube.

    Se kommentarer


    0 0

    Den 22:a januari drar ungdomsscifi-serien The 100 i gång igen. Var du en av de som såg första avsnittet och tänkte att det inte var nåt för dig? Här är 6 skäl att kolla ikapp inför andra halvan av säsong två.

    Serien har fått mig att gråta som jag inte gråtit sen Buffy – för detta är en serie som vågar försätta sina huvudpersoner i livsavgörande situationer och låta dem förlora.

    1. Jävligt kick-ass-kvinnliga huvudpersoner som inte tar nån skit. Clarke, Raven, Abigail, ledarna för för the grounders… Jag kan inte komma på nån annan tv-serie som sportar fler kvinnor i bärande aktiva roller. Att ungdoms-scifi ska vara bättre än hypade storserier? Helt sjukt, egentligen.

    2. Blinkningarna till Fallout 3. Slutet av säsong ett fick mig att nördrysa så där jävelbra och springa runt och skrika »omg omg omg«.

    3. Det tar fart ordentligt i säsong två. Jag vet att det är lite tradigt med hoppen mellan rymdstationen och marken under hela den första säsongen, men det blir bättre. Lovar.

    4. Det är slask med kvalitet. Det kräver ingen hjärnkapacitet. Det är en serie som man kan slökolla med handen i byxlinningen och lite dregel i mungipan. Att den fortfarande lyckas engagera trots lite plotholes och ibland lite manusbrister är mest för att den har sån jävla utvecklingspotential. Berättelsen kan gå lite var som helst, och det finns tre spännande kulturer att ta del av, som kan landa lite var som helst.

    5. Hur ofta får du Fallout-inspirerad post-apo-scifi med madmax-estetik att titta på? Va?

    6. Post-Whedoneskt: Slutet på avsnitt åtta, säsong två, fick mig att gråta på ett sätt som jag inte gråtit sen jag såg Buffy första gången. Varför? Det här är en serie som vågar försätta sina huvudpersoner i livsavgörande situationer och låta dem förlora.

    Så blir inte skrämd av att det är en ungdomsserie utan se den just därför! The 100 vågar vara mörk och desperat och samtidigt berätta en spännande actionberättelse. Och den blir bara allt bättre. Ja till allt, säger jag. Hoppa på för fan!

    The 100 visas på CW Channel i USA. Säsong 2 har premiär på TV4 Komedi den 27 januari.

    Se kommentarer


    0 0

    När jag såg Tim Burtons Frankenweenie kände jag: den mannen har haft en hund själv som han har älskat så himla mycket.

    Mycket riktigt! En liten blandrashund vid namn Pepe, närmare bestämt. Pepe hade en sjukdom, så alla var rädda att han inte skulle leva speciellt länge. Nu visade det sig att Pepe skulle leva ett långt liv, men lille Tim var alltid rädd att hans hund skulle dö.

    Om man tänker efter har Burton hundar, döda eller levande, i många av sina filmer. Poppy i Mars Attacks!, Zero i The Nightmare before Christmas och Scraps i The Corpse Bride…

    Han beskriver kärleken till en hund så fint:

    »A dog can be your first love, and I was that way. Unconditional. You don't get it often with people. You don't get it with all animals. But my dog had that soulful quality.«

    Om man tänker efter har Burton hundar, döda eller levande, i många av sina filmer. Poppy i Mars Attacks!, Zero i The Nightmare before Christmas och Scraps i The Corpse Bride till exempel. För att inte tala om alla hundar som får så fina frisyrer i Edward Scissorhands!

    Men Sparky, hunden i Frankenweenie, är den mest bedårande och rörande av dem alla.

    Burton gjorde redan 1984 den stop motion-animerade kortfilmen Frankenweenie, om en pojke som försöker återuppliva sin döda hund. Den unge Burton jobbade som animatör på Disney, och där ansåg man att historien var för makaber. Den visades aldrig offentligt. Men Burton blev äldre och känd, och han glömde aldrig sin lilla historia om hunden.

    Frankenweenie kom som långfilm till biograferna 2012 och till alla som kraxar om att Burton »aldrig gör något bra nuförtiden« måste se den.

    Läbbig förort med spikraka gator, bybor i mobb som vill slå ner allt som är annorlunda – Frankenweenie har till och med Winona Ryder som en av rösterna!

    Lika bra som bästa Burton-filmen Edward Scissorhands, och dessa två filmer har flera Burton-favvosar gemensamt: läbbig förort med spikraka gator, bybor i mobb som vill slå ner allt som är annorlunda – och Frankenweenie har till och med Winona Ryder som en av rösterna!

