Beverly Hills-skilsmässoadvokaten Stephen Blume, spelad av George Segal, intalar sina klienter att se ljuset i tunneln. Något han själv efterlever, långt över det patetiskas gräns, när hans egen fru slänger ut honom efter att ha kommit på honom med sekreteraren i den äkta dubbelsängen. Segals ständigt resonerande, självreflekterande berättarröst är så motoriskt självlysande i Paul Mazurskys Blume in Love från 1973 att den tycks driva filmen lika mycket som hans karaktär. Inte minst när han motiverar sig inför sin omöjliga mission:
»Hon är den enda kvinna jag någonsin kommer att älska. Jag kommer att dö om jag inte får tillbaka henne. Jag vill inte dö. Alltså måste jag försöka få tillbaka henne.«
Mazurskys bästa, roligaste och mest innerligt drabbande film pendlar intelligent mellan tre olika tidsperspektiv, för att vi verkligen ska få hela historien klar för oss. Och det är en fantastisk historia som tar oss till Venedig två gånger om och som trots en våldtäkt, en oönskad graviditet och förtvivlat mycket beräknande falskhet känns så himla vardaglig och genuin.
Segals snabba förvandling till urspårad stalker skulle kunna vara en studie i desperation och psykologisk misär men Mazursky kramar i stället ur en stark saft av bottenlös komik – som samtidigt gör karaktären begriplig.
Eftersom rollgestalterna är rätt extrema – åtminstone Segals kärvt besatte medelklassadvokat och Kris Kristoffersons snälle men talanglöse, marijuanarökande musiker, på varsin sida om en högst alldaglig kvinna (lika förträffligt spelad av Susan Anspach) – framstår filmens lågmälda trovärdighet som desto mer remarkabel.
Möjligen beror den på att Paul Mazursky var lika grundlig i sin självupptagna eftertanke och metodik som hans berättande huvudperson. Trots ett uppslukande tempo hinner vi med att anpassa oss efter varje ny, kullkastande händelse, detta tack vare träffsäkra tonglidningar mellan dröjande och kvickt, mellan kristallklart och kontemplativt – och inte minst tack vare det mästerliga klipparbete som gör alla dessa nyanser möjliga.
Säkert beror trovärdigheten också på att skådespelarna själva – kanske rentav filmteamet i stort – så uppenbart gräver även ur sina egna, privata erfarenheter av relationsproblem. Det handlar om en vit, espressodrickande, terapitrogen övre medelklass vars största problem alltid handlar om otrohet, och som aldrig har särskilt långt till frågan: »Have you read the new Updike?«
Humorn ligger inlagrad i dramatiken, men är inte desto mindre en av filmens huvudkvaliteter: Segals snabba förvandling till urspårad stalker skulle kunna vara en studie i desperation och psykologisk misär men lyckas i stället krama ur en stark saft av bottenlös komik – som samtidigt gör honom begriplig. När man ser hur han nästlar sig in i hustruns nya liv genom att bli kompis med Kris Kristofferson, hur han röker gräs med honom, låtsas digga hans klantiga elpianospel och sjunger med i hans hopplösa låtar (»God he was a good old goat«…), så ser man honom med Susan Anspachs ögon: helt utan medlidande, som höjden av tragikomik; klarare kan det knappast skildras.
På samma sätt blir också deras pånyttfödda kärlek begriplig – vi ser den med hennes ögon, inte med Segals förblindade blick. Samtidigt som Segals berättarröst gör förloppet hanterligt även från andra hållet.
Mycket i Blume in Love tolkade tidens tecken. En adoption ifrågasätts med repliken »just to be sure you’re not trying to be hip«, på fest kommer folk fram och frågar »do you swing?«. Upplösningen är däremot förvånansvärt otidsenlig, men en logisk konsekvens av filmens skildring av livets absoluta slumpmässighet. Blume in Love är en story som styr sig själv, och den känns lika angelägen i dag som för drygt 40 år sedan.
Paul Mazursky dog i går, 84 år gammal, och i kväll ser jag om Blume in Love. Högen med Mazurskyrullar är framgrävd ur dvd-stöket i förrådet.
Den närmaste veckan tänker jag se om – i ungefär denna ordning – Willie & Phil, Harry and Tonto, Tempest, Next Stop Greenwich Village, An Unmarried Woman och antagligen också den lite senare, orättfärdigt ifrågasatta Down and Out in Beverly Hills. Kanske letar jag även rätt på avsnitten i Curb Your Enthusiasm och Sopranos som han medverkade i som skådespelare.
Jag dyrkade verkligen Mazursky när jag upptäckte honom för 30 år sedan, under (och åren närmast efter) gymnasietiden. Nu vill jag känna den där självupptagna, kärleksfullt odrägliga Mazurskyvärmen igen.