Mitten av 1990-talet var härliga tider för oss som alltid velat läsa Jane Austen men aldrig orkat, för nu kunde vi mysa med ett gäng fräscha filmatiseringar i stället för att plöja jobbiga tjocka böcker. I kölvattnet av BBC:s megasuccéminiserie Stolthet och fördom – där Colin Firth gjorde en Mr Darcy som fortfarande är ikonisk för många, och blev både filmstjärna och sexsymbol på kuppen – följde ett gäng Austen-filmatiseringar: Övertalning, Emma, Mansfield Park och den bästa, Ang Lees Förnuft och känsla med Emma Thompson. Hormonstinna och giftaslystna ungmöer i snörliv som går arm i arm, rodnar och tokfnittrar i fina salonger var the shit!

Matthew McFadyen... herrejesus vad snygg han är. Han spelar Darcy med perfekt mix av butter sexighet och ångande affekt under den stärkta kragen.

Tio år senare ville Joe Wright också ha en bit av Austen-kakan. Wright kom från tv-världen och gjorde spelfilmsdebut med Stolthet och fördom, en ny spinn på Austens protofeministiska klassiker. Keira Knightley spelade Elizabeth Bennet och Matthew McFayden var Mr Darcy. Och resultatet blev en kostymfilm som gör alla rätt. Smart, välskriven, lätt moderniserad utan att kännas flåsigt uppdaterad. Knightley fick sin första vettiga roll som en kraftftull Elizabeth. Brenda Blethyn gör sin paradroll som andtruten och överaffekterad hönsmamma vilket alltid är underhållande – ingen kan gråta komiskt som hon. Donald Sutherland är med i en liten men viktigt biroll som lätt frånvarande patriark i mustiga polisonger. Och Tom Hollander är en strålande fjompig Mr. Collins.

Wright bjussar på toppkvalité på alla plan. Fotot är utsökt, precis på rätt sida om det alltför naturromantiska. Precis som hans senare film Atonement är Wright svag för långa tagningar, så de viktiga balscenerna där planer smids och välverserade konversationer pressas fram under menuetten hanteras skickligt med några enormt långa, till synes sömlösa steadicamåkningar som är oerhört snygga (och tävlar med Michael Ballhaus jobb i Scorseses Oskuldens tid i den för kostymgenren viktiga subkategorin Bästa balfoto).

Och till slut Matthew McFadyen... herrejesus vad snygg han är. Han spelar Darcy med perfekt mix av butter sexighet och ångande affekt under den stärkta kragen. Colin Firth i all ära, men för mig kommer han alltid att vara den ultimata Mr Darcy.

Stolthet och fördom finns att strömma på Viaplay.

MOTORBÅTAD I BAKEN!

Ja det är sant, folk är chockade och kallar det skandal efter att ha sett Marnie (Allison Williams) bli motorbåtad mellan skinkorna i premiären av den fjärde säsongen av Girls tidigare i veckan. Själv har jag alls inga problem med att folk motorbåtar varandra. Gör vad fan ni vill. (Och scenen i sig är ju faktiskt inte stötande utan… lite sexig?).

I stället för en bra diskussion blir det bara speedat och okontrollerat när bland annat Helena Trus tappar greppet om gränserna mellan tv-kritik och privat moralism.

Helena Trus, Tobias Ek, Claes Åkesson och Henrik Torehammar pratade om den här motorbåtningen i Aftonbladet TV i veckan, och det är väldigt intressant att se hur lite sex mellan skinkorna kan uppröra och chocka vuxna kvälltidningsjournalister. Det skulle ju kunna bli en bra diskussion men i stället blir det bara speedat och okontrollerat när bland annat Helena Trus tappar greppet om gränserna mellan tv-kritik och sexmoralism:

Och innan Girls-snacket tjöt kvartetten sig igenom en bisarrt splittrad serie sägningar om nya Jönssonligan-filmen. Vi besparar er den resan.

Ett tips till OMG News är att coola ner lite, för om jag ska vara ärlig så mådde jag nästan illa efter att ha sett det här. Åksjuk.

Tio år senare (...oy) är Tina Feys precis lagom sötbittra Mean Girls fortfarande en av de bästa filmer jag vet. Rättelse: En av de bästa filmer som finns. Den går alltid att se. Den går alltid att citera. Den går alltid att relatera till. Och egentligen har den inte åldrats nämnvärt.

Nästan varje replik i filmen inte bara går att citera, utan har tagits upp i det gemensamma medvetandet och dyker upp mest hela tiden.

Tina Fey skrev manus baserat på en reportagebok om tjejmaktstrukturer på gymnasieskolor, och Mark Waters regisserade Lindsay Lohan igen, efter Freaky Friday året innan. Lohan spelar Cady, som hemskolats i Afrika (ja, det är exakt så specifikt) innan hon hamnar i en amerikansk skola och plötsligt upptäcker en helt ny social värld som hon inte förstår alls ens när hon försöker relatera den till djurriket. Hon får hjälp på vägen av de lagom alternativa Janis och Damien, och hämndwallraffar i bitchgänget Plastics innan hon drabbas av rosaglittrigt Stockholmssyndrom. Typ. Självklart finns det en kille med i bilden också, men han är egentligen sekundär för historien förutom som något slags katalysator för händelseförloppet. That's just, like, the rules of feminism.

Som sagt. Nästan varje replik i filmen inte bara går att citera, utan har tagits upp i det gemensamma medvetandet och dyker upp mest hela tiden.

Om du mot förmodan inte sett den (och i så fall är det jättefint att du vaknat ur din koma, jag kan förklara Facebook för dig imorrn) så tycker jag att du ska ta och göra det. Och om du har gjort det så vet du varför du ska se den igen.

Mean Girls går på Sjuan i kväll kl 20.

Den nya säsongen av Twin Peaks i all ära, men när nu Fox-chefer börjar prata om att återuppliva Arkiv X, då börjar mitt hjärta bulta på allvar. Som en true believer har jag aldrig gett upp drömmen om att vi ska få se Mulder och Scully tillsammans igen, och ska det ske, så är det på tv vi vill se dem, för på bio fungerade de ärligt talat aldrig (även om 1998 års Fight the Future inte var lika horribel som I want to believe 2008, som var en ren skymf för oss som sökte någon sorts closure för våra favoritagenter).

Att såväl skaparen Chris Carter som skådisarna David Duchovny och Gillian Anderson är positivt inställda – »bara de får ihop sina scheman« – måste ju betyda något.