    Denna svartvita dockanimation handlar om det ensamma – men lyckligt och självvalt ensamma – barnet Victor (inte jättesvår Frankenstein-referens…det kommer flera, till exempel heter en sköldpadda Shelley). Han roar sig i stället med att göra fantastiska hemgjorda monster-stop motion-filmer tillsammans med sin bedårande och rörande lilla skrutt till hund, Sparky. Hans föräldrar, även om de är snälla, oroar sig över att han inte passar in, och hans pappa försöker till och med mut-hota Victor till att spela baseball.

    Men Sparky – här kom hulkgråt nummer ett för mig – dör i en olycka. Victor är otröstlig. Men så kommer han att tänka på vad han lärt sig på en tidigare lektion med den fantastiske nye långfejsade fysikläraren (Martin Landau gör rösten!). Och Victor gör ett desperat försök att med elektricitet väcka Sparky till liv….

    sparky

    Det är så fint allt. Kärleken till det udda och annorlunda – men filmen är också ett brinnande försvarstal till vetenskapen.

    Ja ni. Det är så fint, allt. Kärleken till det udda och annorlunda. Men filmen är också ett brinnande försvarstal till vetenskapen. Och så den rörande relationen mellan ett barn och en hund också. Snyft!

    stirrMen den är jätterolig också, allra mest skrattar man! Dockanimationen är underbar – herregud, de där barnen i Victors klass! Vilket jäkla gäng!

    Speciellt stirrtjejen med helt blankt uttryck i fejset och hennes otäcka katt Mr Whiskers som kan förutse framtiden med sina bajskorvar. Fantastiskt roligt är också världens obehagligaste barn med puckelrygg (hej, litterära blinkning).

    Har ni en liten vovve därhemma kommer ni vilja krama den hårt hårt när ni ser Frankenweenie. Men oavsett om ni har djur eller inte – ha näsdukar redo!

    Frankenweenie finns på Netflix.

    Se kommentarer


    0 0

    Att Unbreakable Kimmy Schmidt, Tina Feys original-sitcom för Netflix som har premiär den 6 mars, skulle vara väldigt kommersiell kunde vi ju ta för givet. Naturligtvis ska Netflix satsa så brett och inkluderande som möjligt när man landat Fey och 30 Rock-partnern Robert Carlock – men för mig känns den nysläppta första trailern mest bara trubbig och exkluderande (det vill säga exkluderande för hängivna fans av smart, verbal 30 Rock-humor):

    Jag ääälskar Ellie Kemper – fast mer för The Office än för Bridesmaids, och trailern antyder fler likheter med den senare.

    Dock anar jag ändå en potential för Kemper att spela ut hela sin vidöppna, mysnaiva hjärtlighet tack vare en premiss som verkar specialskriven just för henne: hon spelar en kvinna som, i en domedagssekts våld, suttit inlåst i en bunker i Indiana i 15 år i tron att världen dukat under i en apokalyps… och nu äntrar hon ett modernt New York med, som pressreleasen charmigt uttrycker det, »endast en ryggsäck, blinkande gympaskor och försenade låneböcker som vapen«.

    Återstår hara att se hur mycket av kvaliteter i episod-storylines, rollfigurer och rollfigurernas relationer som trailern lyckats dölja.

    Unbreakable Kimmy Schmidt får premiär på Netflix den 6 mars.

    Se kommentarer


    0 0

    Det har tyvärr blivit dags för det här sköna gänget att ta farväl i rutan. Kanal 9 kommer att visa de avslutande avsnitten av Mad Men med början söndagen den 12 april klockan 21, men redan den 7 april, dagen efter USA-sändningen, kommer avsnittet att ligga på Kanal 9:s premiumplaytjänst.

    Seriens skapare och producent Matthew Weiner sa i en panelintervju att varje avsnitt för sig (av återstående sju) känns som ett finalavsnitt. Det bådar fruktansvärt gott.

    Håll utkik här på TVdags efter en rekapitulering av första delen av säsong 7, i början av april.

     

    Se kommentarer


    0 0

    Vikings-trailer
    History har släppt en trailer för den tredje säsongen av Vikings som startar den 19 februari:

    John Stamos-pilot 
    NBC har beställt en komedipilot med John Stamos i huvudrollen. Man har även beställt dramat Studio Sity, som beskrivs som »The O.C. meets Shameless«.

