Torbjörn Flygt är författare och har bland annat skrivit romanerna Underdog (som vann Augustpriset), Outsider och Var man. Just nu är han aktuell med Spår i sanden som han skrivit ihop med 13-åriga dottern Nora, en spänningsroman för yngre läsare.
När Barbi Benton sjöng Ain’t That Just the Way i McCloud… en låt jag dansat åtskilliga ömma tryckare till på mellanstadiediscona – och så plötsligt satt hon där vid ett piano och sjöng den, i min absoluta favoritdeckare.
Vad är bäst på tv just nu?
Friidrott och fotboll är årstidens otvivelaktiga höjdpunkter.
Bäst på somrarna är alltid Diamond League-galorna, och friidrotts-VM vartannat år. Jag är barnsligt fängslad av friidrott, dels för att det är själva grunden för allt idrottsligt tävlande – högst, längst, snabbast utan andra redskap än kroppen – och dels för att friidrottarna har ett så intressant förhållande till sin kropp. De kan tala om den, om sig själva, i tredje person, som om den vore just ett redskap.
Det tråkiga är väl att varenda en som presterar rekordresultat misstänks för att ha gjort en Lance Armstrong, tävla med förstärkt redskap.
Ett tag fanns ett förslag att det skulle finnas två VM, ett för dopade och ett för odopade. Men det enda VM som skulle räknas då vore naturligtvis det odopade. Och därmed skulle det alltid finnas de som gjorde vad som helst för att vinna – och dopa sig.
Men just denna sommar är naturligtvis fotbolls-VM en minst lika bra tv-serie. Detta har ju på många vis varit överraskningarnas VM. Jag har ett återfött intresse för fotboll sedan vår elvaårige son började spela. Nu ser vi så mycket fotboll vi kan tillsammans, från Allsvenskan och uppåt, och jag har engagerat mig i hans klubb, FC Bellevue, stans snabbast växande.
Det finns i Malmö historier om hur överlägset nördigt kunnig Patrick Ekwall var redan som liten, hur han kunde rabbla spelare och lag och tabeller och resultat och turneringar. Men jag är övertygad om att vår son kunnat ge honom en match. Halva nöjet med fotbolls-VM är att höra honom ideligen korrigera TV4:s kommentatorer, vars faktafel duggar tätt som ett sommarregn.
Har du någon tv-serie som du är »ensam om att förstå på rätt sätt«?
Nej, men tvärtom. Jag är medveten om att jag är relativt ensam om att inte förstå Mad Mens påstådda storhet. Jag såg en säsong eller två innan jag tröttnade på förutsägbarheten. Sedan råkade jag se ett avsnitt ett par, tre säsonger fram och var förbluffad över att det var sig alldeles likt, som om det inte rört sig ur fläcken. Jag gäspade mig igenom det.
Vem är din favoritprogramledare?
Marcel Reich-Ranicki, som tyvärr dog för några år sedan. Han var en färgstark programledare för tyska Literarisches Quartett, ett genomintelligent, genomlysande litteraturprogram med skyhöga tittarsiffror år efter år. Sverige har aldrig haft ett litteraturprogram som kunnat matcha det. Sverige har överhuvudtaget aldrig haft ett litteraturprogram värt namnet.
Vem är din favoritskådespelare?
Jag och en kompis reste till London för många år sedan för att se Michael Gambon i Caryl Churchills pjäs A Number på Royal Court. Gambon var Gambon, det vill säga mästerlig, men framför allt hade hans unge motspelare en otrolig utstrålning, var nästan självlysande på den lilla scenen, i svarta jeans och vit t-shirt. Ingen hade hört talas om honom. Men det var i den rollen – eller snarare de rollerna, eftersom han spelade tre klonade bröder – som Daniel Craig breakade och gjorde sig ett namn som ledde honom till filmen, och till James Bond. Vill man se honom som teaterskådis finns Michael Frayns Copenhagen på dvd, där Craig är formidabel som Heisenberg när denne kommer till Köpenhamn under kriget för att övertala Niels Bohr om att samarbeta med nazisterna för att tillverka atombomben. Jag har alltså följt Craig sedan han först stod på scenen, och tänker fortsätta följa honom.