Nu är det på intet sätt klart, men att Fox styrelseordförande samt vd talar öppet på scen inför journalister om att såväl skaparen Chris Carter som skådisarna David Duchovny och Gillian Anderson är positivt inställda – bara de lyckas få ihop sina redan välfyllda scheman – måste ju betyda något. Att Chris Carter därtill kanske gärna vill ha en framgång nu när Amazon brutalt avlivat hans redan grönljusade sci fi-serie The After bör nog också ses som en positiv faktor för oss fans.

Ja, jag vet inte vad ni tycker. Men jag drack då i alla fall mitt gryningskaffe i dag med lite extra entusiasm.

Det brittiska tv-dramaåret 2014 var fantastiskt, och frågan är om inte denna tre-delars-miniserie var allra starkast. Ett storslaget dubbellivsdrama med en Philip Glennister i absolut toppform och med Steven Mackintosh som plågad överårig DJ och klubbägare – helt underbar när han hetsar i känslolöst rus med 1990-talsplattor bakom skivtallrikarna. Ty serien utspelar sig mellan 1996 och 2000 och ger sig på att skildra inte bara Manchesters upprustning efter IRA-bomben 1996 utan hur denna var lierad med New Labours – »the party of business« – födelse; och samtidigt viker serien inte en tum från att vara en rejält spännande, djupt känslosam, modern familjesaga över tre generationer.

Serien skildrar Manchesters upprustning efter IRA-bomben och New Labours födelse utan att missa ett taktslag i familjedramat.

Första delen är ett bombdrama (har nog aldrig hoppat till så av chock av en iscensatt terrorbomb tidigare) samt har match-för-match i Englandarrangerade fotbolls-EM 1996 som fond, ungefär som Arthur Smiths My Summer with Des, om någon minns den. Och trots att många av oss vet hur det gick för England i den turnerningen blir det faktiskt realtidsspännande igen.

I den andra delen ersätts fotbollsfonden med valet 1997 – New Labour representeras inte minst av dottern i familjen (Morven Christie), som är politiker – samtidigt eskalerar den centrala plotten, Glennisters dubbelliv. Slutsekvensen i del 2 är så kittlande som förvecklingsdramatik någonsin kan bli…

Och så den tredje delen, som både läker sår och får New Labour att vakna upp i verklighetens 2000-tal.

Serien är mycket skickligt och känsligt uppbyggd – närmast som en episk film, och den hade nog fungerat bra även på bio; jag hade varit uppslukad även om jag sett den i en biofåtölj, i tre timmar som hade känts som två.

Soundtracket är förstås fantastiskt också. Allt finns här, expertmässigt curerat av Rob Da Bank och perfekt implementerat i dramat: inte bara självklarheterna som Stone Roses, The Charlatans, The Smiths, Happy Mondays och Oasis, utan också allt från D:Ream, Leftfield, A Guy Called Gerald, I Am Kloot och The Fall (Rollin’ Dany!) till att gå tillbaka till New Orders Bizarre Love Triangle för millennieskiftesfirandet.

Underbart när Glennister sover i sitt gamla pojkrum – Manchester United i både taklampa och sängkläder…

From Here to There börjar på SVT1 i kväll kl 22.

Det är märkligt. Jag hyllade Morran och Tobias när det stack ut ur den annars bedrövliga sketchantologiserien Svensk humor, och jag kände mig djupt delaktig i den hela, breda, svenskfolkliga hype som växte fram i höstas när det blev en hel serie på SVT Flow med 16 kortare webisodes… men det är först nu, när materialet klippts om och klippts ihop till fyra halvtimmeslånga avsnitt för SVT:s lördagstablå, jag ser hela vidden av dess kvalitet.

Alla har ju citerat och härmat Morran i vinter – »Bubbeeeeaaan!« – men det är först nu jag inser att jag inte hört någon seriös diskussion utifrån serien (utöver den jag haft med min fru) om föräldraskapets kontra samhällets reaktion på, och förhållningssätt till, neuropsykiatriska funktionshinder.

I ett apokalyptiskt samhälle, eller som nybyggare på en nyupptäckt kontinent, skulle Tobias vara en av vinnarna. Det är dagens skola och samhälle som saknar kompetens att ta till vara på detta.

Robert Gustafsson och Johan Rheborg har skapat och skrivit serien med stöd av regissören Mats Lindberg (som gjorde Kenny Starfighter och Kenny Begins med Rheborg) samt Manusfamiljens Stefan Wiik. Jag har ingen aning om vem som bidragit med vad, men klart är att insikterna om vuxen-adhd inte är alldeles allmänna och slumpmässiga.

Gustafssons Tobias är en rörande representant för alla med neuropsykiatriska funktionshinder som varit chanslösa på grund av vuxenvärldens och inte minst skolans bristande ansvar för social inkludering; rentav blivit aggressivt utkörda från det allmännas gemenskap, aningslöst attackerade av ett samhällskroppens immunförsvar – ja, neuropsykiatriska funktionshinder är det moderna samhällets autoimmuna sjukdom.

Jag har inte sett det så tydligt som i de omklippta, längre avsnitten, när Morrans dysfunktionella resonemang får tydligare sammanhang och plötsligt skär som glasklara diamanter genom omständigheterna.

Vad vi ser i Tobias får sin fulla förklaring med Morrans ledsagande bakgrundsberättelse om hur han alltid varit full av idéer och livslust men ibland spårar ur och fastnar i en destruktiv cirkel och, rent bokstavligt, »bara kör runt, runt« innan han till slut lugnar ner sig och går att prata med igen.

I det omklippta, längre formatet får Morrans dysfunktionella resonemang tydligare sammanhang och skär plötsligt som glasklara diamanter genom omständigheterna.

Som när vi ser honom börja bygga upp ett växthus i vardagsrummet för att odla morötter men sedan massakrerar alltihop när han ska plöja den insläpade jorden med sin motocrosscykel.

Vi skrattar åt Morrans undfallenhet men hon är inget annat än en typiskt erfaren förälder som lärt sig vad som funkar bäst. Hon hade förstås behövt massor av stöd i sin föräldraroll men inte fått ett skit, och hon har ändå gjort det som krävts för att Tobias inte helt skulle gå under: brett mackor, lyssnat och deltagit förbehållslöst, inte dömt, tålmodigt väntat ut alla aggressionsutbrott och destruktiva mentala låsningar.

I ett apokalyptiskt samhälle, eller som nybyggare på en nyupptäckt kontinent, skulle Tobias vara en av vinnarna. Han har faktiskt massor med intelligens och själverövrade kunskaper, inte minst praktiska och tekniska. Det är dagens skola och samhälle som saknar kompetens att ta tillvara på detta och få honom, och alla som är som Tobias, att känna gemenskap med oss andra.