    Fem ABC-piloter
    ABC har beställt fem piloter inför den kommande tv-säsongen.

    Shaquille O’Neal i pilot
    Shaquille O’Neal kommer att ha huvudrullen i piloten Shaq. Inq.

    Se kommentarer


    0 0

    Ibland är det är helgkväll hemma och när man vill umgås litegrann och kunna prata men ändå bli en smula underhållen av något är det perfekt att se på vanlig tablå-tv.

    Man kan slökolla på något som gått hundra gånger förut – The Rock, Con-Air, Love Actually – och prata om massa annat men samtidigt snegla mot tv:n och kommentera när det händer något kul. Man kan också vara lite full när man ser den typen av film.

    Mången vodkaflaska har gått i kras då lite för självsäkra bartenders eller överförfriskade festdeltagare ska »leka Cocktail«.

    »Full«, det kan man bli om man dricker cocktails och Cocktail är också mitt filmtips ikväll! (*Tar emot applåder för den riktigt snygga övergången*)

    Cocktail har en strunthandling, eller vad sägs om det här: Brian Flanagan (Tompa) drömmer om att bli rik. Han upptäcker med hjälp av den cyniske mentorn Coughlin (Bryan Brown) att han har en fallenhet för bartenderyrket och den här drinkblandande duon gör succé. Men resan Brian måste göra är att inse att kärlek är viktigare än pengar. Häpp!

    Okej, handlingen vinner inga superpoäng för originalitet, men den har i stället, förutom härligt varggrinande Tom i sexiga fladderskjortor, en rad legendariska scener som påverkade en hel värld.

    Som den här, då den här fräcka bartender-duon som kastar flaska och jonglerar drink till tonerna av Hippy Hippy Shake  –  Tom gillar ju att göra sina egna stunts, men vad är väl lite rulla runt och hoppa på tak jämfört med den här scenen!

    (Jösses så irriterad man hade blivit om man vore på en bar och väntade på att beställa en drink och bartendrarna satte i gång med synkroniserad jonglörsdans – för att göra drinkar till sig själva, dessutom?!)

    Tyvärr satte Cocktail på grund av detta i gång världens trend, och mången vodkaflaska har gått i kras då lite för självsäkra bartenders eller överförfriskade festdeltagare ska »leka Cocktail«.

    Ett annat legendariskt klipp från Cocktail – vattenfallsscenen:

    He-llo! Gudars, minns ni (alla ni som liksom jag är gamlingar) hur hett man tyckte det här var? Jag och samtliga mina vänner drömde om att bli av med oskulden (i sinom tid då) på exakt det sättet. Och tänk, så blev det också!! (Nej.)

    Andra minnesvärda scener är så klart när Tom är »the world’s first bartender poet« och när Jordan (Elizabeth Shue) häller en kräkliknande Chicken à la King över huvudet på svik-Brian.

    Så poppa popcornen, skaka ihop en Sex on the beach, bänka dig med bästa vännen, sätt på gamm-tv:n och nynna med mig: »Bermuda, Bahama, c’mon pretty mama…«

    Cocktail visas på kanal 5 i kväll kl 23:20.

    Se kommentarer


    0 0

    I dokumentären Fightville (som finns på Netflix) får vi följa två unga slagsmålskämpar med drömmar om Las Vegas och UFC-kontrakt. Det handlar ytligt sett om MMA men egentligen mer om att växa som människa, acceptera det primala, besegra sina rädslor och att aldrig ge upp.

    Som The Karate Kid mixat med Sons of Anarchy i regi av John Cassavetes. Men med en alldeles egen röst. Kingdom är vad som får mig att gapa efter käftsmällar just nu.

    Långt ifrån glamouren tränar de sju dagar i veckan för att någon gång, kanske, få äntra en bur i tv-kamerornas ljus och kunna livnära sig på sin sport. Antingen det, eller så dör de urfattiga och slutkörda i en träningslokal någonstans i ingenstans. Antagligen det senare, för inte många får en professionell karriär.

    Och någonstans här tar tv-serien Kingdom vid, i gränslandet mellan framgång och misslyckande.

    Kingdom är ett suveränt exempel på det fiktivas intrång i det dokumentära, eller vice versa. Allt från karaktärer till handling hanteras med en förvånansvärd realism. Som en blandning av The Karate Kid och Sons of Anarchy, i regi av John Cassavetes. Men ändå med en alldeles egen röst. Kingdom är vad som får mig att gapa efter käftsmällar just nu.