Andra manliga skådespelare som jag försöker se allt av är Sean Penn, eller varför inte Jack Lemmon. När resten av Sverige ser Love Actually vid jul varje år ser vi Some Like it Hot. Det är egentligen för sällan.
Jag har följt Daniel Craig sedan han först stod på scenen, mot Michael Gambon i Caryl Churchills pjäs A Number på Royal Court i London, och tänker fortsätta följa honom.
Av svenska skådespelare är Sten Ljunggren en favorit, hans roll i Lars Noréns Sanning och konsekvens för tv-teatern är ju oförglömlig. Honom skulle jag gärna vilja arbeta med någon gång, liksom med Jonas Karlsson och Livia Millhagen.
Filmer med Robin Wright eller Tilda Swinton missar jag inte. Tyvärr gör de för få. De förenas i att båda har korta frisyrer och utstrålar en intelligens som är rena urkraften. Precis som min fru.
Vilken är din favoritrollfigur?
Svår att frigöra sig från är självfallet Ernst Hugo Järegårds läkare Stig Helmer i Lars von Triers sjukhusserie Riket. Lika mycket geni som dåre, det var ju i den korsningen Ernst Hugo ständigt ställde sig och blåste på med full kraft.
Jag och några kompisar hade långa Stig Helmer-sittningar med hela serien på VHS-kassett och anteckningsblock fulla med exakta tidsangivelser – på sekunden – om när Ernst Hugo var i bild. De sekvenserna såg vi om och om igen, och kunde varenda replik by heart. Vi var Ernst Hugo. Resten av serien snabbspolade vi oss förbi.
Vi hade långa Stig Helmer-sittningar med hela serien på VHS-kassett och anteckningsblock fulla med exakta tidsangivelser – på sekunden – om när Ernst Hugo var i bild. De sekvenserna såg vi om och om igen.
Vilket är ditt första tv-minne?
Anita och Televinken, skulle jag tro. Eller från studion under inspelningen av något av Lasse Holmqvists program, dit vi brukade bjudas in.
Har du någon favoritscen?
I Philadelphia Story finns en scen jag kan se gång på gång, hur många gånger som helst. Macaulay Connor (James Stewart) kommer, kraftigt överbeskänkt, hem till C K Dexter Haven (Cary Grant) för att tala ut med honom. Det är en scen som gjord för överspel men Stewart bemästrar fyllan fullständigt, frihjular sin repliker, och Grant ser ut att kunna spricka lika mycket av skratt och överraskning som av beundran för Stewarts skådespeleri, samtidigt som han steppar upp ett par steg för att kunna matcha honom.
Det bästa musikögonblicket i en tv-serie?
När Barbi Benton sjöng Ain’t That Just the Way i Park Avenue Pirates-avsnittet av McCloud. En låt jag dansat åtskilliga ömma tryckare till på mellanstadiediscona – och så plötsligt satt hon där, vid ett piano och sjöng den, i min absoluta favoritdeckare på den tiden. (Eller favorit och favorit, det gavs inte så många alternativ på i mitten av 1970-talet, SVT visade en deckare åt gången, fredagskvällar, om jag minns rätt. That’s it.)
Jag hade ett Kent-intro som mobilsignal. Men så hamnade jag på tåget till Stockholm bredvid en politisk ledarskribent som jag inte har alltför höga tankar om. Hans telefon ringde också med en Kent-låt. Sen var det lätt att återgå till en traditionell ringsignal.
Har du några guilty pleasure-serier?
Finns det något sådant längre, med tanke på alltings nivellering? Skulle kunna svara Modern Family, men det räcker väl knappast som guilty pleasure? Det är åtminstone en serie som vi fångats av hela familjen, efter ett tips från min förläggare. Svårt annars hitta något som passar alla.
Vilken tv-series ledmotiv skulle du ha som mobilsignal?