Morran och Tobias är det mest politiska som dramatiserats på svensk tv på många år. Och då pratar vi om en komediserie som fått hela Sverige med på noterna. Det är formidabelt.

 Kjells topp-10

1. Morran och Tobias (SVT)
2. Empire (Fox)
3. The Good Wife (CBS)
4. Blå ögon (SVT)
5. The Man in the High Castle (Amazon)
6. Looking (HBO Nordic)
7. It’s Always Sunny in Philadelphia (FX)
8. Count Arthur Strong (BBC)
9. Broad City (Comedy Central)
10. Banshee (Cinemax/HBO Nordic)

Patriks topp-10

1. Pinocchio (SBS/Viki)
2. Black-ish (ABC)
3. The Book of Negroes (CBC)
4. Parks and Recreation (NBC/C More)
5. Valid Love (tvN/Viki)
6. Banshee (Cinemax/HBO Nordic)
7. Person of Interest (CBS/C More)
8. Empire (Fox)
9. Ronja Rövardotter (NHK)
10. Newsreaders (Adult Swim)

Jimmys topp-10

1. Togetherness (HBO)
2. Shameless (Showtime)
3. The Good Wife (CBS/Sjuan)
4. Chicago Fire (NBC)
5. Person of Interest (CBS/C More)
6. Blå ögon (SVT)
7. Stalker (CBS)
8. State of Affairs (NBC)
9. Agent Carter (ABC)
10. Beck – Familjen (C More)

Saras topp-10

1. Liv Strömquist tänker på dig! (SVT)
2. Looking (HBO/C More)
3. Lyckliga gatan (TV4)
4. The Voice UK (BBC)
5. Girls (HBO/C More)
6. The Good Wife (CBS/Sjuan)
7. P3 Guld-galan (SVT)
8. Agents of S.H.I.E.L.D. (ABC/Kanal 11)
9. American Idol (Fox)
10. Hela England bakar (Sjuan)

Linus topp-5

1. Looking (HBO/HBO Nordic/C More)
2. Empire (Fox)
3. Celebrity Big Brother UK (Channel 5)
4. The Good Wife (CBS)
5. Parks and Recreation (NBC/C More)

Henriks topp-5

1. Arvingarna (DR)
2. Sveriges skidhjältar (SVT)
3. Uppdrag granskning (SVT)
4. Veckans brott (SVT)
5. Världens fakta: Undergången (SVT)

Idas topp-5

1. Togetherness (HBO Nordic)
2. Parks and Recreation (NBC/C More)
3. Agent Carter (ABC)
4. Face Off (SyFy)
5. Mozart in the jungle (Amazon Studios/Viaplay)

Om inte nyheterna om Arkiv X hade kommit samtidigt så skulle TVdags-båten ha satts rejält i gungning av de luddiga nyheterna om 24. Nu kom dessa lite i skymundan, men de går ut på att Kiefer Sutherland inte har något emot att franchisen fortsätter utan honom, medan cheferna vill hålla Kiefers dörr så öppen som möjligt. Kiefer tycker att 24: Live Another Day avslutade serien för Bauer.

När vi på TVdags hade ett eftersnack efter senaste 24-säsongen så var vi eniga om att en säsong där Morgan räddar Bauer skulle kunna bli en kalassäsong. Min enda brasklapp är – skulle det kännas som 24?

Om det blir en säsong utan Kiefer vill jag absolut se en kvinna i huvudrollen. Gärna Yvonne Strahovski.

Att Chloe är med känns som ett absolut minimikrav.

Vad säger ni – funkar 24 utan Kiefer och vem vill ni se i huvudrollen?

I veckans Americal Idol så hoppade förre finalisten, och tveklöst en av showens bästa ever, Adam Lambert in för Keith Urban. Och shit vad bra han var! Varm, sympatisk, men även rak och ärlig. Och med humor som inte är Harry Connick Jr:s sunkiga! Att programmet plötsligt hade skitbra deltagare denna känns inte som en slump (även om det är det). Vilket som visar hans gästinhopp vilken betydelse domarna har. De sätter tonen i programmet. Det är därför svenska Idol är så mossigt då de år efter år har envisats med att ha kvar stentrista paret Bagge som inte har mycket relevant att säga om dagens musikindustri.

Jag hoppas att Adam Lambert blir domare på heltid nästa säsong (och kolla in hans nya audition nedan!)

The Voice of Ireland

Helena Bradley Bates: Alone

Kommer ni i håg att det i början av The Voice kryllade av äldre alternativa sökande? Numera not so much, vilket suger. För Helena är ju grymt bra och en hör ett liv av erfarenheter i rösten.

Laura Enright: Hey Ya

Laura har något väldigt sympatiskt och rakt över både sin person och sin röst. Det känns okonstlat, och som bra råmaterial att utveckla.

Denise Morgan: If You Love Me, Say You Love Me

Denise har en uppenbar trygghet i sitt uttryck för det hörs både i den coola rösten och låten hon har skrivit själv. Jag är nyfiken på fortsättningen.

American Idol

Joey Cook: The King of Spain

Älskar hennes stil, röst, »squeezebox«, och att hon är precis det detta program vanligtvis inte söker.

Anton Bushner: Tonight I Wanna Cry

Det finns något riktigt uppriktigt fint med Anton. Han sjunger sin idols låt, Keith Urban, med så mycket känsla att det är svårt att inte bli berörd. Det är fler deltagare som honom, som är sig själva och inte försöker leva upp till andras förväntningar, som alla talangshower behöver.

Stephanie Gummelt: Sure

Älskar hennes personlighet, som är gulligt quirky, men också hennes röst som jag tror kan utvecklas enormt i tävlingen.

Kohlton Pascal: Sitting Here Beside Me

Oj, vilken röst denna travelin' man har. Men oj vad han kommer ätas upp av den här tävlingen som kräver saker som han kanske, med all rätta, inte vill ge. Blir intressant att följa.

Jax: I Want To Hold Your Hand

Vilken jävla stjärna. Självklar och unik röst, en timid men ändå självsäker personlighet. min klara favorit hittills i år.

Najah Lewis: Payphone

Älskar Najah. Så vackert och innerligt, men samtidigt med en styrka och övertygelse. Det är fantastiskt imponerande. En stor favorit.

Hollywood Andersson: My Best Friend

Wow, fan vad bra han är, och i en oväntad genre på något sätt. Sådan känsla i röst, komposition, gitarrspel. Jag grät som ett barn. Han och Jax är i en egen liga. Love it loads.

The Voice UK

Jade Hewitt: Here for the Party

Jag tycker om Jade mer och mer ju längre hon uppträder. Det finns något mer bakom showandet, en rå countryröst som kan slipas till något riktigt bra.