    Ett familjedrama centrerat kring fighting och då i synnerhet MMA. Alvey – Frank Grillo som även agerat coach i Warrior – och Lisa äger ett gym på nedgång, deras framtid ligger i Alveys son Nate, en ung talang med både disciplin och intelligens. Balansen rubbas dock en aning av Alveys andra son Jay, problembarn med ett jobbigt bagage fyllt med både droger och våld. Allting kompliceras ytterligare då Lisas ex Ryan Wheeler muckar från fängelset och vill göra comeback i ringen... Jepps, alla är fighters här.

    Det är sällan man ser en serie med så starka personporträtt, där man aldrig tänker »nej, inte fem minuter med henne/honom nu igen«. Alla har en resa värd att följa. Men, de är alla på väg att tappa fotfästet. De är suveräna för att de är tecknade utifrån ett frenetiskt myller av vrede och glädje. Precis som livet självt. Vilket gör dem allt från sympatiska till djupt obehagliga. Inga känslor eller personlighetsdrag vaskas bort för att vinna tittare. Kanske är det just så man vinner tittare?

    Det är sällan man ser en serie med så starka personporträtt, där man aldrig tänker »nej, inte fem minuter med henne/honom nu igen«. Alla har en resa värd att följa.

    Alvey är en tickande bomb, eller ett litet barn. Urcharmig men labil och inte sen att göra bort sig frekvent. Hans fru Christina som blivit ren efter år av droger, men som garanterat kommer falla tillbaka. Deras äldste son Jay (världens coolaste polisonger, förresten) som älskar för mycket och hatar sig själv för mycket. Han kommer aldrig bli lycklig. Och så den yngsta: Nate, lite sexuell självrannsakan där kanske? Sista av allt Ryan och Lisa... Egentligen passar de rätt bra ihop, om det inte varit för att Lisa är tillsammans med Alvey och Ryan har seriösa problem med alkohol och att slå folk, möbler, gym, sönder och samman.

    Kingdom tilltalar mig på samma sätt som Fightville, eller varför inte Finchers Fight Club. Den handlar om både manlighet och »manlighet«. Liksom i Fight Club handlar det om ett sökande efter mannen från förr. Mannen som gick ut i krig. Men den handlar också om kriget inom varje enskild man. Vilken typ av man vill du vara? Vill du vara den som slår, eller den som blir slagen? En slags stenåldersapproach som går att tillämpa på vad som helst egentligen, i slutänden handlar det om självrespekt. Visst blir det väl simpelt och naivt ibland, som när Ryan försöker lära sin överviktiga rumskamrat att ge igen genom att slå första slaget. Men även när Kingdom simplifierar så exemplifierar den även med ett bakslag. Nämligen att våld i sig sällan gör saker och ting bättre.

    Liksom i Fight Club handlar det om sökandet efter mannen från förr. Mannen som gick ut i krig. Men också om kriget inom varje enskild man. Vilken typ av man vill du vara? Vill du vara den som slår, eller den som blir slagen?

    Buren som metafor för livet. Buren som ett mikrokosmos i sig. Som en början till kontroll: besegra din motståndare och du tar lättare itu med ekonomi, relationer, jobb och så vidare.

    Och Kingdom handlar lika mycket om dessa fighter som de i buren. Jay, vars mamma är prostituerad, Alvey, som ständigt saknar pengar, och Nate, som i det inledande avsnittet blir brutalt misshandlad.

    Det mest intressanta med Kingdom är att den väcker upp någonting inom mitt pacifistiska jag, ett frågetecken. Hur skulle jag hantera en motståndare i buren? Jag som aldrig varit i slagsmål i hela mitt liv, i alla fall inget ömsesidigt sådant. Vilken typ av man är jag?

    Kingdom har svensk premiär på TV12 i kväll kl 22, och hela säsongen läggs ut direkt på TV4 Play Premium.

    Se kommentarer


    0 0

    UFC Fight Night: Alexander Gustafsson vs. Anthony Johnson (TV12 lördag kl 23)

    Boxning har varit min kampsport och jag har länge betett mig rätt styvmoderligt mot UFC och MMA. Boxningen är en sport med mer klass och stil – men i samma stund som jag säger det framställer jag mig också som reaktionär, trist och gammal.

    Det finns en kul scen i den i övrigt rätt trötta filmen The Grudge Match från 2013, där Stallone och De Niro spelar pensionerade boxare som ska göra comeback. På en MMA-gala promotor de sin comebackmatch och lyckas såklart förnedra MMA-sporten, och en person från publiken kommer fram till dem. Stallone och De Niro ger honom stryk. Boxningen lever och ger tillbaka, tänker jag en sekund. Fast The Grudge Match handlar om två föredettingar som ska göra upp igen, 30 år efter förra matchen. Två trötta skådespelare spelar två trötta boxare i en trött film.