Ett tag var jag ganska hooked på Woke Up This Morning i Sopranos – men att ha den som ringsignal? Nej tack.
Enda gången jag haft något annat än vanlig signal på telefonen var när jag hade ett Kent-intro. Men så hamnade jag på tåget till Stockholm bredvid en politisk ledarskribent som jag inte har alltför höga tankar om. Hans telefon ringde också med en Kent-låt.
Sedan var det lätt att återgå till en traditionell ringsignal.
Vilket tv-program vill du lägga ner?
Mattävlingsprogram borde bannlysas. Jag var en gång väldigt matintresserad och kunde ägna oceaner av tid i köket, men har fullständigt tappat intresset på grund av att det ska pratas mat överallt hela tiden, alla medier fylls av det, inte minst i dessa olidligt trista matprogram, och då menar jag inte bara det där det ska tävlas under överinseende av tre muppar i kockrock.
Serier som går ut på att frossa i andra människors misär och få oss att rysa och förfasas och skadeglädja oss över att »vi« inte är som »dom« borde också omedelbart rensas ut ur tablåerna.
Vilken tv-serie vill du återuppliva?
Kapten Zoom. Miljömedvetenhet i långkalsonger – klart det blev en succé. Och skulle bli det igen.
Vem var din första tv-förälskelse?
Förmodligen Manolito i High Chaparral. Innan Anna Godenius i Ärliga blå ögon tog över. Eller om Eva Remaeus kom emellan.
Vem är din senaste tv-förälskelse?
Robin Wright i House of Cards.
Vilket tv-program skulle du vilja vara?
Fråga Lund. Tänk att ha all denna kunskap och kunna leverera den med sådan espri och elegans!
Vilka tv-program återvänder du till?
Heimat. Förmodligen det mest geniala och samtidigt självklara som någonsin skapats med rörliga bilder. Andra delen, när Hermann Simon pluggar i München, inspirerade mig mycket när jag skrev Outsider. Överhuvudtaget är Edgar Reitz grepp med hela Heimat-serien, att skildra så många människor över så lång tid och med så gränslösa ambitioner, det kraftfullaste bränslet för min motor. Det är en makalös satsning – som håller hela vägen.
Heimat är det mest geniala och samtidigt självklara som skapats med rörliga bilder. Andra delen, när Hermann Simon pluggar i München, inspirerade mig mycket när jag skrev Outsider.
En annan svartvit tv-serie som varit flitig i dvd-spelaren senaste åren är Kullamannen, som tjänat som inspiration för Spår i sanden, spänningsromanen för unga som jag och dottern Nora skrivit tillsammans och som nyss utkommit. Vi såg Kullamannen och Kråkguldet första gången häromsommaren och slogs båda av att den typen av spännande berättelser inte längre görs, vare sig i bok eller på film. Därför beslöt vi att skriva Spår i sanden.
Kullamannen, Kråkguldet och Ärliga blå ögon skapades förresten alla av Leif Krantz, som hade några verkliga guldår under 1960- och 70-talen.
Vilken tv-serie tycker du är överskattad?
Mad men – vår tids Rederiet. Alla ser den för att alla ser den.
Och underskattad?
För några år sedan tillfrågade Expressen ett hundratal kulturmänniskor om vilket som var den bästa tv-serien någonsin. Som hjälp på traven, alternativt som riggning, angavs en lång lista över alla tiders tv-serier. Saknades på den listan gjorde så klart alla barn- och ungdomsprogram. Därför skrev jag själv till Fem myror, som jag rankade som etta. Naturligtvis kom den aldrig med på Expressens sammanställning.
Jag håller den fortfarande högst. Ingen annan tv-serie kan ha haft tillnärmelsevis lika stor betydelse, för generation efter generation. Också utanför Sverige. Se till exempel på hur Thom Browne byggt hela sin modekarriär på att återskapa Magnus Härenstams kostymer.
Sommartittarna återkommer sommaren ut på TVdags, varje dag kl 10.