Classical Reflection: Nella Fantasia

Alltså detta är ju så vackert att jag bara måste surrender. Är så svag för sådant här.

Sasha Simone: XO/Royals

Nerverna och tonerna är all over the place, men damn it, det finns något väldigt speciellt i Sashas röst som med lite mer självförtroende kan komma ut.

Clark Carmody: I'm Not the Only One

Clark har på många sätt en mainstreamröst, men har tillräckligt egen sångteknik för att kännas intressant.

Learys nya
Denis Leary pratade om sin nya serie Sex&Drugs&Rock&Roll när han träffade de amerikanska tv-kritikerna i helgen.'

The Comedians-premiär
FX:s remake av Ulveson och Herngren, med Billy Crystal i huvudrollen, kommer att ha premiär den 9 april.

FX beställer pilot
FX har beställt en pilot som är skriven av Louis CK och Paula Adler (Californication). Adler kommer även att ha huvudrollen.

Louis CK-special
FX har säkrat rättigheterna till Louis CK:s kommande stand up-special Louis C.K. Live From the Comedy Store.

Det var länge sedan Sportspegeln var relevant för sportintresserade. Det finns i dag andra och bättre sätt för att följa nyhetsflödet eller se höjdpunkter från de viktigaste idrottshändelserna. Inte heller de fördjupande reportagen lyckas längre lyfta programmet. SVT Sports bevakning, förutom vissa liveproduktioner, har blivit direkt undermålig på senare år. Behovet av att förnya Sportspegeln har varit uppenbar och det var med stor förväntan jag såg programmet efter att man utannonserat stora förändringar.

Lite fotbollshighlights, Zlatan och Ronaldo… Sådant jag numera använder Viasats hemsida och Fotbollskanalen till, vars sammandrag är både bättre och utförligare.

Har man då lyckats göra programmet relevant och uppdaterat igen? Så här såg det ut:

• Det är lätt att anta att det är ungefär samma publik som ser Vinterstudion på dagen som sedan ser Sportspegeln på kvällen. Därför är det bättre att fördjupa, inte upprepa, sånt som redan sagts under dagen. Fördjupningen av teamsprinten i Otepää bestod i det här fallet av en rätt kort intervju med deras egna expert Anders Blomqvist, det sades inget speciellt av värde under den korta tiden.
• Reportage om Sarah Sjöström på plats i Rio för att bekanta sig med den kommande OS-staden, om besvikelsen efter missen i London och förväntningarna inför nästa OS. Vi har sett sådana här reportage tidigare, idrottare som besöker kommande OS-städer. Inget nytt, ingen ny infallsvinkel utan ungefär som det alltid sett ut.

• Lite fotbollshighlights, Zlatan och Ronaldo… Sådant jag numera använder Viasats hemsida och Fotbollskanalen till, vars sammandrag är både bättre och utförligare.
• VM i puckelpist; ett inslag till som följer upp dagens sändningar från Vinterstudion. Det här är lite intressantare. Björn Becksmo är med på tv-länk och pratar om konkurrensen mellan X-games och skidförbundets VM-tävlingar. Relevant diskussion som kan fördjupas och diskuteras ännu mer, helt rätt infallsvinkel.
• Svenskinsatser i NHL; hör främst till morgonsändningarna och kan sprängas in i Vinterstudion. Hur stort nyhetsvärdet har det nu, om vi ska vara ärliga?
• Något Sportspegeln alltid varit bra på: reportage om svenska utlandsproffs i mindre idrotter som lever i svensk medieskugga. Sådant vill jag se mer av, även av andra medier. Den här gången om Kristian Karlsson, pingisproffs i Paris. Lite om terrordåden, men reportaget säger inte så mycket. Ändå ett bra val av inslag, mycket public service över det.

• Lite höjdpunkter från dagens tävlingar i skidskytte och alpint. Tog inte så lång tid så kan köpa det även om många redan förmodligen sett.
• Fullständigt onödigt: rapport från den pågående VM-matchen i handboll mellan Sverige och Tjeckien. Jag ser Sportspegeln på SVT Play samtidigt som jag har matchen i gång på tv och koll på mitt twitterflöde. Det blir ofrivillig komik när Mats Nyström säger att man kan se Sportnytt tre timmar senare om man vill veta hur det gick…
• Programmets höjdpunkt kommer sist när man dyker ned i arkivet och med arkivbilder berättar om Gunnar Nordahl och hur det gick till när han blev Sveriges första fotbollsproffs. Hade fått vara längre på bekostnad av nästan allt annat. Gärna mer idrottshistoria. Här har SVT en fördel gentemot konkurrenterna med sitt jättearkiv. Det kan utnyttjas ännu mer.

Om jag ska vara lite konstruktiv i min kritik: Innan jul sände Vinterstudion ett inslag av Bert Sundström om de ukrainska skidskyttarnas situation. Både reportaget och det efterföljande studiosnacket var initierat och intressant. Här hade man vågat göra något utanför den vanliga mallen, man hittade en ny infallsvinkel och det kändes lite nytt och fräscht. Här någonstans borde Sportspegeln leta efter tonträffen.

Sportspegeln sänds i SVT1 söndagar kl 19.

Två nyheter denna vecka – en fantasyserie, löst baserad på historiska händelser från 900-talet, och en dramaserie lika löst baserad på Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde. Den senare är ännu ett exempel på hur kritikerälsklingen It's Okay, That's Love har startat en trend i att göra drama om psykiatriska sjukdomar.

Shine or Go Crazy

Genre: Historia, fantasy, romans, komedi.
Handling: Kronprins Wang So av Goryeo har en profetia över sig att han en dag ska dränka sitt land i blod. Prinsessan Shin Yool av den fallna nationen Balhae har en profetia över sig att bli ljuset för en annan nation, men att hon kommer offra sitt liv för detta. De två blir förälskade, men kan de fly sina öden?
I huvudrollerna: Jang Hyuk, Oh Yeon-seo, Lee Ha-ni, Im Joo-hwan, Lee Duk-hwa, Ryu Seung-soo, Na Jong-chan.
Manus: Kwon In-chan, Kim Sun-mi, efter webromanen Shine or Go Crazy av Hyun Go-woon.
Regi: Son Hyung-suk, Yoon Ji-hoon.
Sändning: Ett timslångt avsnitt varje måndag och tisdag; 24 avsnitt.
Premiär: 19 januari.