    I natt befinner sig 30 000 människor på Tele 2 Arena i Stockholm för att se den svenska världsstjärnan möta amerikanen Anthony Johnson. Detta är en av årets största idrottshändelser på svensk mark.

    Det är MMA-sporten som är på frammarsch. Det är ett tecken i tiden att en av förra årets bästa tv-serier, Kingdom, handlade om MMA. Människorna är unga, snygga, vältränade och serien är rapp och underhållande. Bra boxningsdrama kommer nu lika ofta som Mälaren brinner.

    Det går dock ingen nöd på nya bra boxningsdokumentärer. Det är mer intressant att berätta om boxningens historia än att göra bra drama om dess samtid. Boxningen är egentligen bara hett i det förgångna och när man lyckas damma av gamla mästare. En av de stora boxningshändelserna de senaste åren är också Mike Tysons monologshow Undisputed Truth som har turnerat runt i USA inför slutsålda hus – men det är MMA som har både trendigheten och tillväxten på sin sida. Boxningen är fortfarande störst globalt, men frågan är för hur länge.

    Och nu har även jag börjat känna dragningskraften till sporten, fascineras av dess otroliga popularitet – just nu världens snabbast växande sport. Organisationen UFC bildades 1993 men det var först i mitten av 00-talet som sporten lyfte på allvar. På tio år har sporten gått från perifer amerikansk angelägenhet på små pay-per-wiev-kanaler till globalt fenomen. UFC håller på att bli en seriös konkurrent till de stora amerikanska proffsidrotterna. Till skillnad från till exempel baseboll och amerikansk fotboll har UFC en världsmarknad. I genombrott och snabb expansion tror jag inte det finns något liknande i hela idrottshistorien, inte ens fotbollens genombrott kring förra sekelskiftet är jämförbar. Nu är sporten kulturellt och social accepterad och det är ur det perspektivet den ska diskuteras.

    På tio år har sporten gått från perifer amerikansk angelägenhet på små pay-per-wiev-kanaler till globalt fenomen. UFC håller på att bli en seriös konkurrent till de stora amerikanska proffsidrotterna.

    I Sverige har sporten växt utan den har hypats upp av public service-kanalerna eller mainstreamtidningarna och utan dragningskraft från OS. Sporten har växt mer likt ett populärkulturellt fenomen, som en subkultur som utvecklats till rumsren mainstreamunderhållning. I dag har sporten en självklar plats i svenska sportmedier.

    Den stora anledningen till sportens genombrott i Sverige är ändå Alexander Gustafsson. I natt befinner sig 30 000 människor på Tele 2 Arena i Stockholm för att se den svenska världsstjärnan möta amerikanen Anthony Johnson. Detta är en av årets största idrottshändelser på svensk mark.

    Redan nämnda Kingdom har svensk premiär precis innan galan börjar. Läs våra texter om den och gör det här till MMA-allnighter.

    Notera att det är galan som börjar kl 23.00. Gustafssons match är cirka kl. 03.30.

    Handbolls-VM: Sverige–Frankrike (Kanal 5 lördag kl 19)

    Sverige inledde mästerskapet imponerande och med ett samspelt och noggrant försvars- och målvaktsspel krossade man Island, Tjeckien och Algeriet. Men i torsdags mot ett tufft spelande och energiskt Egypten stötte man på problem och nådde med nöd och näppe ett likaresultat. Här är det upp till bevis på riktigt även om Frankrike inte har imponerat.

    Sverige har säkrat andraplatsen i gruppen och når gruppseger vid minst en poäng. Ett problem för Sverige är att Kim Andersson har fått problem med sin axel och är väldigt tveksam till start. Kanske är mästerskapet till och med över för honom.

    Alpint: Störtlopp herrar (TV4 lördag kl 11:30)

    Det var nog snopet för schweizarna att österrikaren Hannes Reichelt vann i Wengen förra helgen. Ska det bli tvärtom nu när vi kommer till österrikisk mark? Jag lovar att schweizarna är revanschsugna nu när det är dags för Hahnenkammrennen i österrikiska Kitzbühel.

    Se kommentarer


older | 1 | .... | 98 | 99 | (Page 100) | 101 | 102 | .... | 362 | newer