TVdags bevakar 24 är ett samarbete med 
Se 24: Live Another Day hos Viaplay för 79 kr/månad. Första månaden är fri!
Innehåller spoilers om 24: Live Another Day, avsnitt 10, 8:00 P.M.–9:00 P.M.
Det började med kvinnorna och kärleken. Audreys ömma återseende med Jack, Margot Al-Harazis något ohälsosamma förhållande till sin döda make och till sina barn. Jacks platoniska känslor för Chloe. En bedrägligt stillsam inledning på vad som utvecklats till en fantastisk säsong sprängfylld med klassiska 24-ingredienser som Jack-drivna operationer (»That's not protocol!«), catchphrases (»Dammit!«) och beväpnade jakter till fots i folkmassor.
Men det som står ut, och märktes kanske allra tydligast i kvällens avsnitt, är att denna säsong är kvinnornas. Inte Jacks. Det är härligt och befriande att se att Jack Bauer fått en ny partner i Kate. Någon som, precis som han, fattar vikten av våld när det kommer till tidsbegränsade förhörssituationer. Någon som, precis som Jack, är bäst ute på fältet och precis som han, ganska tortyrtålig. Någon som, precis som han, är driven av personlig hämnd och som sett sina nära och kära dö på grund av en svikare inom systemet, någon man trodde stod en nära.
Kate agerar precis som Jack, tar till vapen och ser bara fienden, hämnd och jakten på sanning. Hon är Jacks totala spegelbild, en sån underbart bra casting.
I scenen där Kate inser att hennes make dött oskyldig, och att hon själv helt felaktigt slutade tro på honom, agerar hon precis som Jack skulle gjort. Exakt som han. Hon tar till vapen, sätter allt annat åt sidan, och ser bara fienden, hämnd och jakten på sanningen. Hon är Jacks totala spegelbild, man får gratulera till en så underbart bra casting. Detta är givetvis början på en underbart vacker vänskap – och en trolig sådan. De kommer att utgöra ett perfekt par. Professionellt, i första hand. Förhoppningsvis inte romantiskt. Där hoppas man ju på att Audrey tar sitt förnuft till fånga och skiljer sig från sin ryggradslöse make och bejakar sina ej insomnade känslor för Jack i stället.
Margot Al-Harazi är en perfekt terrorist som ser ett liv, vilket liv som helst, som en handelsvara. Vare sig det är någon hon inte känner, ett liv bland många andra liv, eller sitt eget barns. Är man inte med henne är man emot henne och sällan har jag sett en sådan kyla i någons ögon som när detta ställs på sin spets, alltså när dottern Simone visar sig ha kvar lite medmänsklighet. Då är hon inte längre hennes dotter i första hand utan en dominobricka i det välkoreograferade spelet som börjar darra lite och kan bytas ut, precis som vilken bricka som helst. Kanske fanns det en slags symmetri i att hon, för att visa sin seriositet och besvikelse, hugger dottern i handen och att Kate gör detsamma med Navarro när hon vill visa sin seriositet och besvikelse? Båda övertygade av sin egen sanning. Sin egen syn på rättvisa. Sin egen besvikelse. Sin egen hämnd. Det är snyggt. Imponerande snyggt.
Sedan har vi Chloe som må ha blivit punkare och internetanarkist men samtidigt är den truliga, snabbtänkta och ytterst selektiva Chloe O'Brian vi alla känner och älskar. Från första tortyrscenen till sista, i famnen på kineserna, stjäl hon varje scen hon är med i. Sättet hon säger »Jack« på, hennes min när hon koncentrerat bryter igenom brandväggar. Det är Chloe O'Brian, det, och hon är tillbaka. Det känns lika skönt som att Jack, med bekymmersrynkor, torr hy och allt, är tillbaka.
Att episoden slutade med en fantastisk öppning för en klassisk showdown i säsongsfinalen (två veckor kvar nu) med både mustaschprydda ryssar och självbelåtna kineser är tv-vårsäsongens bästa nyhet.
24: Live Another Day sänds exklusivt på Viaplay i Sverige, nya avsnitt ett dygn efter USA-visning.