Hyde, Jekyll, Me

Genre: Romans, drama, komedi.
Handling: Goo Seo-jin är son till en förmögen familj, och driver nöjesparken Wonder Land. Den iskalle Seo-jin har bestämt sig för att stänga parkens cirkus då den går med förlust, men cirkusdirektören Jang Ha-na vill desperat rädda cirkusen. Seo-jin har efter ett barndomstrauma dock en annan person inom sig – den godhjärtade Robin. Ha-na blir förälskad i båda hans personligheter.
I huvudrollerna: Hyun Bin, Han Ji-min, Sung Joon, Hyeri.
Manus: Kim Ji-woon, efter webserien Dr. Jekyll is Mr. Hyde av Lee Chung-ho.
Regi: Jo Young-kwang.
Sändning: Ett timslångt avsnitt varje onsdag och torsdag; 20 avsnitt.
Premiär: 21 januari.

I framtiden är nästan hela mänskligheten utplånad av ett fruktansvärt människoskapat virus. James Cole skickas tillbaka i tiden och träffar där epidemiologen Cassandra Railly. Han lyckas övertyga henne om att han är från framtiden, och tillsammans ger de sig på jakt efter sjukdomens ursprung. Det är premissen för Syfys tv-serieversion av 12 Monkeys, som hade USA-premiär i lördags.

Terry Gilliams film var för steampunkig med saker som pyser överallt. Tv-versionen är mer nedtonad och realistisk. Inga pumpande rör, inga knasiga vetenskapsmän.

Jag har sett Terry Gilliams filmoriginal från 1995 många gånger, och såg den igen innan jag såg första tv-avsnittet, och är naturligtvis väldigt präglad av den och dess kaotiska framtids-/nutidsdystopi – men det är inte säkert att filmen (som i sin tur bygger på Chris Marker-klassikern La Jetée från 1962) vinner över serien. Jag tyckte inte den åldrats med värdighet. Terry Gilliam är väldigt... Terry Gilliamsk, liksom alldeles för steampunkig och med saker som pyser överallt. Bruce Willis är bra, men Madeleine Stowe är blek och Brad Pitt spelar över. Den nya versionen är mer nedtonad och realistisk. Inga pumpande rör, inga knasiga vetenskapsmän. Jag dras in i berättelsen och är genast med på noterna.

I början följer den filmen rätt bra, Cole skickas tillbaka för tidigt (fast hamnar inte på mentalsjukhus här) men lyckas övertyga Cassandra att han är från framtiden. Han återvänder senare till 2015 för att försöka döda en man som man tror är orsaken till sjukdomen. Precis som i filmen bygger framtidens planer på antaganden och fragment från det förflutna. Och givetvis börjar man misstänka att en del av den information som finns är missförstådda pusselbitar från Cole själv.

Tidsresetematik är alltid problematiskt. Det är lätt att trassla in sig. Det måste alltid förklaras att man inte kan ändra på stora skeenden, för då kan tiden kollapsa. Av någon anledning används alltid att döda Hitler som ett exempel på saker som man inte kan göra. Det måste ju vara för att tidsresans logik liksom dödar sin egen dramatik - om man fuckar upp så kan man ju bara åka tillbaka till innan man klantade sig, och göra rätt? Det förklaras rätt snyggt i 12 Monkeys, att försök till att ändra saker som redan hänt gör att saker och ting börjar skaka och så småningom explodera. Tidsresandet blir då mer och mer som ödesbestämdhet, att allt man gör är meningen. Cole vet att om de lyckas stoppa viruset så kommer han sluta existera, det är då han vet att han gjort rätt. Den framtid som han kommer ifrån kommer blekna bort och förändras. Hur detta hänger ihop med idén om att inte ändra i historien (rädda 7 miljarder liv kan ju kännas som ett lite större ingrepp än att förhindra andra världskriget, ändå) har ännu inte förklarats.

Det finns potential här, och det ska bli intressant att se var de tar berättelsen. Filmen handlar ju egentligen bara om hur Cole upplever sin egen död, vilket inte verkar vara ett fokus för serien. Det blir lite som när man ser Game of Thrones trots att man läst böckerna, en del av charmen är att se var någonstans serien gör avsteg från den berättelse man redan är bekant med. Jag kommer att fortsätta titta, även om jag tycker premissen haltar lite. Om man nu är så teknologiskt avancerad att man kan fixa tidsresor, borde man inte då kunnat lägga energin på att forska fram ett botemedel?

12 Monkeys visas på Syfy, oklart med svensk distribution.

Jag kastar alltid ett öga på Ullared.

Dels för att det känns som en fulländat tidstypisk realityserie, och dels för att den gränsar till content publishing (redaktionell kommunikation) vilket är min bransch till vardags. Strix Ullared-produktion för Kanal 5 är så nära ett content-uppdrag man kan komma med en dokusåpa. Jag gillar hur Strix ständigt filar på konceptet och agerar emotionell förstärkare åt hela community-känslan kring Gekås och Ullared.

Ge dem en egen serie! Jag ser redan en svensk kvinnoversion av BBC:s grånade gaypar-sitcom Vicious (visad på SVT) framför mig…

Men lika mycket kollar jag för att glo på fölk. Det är ju ett nedärvt behov vi alla har, att iaktta andra människor. Att titta upp, titta ut, när folk passerar är en grundläggande i den biologiskt programmerade inhämtning av information som ständigt pågår i många lager under huven på oss. I Paris sitter alla utvända mot gatan på trottoar- eller skyltfönsterkaféerna – poängen med en fikapaus på stan är att kolla på fölk.

Likaså poängen med Ullared.

Och i kvällens sjätte säsongspremiär på Kanal 5 belönas vi storligen, vill jag lova – Gunnel och Maritta är med igen! Dessa två ljuvligt bistra systrar med en jargong som inte bara är svordomsmarinerad utan stenhård. Så här låter det när de ska resa ett nytt tält, som den ena syrran överraskat den andra med, i duggregnet utanför husvagnen:

- Du, lägg in mina bilnycklar…
- Du vet aldrig var du har varken bil eller nycklar! Faan!
- Nu ska du läsa instruktioner här, syrran.
- Tänker inte läsa några instruktioner, jag har inte köpt nåt tält!
- Äh men va’ faan kom hit nu! Faan lite vatten dör du inte av.
- Stå ute i sånt här jävla skit… jag orkar inte. Då vill jag att det ska gå undan.
- Men det får ta den tid det tar ser du, nu är jag våt så nu är det skitdetsamma.
- Men det är inte jag!
- Nä men det skiter jag i.
- Jag åker aldrig på sån här jävla semester med dig nåt mer!
- Nu har du en sån där vit grej där, den där ska i där…
- Kör du in han där då för faan… Faan! Det är ju inte klokt. Näe va fan.

