Vilken rätt har vi till en annan människas historia? Till någon annans ägodelar, minnen, anteckningar, efter att de dött? Vilken rätt har vi att tolka, snoka, spekulera och teckna ett särdeles synligt porträtt av ett liv som när det levdes helst gjorde det i det fördolda? Stora frågor väcks när man ser K special: Vivian Maiers okända bildskatt (Finding Vivian Maier) som finns på SVT Play.
2007 ropade den vane auktionsbesökaren John Maloof in en låda negativ för 380 dollar i hopp om att finna bilder som kunde illustrera en bok han var i färd med att skriva. Lådan visade sig vara en liten del av Vivian Maiers massiva fotoproduktion. Vivian Maier tog under sin livstid cirka 150 000 bilder, många ännu inte framkallade. Men vem var hon? Den unge John Maloof hittade ingen information om denna tydligen opublicerade och okända fotograf och blev besatt av att ta reda på hennes historia och berätta den för världen. Detta är utgångspunkten för dokumentären Finding Vivian Maier som under en timme och tjugo minuter skickligt avtäcker pusselbit efter pusselbit kring ett fascinerande livsöde.
Många av Maloofs intervjuobjekt har sin uppfattning klar: Det här skulle inte Vivian Maier ha velat. Hon visade inte sina bilder för någon, hon var en privat person, hon skulle ha avskytt uppmärksamheten.
Frågorna om med vilken rätt han gör detta har uppenbarligen plågat även dokumentärfilmaren själv, då de får ta plats i filmen. Förmodligen eftersom många av hans intervjuobjekt har sin uppfattning klar: Det här skulle inte Vivian Maier ha velat. Hon visade inte sina bilder för någon, hon var en privat person, hon skulle ha avskytt uppmärksamheten. John Maloof rättfärdigar sin mission på flera sätt i filmen, främst genom att visa tecken på Maiers intentioner att visst göra sin konst publik, men sanningen är ju att Vivian Maiers åsikt inte längre finns. Hon är död, och varken gynnas eller missgynnas av folks uppfattningar om henne eller hennes fotograferande. Kvar står vi med våra filosofiska spörsmål: Hur hedrar man bäst en persons minne? Hur mycket av ett liv är dess eftermäle? Hur formar man ett konstnärsskap i efterhand, när det aldrig gavs någon riktning av konstnären själv?
Jag lämnar frågorna därhän och nöjer mig med att konstatera att själva dokumentärfilmen är utsökt hantverk. Trots att den är strängt intervjubaserad hålls dramaturgin ständigt levande, främst via ett skickligt utplacerande av de där pusselbitarna. Aldrig för mycket information på en gång, bara små brödsmulor i taget till dess att vi har en någorlunda gåbar stig fram till en bild av vem Vivian Maier var. Hela tiden utan att förlora mystiken. En av mina favoritsekvenser är korsklippningen mellan mannen som hävdar att hennes franska brytning var fejkad och mannen som hävdar att den absolut inte var fejkad. Den förstnämda visar sig ha doktorerat i lingvistik och skrivit magisteruppsats om längden på franska vokalljud.
Om eventuella övergrepp, psykisk ohälsa, familjeosämja, självvald eller påtvingad ensamhet, intelligens, motivation bakom yrkesval och lögner eller sanningar kan vi bara spekulera, men hennes fotografier står för sig själva. Där ser man en känsla för ljus, ett öga för komposition, en förmåga att komma nära. Ett intresse för det lilla i det stora, för mänsklighetens skavanker, för de oförställda känslorna. Hon var orädd, enveten och ständigt närvarande. Alla de goda egenskaperna hos en gatufotograf. Av den anledningen är hennes livsverk sannerligen värt upprättelsen.
K special: Vivian Maiers okända bildskatt (Finding Vivian Maier) finns på SVT Play till den 23 juli.