I dagens medielandskap med tablåtittandets död och yada-yada kan det kanske kännas mossigt med en långfilmsserie på gammel-tv, men jag är ändå så till åren kommen att jag tycker det känns oerhört mysigt när SVT tar upp sin sporadiska sommartradition och bjuder på ett knippe rysare under sena kvällar. Några klassiker, en metaskräckis, en smarrig double bill och en norsk doldis vevas sena tisdagnätter med start i juni. Här har ni hela serien:
ROSEMARY'S BABY (27 juni)
Nyligen en sågad miniserie med Zoe Saldana på NBC, men detta är Polanskis original från 1968. Pinnsmal Mia Farrow med perfekt indiepopfrilla flyttar in i The Dakota Building tillsammans med snygge John Cassavetes. När Mia blir gravid börjar Cassavetes hänga mer och mer med grannarna, ett excentriskt äldre par med smak för alternativmedicin och mysiga hemmakvällar. Resten är skräckfilmshistoria. Håll utkik efter Ruth Gordon som grannfrun Minnie – tre år senare gjorde hon sitt livs roll, som normbrytande krutgumma i Hal Ashbys fantastiska Harold and Maude.
PSYCHO-bonanza (8 juli)
En intressant double bill: först Hitchcocks original från 1960, sedan Gus Van Sants remake från 1998. Denna remake som kändes så obegripligt meningslös när den kom. Har den blivit bättre med åren, eller är den fortfarande ett fett frågetecken på Van Sants annars rätt gloriösa cv? Nu när även nyversionen fått några år på nacken har den fått ett visst nostalgivärde: tänk att det fanns en tid när Anne Heche fick huvudroller, och när Vince Vaughn inte bara gjorde korkade komedier utan faktiskt var skådis... För den som vill fördjupa sig har Steven Soderbergh (eller någon av hans assistenter) roat sig med att klippa ihop en mashup som han helt enkelt kallat Psychos. Härnedan är ett smakprov på duschscenen.
THE RING (15 juli)
J-Horror i all ära men jag har alltid föredragit den amerikanska remaken av Ringu. Ett snyggt fotat dystert och regnigt Seattle, en strålande Naomi Watts, bättre gore och mer vhs-hantering. Älskar scenen när Watts står och fipplar med trackingen för att få bättre bild och en otäck fluga kryper ut ur filmen och över tv-skärmen.
LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN (22 juli)
Om någon till äventyrs ännu inte sett Daniel Alfredsons filmatisering av John Ajvide Lindqvists vampyrkärleksfilm, med krispigt och vintertorrt foto av Hoyte van Hoytema, är det hög tid nu. En av de bästa scenerna är den som inte finns uttalad i boken: den fasansfullt snygga, nästan helt knäpptysta och ruskigt blodiga finalen i simhallen.
THALE (29 juli)
Den enda doldisen i sällskapet är denna norska rysare från 2012. Två killar som städar brottsplatser hittar en mystisk kvinna i ett hus i skogen. Hon visar sig vara ett väsen, en huldra som en svensk gubbe plockat med sig hem. Varken jag eller TVdags skräckfilmsaficionado Magnus Blomdahl har hunnit se filmen, så jag bad skräckfilmsnestor Jason Meredith från eminenta bloggen Cinezilla om ett omdöme: »filmen vill vara ganska djup, men blir som bäst helt ok. Tvingades in i Trolljägaren-facket, men är inte alls i samma nivå. Lite mera svärta och pretentioner." Thale knyter alltså an till senare års folktrovurm, med svenska skräckisen Vittra och Stefan Spjuts roman Stallo i spetsen, och har sålts till ett gäng länder. Blir det en amerikansk remake, månne?
THE CABIN IN THE WOODS (5 augusti)
En grupp arketypiska ungdomar hamnar i det arketypiska ödehuset och otäckheter börjar hända. Men... vilka är de slipsklädda tjänstemännen som studerar kidsen genom en stor skärm? Urgammal H.P. Lovecraft-ondska möter iskall amerikansk Homeland Security-pragmatism i Joss Whedons smarta och luriga metaskräckis som bjuder på flera välkända tv-fejs i huvudrollerna: Bradley Whitford (Josh i The West Wing), Richard Jenkins (pappa Fisher i Six Feet Under) och Kristen Connolly (Christine Gallagher i House of Cards).
HAJEN (12 augusti)
Finns det något nytt att säga om denna sönderälskade film? Kanske att det är lätt att glömma hur fin Roy Scheiders insats som Chief Brody är. Han är ju så fantastiskt bra som Spielbergs patenterade everyman, med sina brutala drag, sin handfasta rättskaffenhet och sina snälla ögon. Richard Dreyfuss är förstås lysande, och Robert Shaws buttra överspel som Quint legendariskt, men Scheider är på sitt diskreta sätt helt självklar. Särskilt i de lite mindre scenerna, som den på kvällen en dryg halvtimme in, när Brody insett att skiten har träffat fläkten samtidigt som den profitkåte borgmästaren gör sitt bästa för att mörka den illa tajmade hajproblematiken. Här kommer den korta och improviserade scenen där lillpojken börjar härma aströtte Brodys manér, och där Dreyfuss käckt ramlar in med en flaska rött och småsnackar med fru Brody tills Scheider under tystnad korkar upp vinet och Dreyfuss utbrister »You might wanna let that breathe…« men hejdar sig när Scheider – med filmhistoriens kanske tröttaste blick – ordlöst, omsorgsfullt, fyller sitt ölglas till brädden med rödvin. En fin liten scen.