Är det inte dags att ge dem en egen serie nu? De har redan visat med besked att de kan leverera. Jag ser redan en svensk kvinnoversion av BBC:s grånade gaypar-sitcom Vicious (visad på SVT) framför mig…

Titel? Leopardtanter.

Ullared säsong 6 börjar på Kanal 5 i kväll kl 20.

Det är nu över två år sedan som den franska serien Les Revenants fullständigt knockade oss alla på SVT Play. TVdags Kjell Häglund skrev så här efter avslutningen av första säsongen:

Lika djupt otillfredsställd som jag blev av slutscenen, lika djup längtan känner jag efter att få fortsätta vara en del av den spöklika lilla alpstaden, vars stämning byggde på en sådan fantastiskt perfekt mix av sinnesintryck: Mogwais musik, människorna, de ödsligt semi-moderna miljöerna, det färglösa fotot.

Vi har väntat på fortsättningen, och häromdagen kom det en teasertrailer för den andra säsongen:

Premiär i höst alltså! Längtar ni?

Tre serier förnyade
Fox har förnyat Gotham, Empire och Brooklyn Nine-Nine.

Arnett gör Netflix-serie
Netflix har beställt åtta avsnitt av en ny serie med Will Arnett i huvudrollen.

Amazon gör biofilmer
Amazon tar nu ett steg till och planerar att producera 12 biofilmer per år. Planen är att de ska ha premiär på Amazon Prime 4-8 veckor efter biopremiären.

Backstrom-premiär
Den 1 februari kommer Backstrom att ha premiär på TV3 här i Sverige. Fredrik Virtanen har smygtittat på serien.

Innehåller spoilers för Girls, säsong 4 avsnitt 2, Triggering.

Om första avsnittet av nya säsongen Girls kändes som en shoegazerindierulle så var andra avsnittet som en wannabe-indie, som mitt typ 14-åriga jag hade älskat och nött ihjäl på en sliten Filmnet-rippad VHS, och som jag hade sett om i dag för att fyllas av något slags blandning av skam och ömhet för mitt yngre jag. (Samt insikten om att det där är orsaken till att jag aldrig vågat gå någon skrivarkurs och att det kanske är lika bra.)

Promenaden över ängen är som plockad ur valfri John Hughes-film – eller ur en halvhabil highschool-film från sent 1990-tal gjord av någon som älskade Hughes som tonåring men inte riktigt har förmåga att återskapa magin.

De första dagarna på skrivarskolan i Iowa känns mest som en fantasi skapad antingen av just en 14-åring som drömmer om livet som ska komma, eller av en 35-åring som drömmer om livet hen kunde och borde ha levt (Hannah 14-årings-outfits avsnittet igenom säger inte nödvändigtvis något om vilketdera som är mest troligt): Det fantastiskt fina hemmet med lagom mycket quirky charm, det bekymmerslösa festandet inklusive blå slajmbrottning, de inspirerande samtalen i ett bibliotek i en gammal träkåk med snickarglädje och veranda.

Och sedan skevas det förstås till för att, nä, det är inte så där perfekt… och i både verkligheten och fiktionen måste huvudpersonen sättas på plats och förstå att hen inte är balla fisken i den lilla dammen längre. Skillnaden är förstås att i fiktionen kommer personen att nå fina insikter och ändå komma någon-ganska-bra-stans.

Den avslutande promenaden över ängen är som plockad ur valfri John Hughes-film. Eller snarare ur en halvhabil highschool-film från sent 1990-tal gjord av någon som älskade Hughes som tonåring men inte riktigt har förmåga att återskapa magin.

Var Marnie-samtalet instoppat för att påminna oss om att New York finns, eller för att försöka få oss att orka bry oss om henne och Desi? Gäsp.

Girls finns på HBO Nordic, Filmnet och C More Play.

Tv-gestaltningen av kriminalutredningar har genomgått en lika brokig som successivt estetiserad utveckling. Från grådaskig diskbänksrealism via den glamorösa teknikaliseringen till hudnära verklighet.

Det började någonstans i Hill Street Blues. Trötta snutar som gjorde jobbet som var tvunget att göras. Bitar samlades ihop efter att människor misshandlats eller mördats, lades i små påsar. Vittnen förhördes, anhöriga intervjuades, rapporter hamrades ut på skrivmaskiner och ibland jagades någon genom en gränd. Allt syftade mot ett försök återskapa en bild av vad som hade hänt.

Sambon utmålas som misstänkt för att bygga ett laddat narrativ, men det liknar mest en blandning mellan Bullens pajiga brevfilmer och halvdant producerade talking heads och lämnar en fadd eftersmak.

Sedan följde 00-talets exotisering. Med CSI och deras gelikar reducerades det polisiära arbetet till teknisk bearbetning. DNA-spår letades fram på några sekunder, fingeravtryck matchades från fragment av mordvapen och foton med grynig upplösning förvandlade genom kommandot »enhance« magiskt kladdiga pixlar till avslöjande motiv inför tv-publikens trollbundna ögon. CSI:s framställning av tekniskt utredningsarbete letade sig så långt in i tv-tittarnas fantasi att mediaforskare snart såg spår av den så kallade »CSI-effekten". Ett fenomen där jurymedlemmar i det amerikanska rättsväsendet efter timmar av CSI-tittande snart började ställa orimliga krav på riktiga rättegångars tekniska bevisunderlag.

Kanske är det i grunden det vi vill: känna att vi vet och förstår hur proceduren fungerar. Kanske knarkar vi kriminaldrama efter kriminaldrama för att själva lägga några extra imaginära högskolepoäng till fantasikursen i kriminologi varje nytt kapitel i Beck-sagan innebär. Allt för att på bussen viskande kunna titulera oss själva »professorn« med näsan nedkörd i det senaste hastverket av Camilla Läckberg. För inget verkar framkalla samma uppblåsta och konstruerade känsla av inkludering som ett standardiserat morddrama. Inget väcker besserwissern som en kriminalhistoria som går att lösa redan i kapitel fyra.

När true crime-genren nu börjar resa sig som ett än mer attraktivt alternativ till »deckarundret« är det därmed många som står att tälja guld. Radioprogrammet P3 Dokumentär har de senaste tio åren tillhört de i särklass mest nedladdade från Sveriges Radio. Under etiketten »dokumentär« har olika radioproducenter där kunnat veckla ut svensk kriminalhistoria med en i svenska radiosammanhang sällan skådat underhållande dramaturgisk förmåga. Alltid med en ny vändning i slutet av varje akt, alltid en spänningsfylld berättarröst. I fjol tog två av P3 Dokumentärs skapare, Kristofer Hansson och Fredrik Johnsson, samma förmåga till tv-mediet och TV3 med tv-serien Brottskod. En succé som nu följs upp med nya TV3-serien Mordet.

Det dramatiserade jag-perspektivet är en skenmanöver. Storyn utgår i praktiken från brottsutredningen snarare än offrets erfarenheter.

Samtidigt är Mordet något annat. Serien utger sig för att berätta en offrets historia. I varje avsnitt tar en berättelse form i dramatiserade rekonstruktioner av olika mord, allesammans hämtade ur verkligheten. Ur ett underligt förstapersonsperspektiv berättar den mördade om sitt liv, sina erfarenheter och mordet som begåtts. I första avsnittet avhandlas fallet med Anna Norell, en kvinna som mördades framför sin sambo 2005. Olika anhöriga passerar genom programmet och berättar om sina minnen av Anna och sina egna tankar runt vad som skedde. Det är ett slags trovärdighetsskyddsdräkt för ett program vars dödsannonsliknande reklamkampanj redan på förhand kritiserats för att exploatera mordoffers öden i syfte att locka tittare.

Snabbt står det även tydligt hur det dramatiserade jag-perspektivet framför allt är en skenmanöver. Hur den iscensatta berättelsen i praktiken utgår från brottsutredningen snarare än offrets erfarenheter. Olika medarbetare hos polisen tar tittaren genom fallet, sambon Tommie utmålas som misstänkt allt för att bygga ett laddat narrativ med dramatiska avslöjanden och vändningar. Det liknar mest en blandning mellan det gamla ungdomsprogrammet Bullens legendariskt pajiga brevfilmer och halvdant producerade talking heads för att fånga in verkligheten. Det lämnar i slutändan en rätt fadd eftersmak.

När den amerikanska podcasten Serial hade premiär i höstas växte en på bara några veckor till att bli den största någonsin. I den första säsongens tolv avsnitt berättades historien om ett mordfall i Baltimore 1999 och framförallt om den då unge mannen som dömdes för dådet – och hans eventuella oskuld. Genom att bygga in oskuldsmisstanken i seriens premiss lyckades programledaren Sarah Koenig även skapa en oerhört dramatisk laddning. Nyckeln till Serials framgång låg sedan bara i att bjuda in lyssnaren att höra på när researcharbetet för att undersöka hur saker »egentligen« låg till lades ut en bit i taget.

Inget verkar framkalla samma uppblåsta och konstruerade känsla av inkludering som ett standardiserat morddrama. Inget väcker besserwissern som en kriminalhistoria som går att lösa redan i kapitel fyra.

Greppet fungerade oerhört väl. För varje nytt spår med tider som inte stämde och telefonkiosker som inte fanns där de skulle kastades lyssnaren mellan olika misstankar. True crime-greppet hade kastats in i kriminaldramats eggande dramaturgi. Det är i den här världen, världen efter Serial, som Mordet tar form. Verklighetens utredningsprocedurer och kriminaltekniska upptäckter förvandlas till underhållande sprängstoff. Tittaren bjuds på en resa genom en representation av verkligheten som har mallats in att passa en klassisk dramaturgisk kurva.

Kanske finns det något cyniskt i det. Kanske är det en produkt av vi förvandlat oss själva till fantasidetektiver som törstar efter att leva ut våra fasor i en allt mer autentisk inramning. I samband med Serial uppstod en mängd olika privatutredningar av seriens fall på internet. Det var som om det faktum att undersökningen helt plötsligt var pågående möjliggjorde för publiken att hitta en lösning för något som existerade på ett högre plan än en kapitelindelning. I Mordet saknas den dimensionen av aktualitet. Tittaren serveras avslutningsvis istället en sanning, en lösning.

När kriminaldramat inte längre släcker den töresten finns alltid verkligheten. Alltid mer kittlande, alltid mer inkluderande för oss som ser på. Där blir utredningspornografin mer än estetiserad, där blir den rationell och känslokall verklighet.

Mordet har premiär på TV3 i kväll kl 21.

Lowe i UK-serie
Rob Lowe kommer att ha huvudrollen i Skys nya serie Apocalypse Slough.

Luther-pilot
Fox har beställt ett pilotavsnitt av remaken av BBC-serien Luther. Man har även beställt en Frankenstein-pilot.

NBC-piloter
NBC har plockat upp två sitcompiloter inför den kommande säsongen.

Häromveckan berättade vi om den suggestiva trailern för fortsättningen av säsong 5 av The Walking Dead, och nu har en ny trailer – kryptiskt kallad Another Day – släppts:

Inte lika läcker som den förra, specialfilmade trailern. Mindre konstfull och mer direkt, men inte så värst mycket mer informativ. Bilder av skallskott på diverse walkers, satta till Ricks ödesmättade voiceover:

»We do what we need to do. And then we get to live. I know we'll be okay, 'cause this is how we survive.«

Sagt vid lägereldens sken låter det som ett pep talk inför nästa dags dramatiska händelser. Eftersom gänget redan varit med om det mesta jäkelskap man kan tänka sig i den hårda postapokalyptiska världen tycks de stå inför en utmaning större än bara ett gäng walkers – därav Ricks lilla tal, tänker jag. Stöter våra hjältar månne på en ny grupp människor med oklara motiv som de måste tampas med? Större delen av klippet utspelar sig i välbekant skogsmiljö, men vi ser också glimtar av förortsvillor längre fram. Är det dags att återigen söka en ny fristad? Snart får vi veta. Söndagen den 8 februari rullar säsong 5 i gång i USA, en vecka senare här hemma på Kanal 9. Och då är TWD-cirkeln tillbaka!

The Walking Dead startar för året på Kanal 9 den 15 februari.

Få saker kittlar som »what if«-scenarier. Det är ett ämne som kan vridas och vändas åt alla håll – appliceras på vardagshändelser som påverkar den enskilda individen likväl som på storpolitiska skeenden som förändrar världen. Ett »what if«-drama i det lilla som jag själv föll hårt för när det begav sig var Sliding Doors, och sådana som behandlar globala förändringar har vi tjogtals av – så sent som för två dagar sedan skrev vi om SyFys 12 Monkeys-reboot där också ett »what if«-scenario ligger till grund för berättelsen.

Vad hade hänt med USA om Tyskland och Japan vunnit andra världskriget? Övriga världens öde är vi utifrån piloten ännu rätt obekant med – även om »handelsrelationen med Sverige« nämns med viss tyngd.

Men nu gäller det alltså The Man in the High Castle, Amazons tv-pilot baserad på – eller kanske nästan snarare inspirerad av – Philip K Dicks roman Mannen i det höga slottet från 1962. Här är frågan den kanske mest kittlande (och välanvända) av dem alla – vad hade hänt om Tyskland och Japan vunnit andra världskriget?

Eftersom vi har att göra med en amerikansk tv-serie kanske vi först och främst ska omformulera frågan – vad hade hänt med USA om Tyskland och Japan vunnit andra världskriget? Övriga världens öde är vi utifrån piloten ännu rätt obekant med (även om »handelsrelationen med Sverige« nämns med viss tyngd).

Hur som helst – USA är ockuperat och delat. Västkusten tillhör Japan, östra halvan är ett nazistiskt lydrike och däremellan finns den neutrala zonen som en buffert längs Klippiga Bergen. Hur denna buffertzon styrs är ännu oklart, men trots att den som ickeockuperad borde vara en fristad framställs den i piloten som en glåmig och ogästvänlig plats.

Det som gör The Man in the High Castle till en väldigt lyckad tv-timme är hur verklig den värld som presenteras känns.

I San Francisco får den unga kvinnan Juliana Crain en förbjuden filmrulle i sin ägo efter att hennes syster som tillhört motståndsrörelsen dödats, och med filmrullen följer instruktioner om att resa till Canon City i den neutrala zonen. På östkusten har den unge mannen Joe Blake samtidigt påbörjat en lastbilsresa med samma mål och syfte, med nazister hack i häl. Rullarna innehåller journalfilmsklipp, där en annan, för oss mer bekant utgång av andra världskriget flimrar förbi – den amerikanska flaggan som reses på Iwo Jima, landstigningen i Normandie – händelser som i The Man in the High Castles värld aldrig inträffat. Eller?

Det som gör The Man in the High Castle – utvecklad av Arkiv X-veteranen Frank Spotnitz och producerad av Ridley Scott – till en väldigt lyckad tv-timme är hur verklig världen vi som åskådare placeras i känns. Piloter brukar ofta slå knut på sig själva i överpedagogisk nit när de ska presentera rollfigurer, deras motiv och hur världen de befinner sig i fungerar. Här sker inte det i samma utsträckning, allt presenteras inte i minsta detalj, i stället är det just detaljerna i bakgrunden som förklarar och visar oss en värld där andra världskriget slutade först 1947 och då med en helt annan utgång. Därtill etableras dramat på den världspolitiska scenen bra, med slitningarna och misstänksamheten mellan Tyskland och Japan och vad som kan tänkas hända med maktbalansen när den svårt Parkinsonsjuke Adolf Hitler avlider och en ny – ännu mer krigisk och ond – ledare tar över det nazistiska styret.

The Man in the High Castle är därtill en väldigt snygg pilot om man bortser från några scener med lite taffliga CGI-bakgrunder. Visst, filtret de lagt över fotot i en del vybilder över San Francisco hade passat bättre på Instagram, men på något sätt förhöjer den samtidigt blekta och förstärkta färgtonen bilden av en alternativ värld, en verklighet vi aldrig fått uppleva.

Det som irriterar mig är rullarna med journalfilmsfragmenten, som försetts med titeln The Grasshopper Lies Heavy. När Juliana spelar upp filmen blir hon genast övertygad om att de visar verkligheten – utan någon mer förklarad orsak än att hon tycker att de ser verkliga ut – vilket med våra nutida glasögon så klart ter sig lite löjligt men 1962 var inte fejkade filmer vardagsmat. Det här spåret som så tidigt planteras, att verkligheten som vi ser kanske inte är så verklig som vi tror, förtar mycket av känslan för mig och för dessutom tankarna i en illapassande Matrix-riktning.

Filtret i vybilder över San Francisco hade kanske passat bättre på Instagram, men den både blekta och förstärkta färgtonen förhöjer ändå bilden av en alternativ värld.

Och det är här vi återkommer till att jag nästan ser tv-versionen av The Man in the High Castle mer som en inspiration av Philip K Dicks bok än en rak filmatisering (och här följer en del spoilers gällande handlingen i boken och vad vi kan tänkas ha att vänta oss i serien). Nu är jag ingen expert på den mytomspunne författaren, men jag har som så många andra slukat hans böcker i de sena tonåren (det bör ha varit i samma veva som Blade Runner visades omklippt på bio 1992, det var ju en rejäl Philip K Dick-hausse då) och jag har även försökt fräscha upp minnet genom att dyka i Wikipedia. Boken låter sig visserligen knappast filmatiseras utan en rejäl strömlinjeformning eftersom den är så pass komplicerad till sin struktur, men den lämnar vad jag minns fältet betydligt mer öppet gällande vad som är den sanna verkligheten, och ställer dessutom frågan huruvida det ens är vettigt att prata om vad som är sant eller falskt eller huruvida det finns en, två eller ännu fler verkligheter. I Philip K Dicks roman är The Grasshopper Lies Heavy en förbjuden bok som beskriver ett händelseförlopp där de allierade vann andra världskriget, men den boken överensstämmer inte heller med vår verklighet utan beskriver ett tredje skeende där USA och Storbritannien vinner kriget men efter freden utvecklas i olika riktningar och det uppstår ett kallt krig mellan dem i stället.

Att The Grasshopper Lies Heavy i tv-versionen är förbjudna filmsnuttar i stället för en bok är kanske inte så konstigt – det är inte lika bra tv att se människor med näsan försjunken i en bok – men jag fick uppfattningen att det som spelades upp från den gryniga filmrullen var just vår verklighet och inget annat, även om det visserligen skulle vara en bra WTF-vändning längre fram när tittare som inte är bekanta med Dicks förlaga får brallorna neddragna om det visar sig att filmrullarna visar en tredje värld. Men annars innebär filmatiseringen ett rejält avsteg från den dubbla kontrafiktion som det brukar pratas om gällande den här romanen. Det skulle vara en trist förenkling.

Utsikterna för The Man in the High Castle får sägas vara väldigt goda. Av de piloter som Amazon lade upp för premiärtittning förra veckan har ingen annan kommit i närheten av samma uppskattning. Å andra sidan är också den publik som serien riktar sig till en väldigt röststark sådan på internet, så frågan är hur bred målgruppen är överlag. Värt att ha i bakhuvudet är att Amazon faktiskt gav grönt ljus för en förstasäsong för ett år sedan till Chris Carters scifi-pilot The After, men för några veckor sedan meddelade att de beslutat sig för att lägga ner den utan att förklara varför.

Men jo, visst får vi en hel säsong av The Man in the High Castle vad det lider. Allt annat vore en skräll.

Amazons nya tv-piloter kan ses, samt röstas på, här.