1. Ratata genom åttiotalet (SVT2 kl 19)
SVT är Sveriges svar på BBC, inte bara ekonomiskt och statspolitiskt utan också andligen. SVT har BBC som förebilder i det mesta. Men på ett område har man inte ens tänkt tanken att ta efter BBC – i fråga om popmusikdokumentärer.
I Storbritannien är pop en självklar del av kulturarvet och därför föremål för akademisk forskning såväl som för public service-tv, och det går en rak linje däremellan. När BBC gör musikdokumentärer finns alltid ett djup, en analys – och, omvänt, i brittisk populärmusikforskning finns alltid en passion.
Den allra största lyckan med Johan von Sydows Ratata-dokumentär är att den på en enda passionerad programtimme äter ikapp åratal av undernäring.
Men när SVT gör dokumentärer om pop får vi oftast föråldrade banaliteter i stil med den tredelade ABBA-dokun förra julen; med ett tonfall av Staffan Schmidt-intervju och tidningen Vi-perspektiv; aldrig för de redan invigda, kunniga och passionerade, alltid för en tänkt Söderkåkar-tittare från 1970.
Så den allra största lyckan med Johan von Sydows Ratata-dokumentär, som sänds i kväll, är att den på en enda passionerad programtimme äter ikapp åratal av undernäring.
Det är exakt så här BBC gör popdokumentärer – som djupt kunniga och nördigt sociala guider på vandringsled rakt genom musikhistoriens kreativa miljöer, där vi inte bara får möta en mängd berörda människor och höra dem berätta ett extra lager av djup och detaljer; där vi inte bara får se större skatter av arkivmaterial, foton och klipp än vi trodde fanns; utan där vi också serveras en sociologisk tes.
I Ratata-dokumentären formuleras den som sammanfattning mot slutet av filmen – att »Ratata gjorde soundtracket till det moderna Sveriges framväxt« och till hela vidden av våra isolerade breddgraders långsamt tinande 1980-tal.
Ett underbart grepp tidigt i filmen är när plötsligt, nästan med chockeffekt, Nationalteatern klipps in i svartvitt och en skäggig Hans Mosesson ger hals åt »ungdomen« i refrängen: »Lägg av! Ni fattar ingenting…«
Detta för att illustrera det svenska 1980-talets förutsättningar, med proggideal som hade slukat även punken, och med motsatsen i mossiga magasinsprogram med Bengt Bedrup, Tomas Ledin och Kenta Gustafsson på statstelevisionen – det vill säga, där alla referensramar pekade mot olika stadier av folkhemsbygge.
Där som sagt även punken, som dåvarande dominanta musiktidningen Schlagers chefredaktör Håkan Lagher konstaterar i ett underbart samtal i filmen med musikjournalisten Lars Nylin, var konformistisk ur ett samhällsklimatperspektiv var det de dekadenta new wave-banden som Ratata och Lustans Lakejer som stod för den verkliga revolten. Den som fick folk att se rött och skrika »borgarband« (fast de, som Johan Ekelund konstaterar, närmast var »kommunister«), provocerade av att de bar ljusa, hela och rena kläder.
Detaljrikedomen är underbar. Replokalen i Täby där Ekelund nobbade en 16-årig, provspelande Mauro. Den första demolåten Warszawa som Mauro drog in på en rullbandare. Den första demokassetten. Storyn om hur Johan Kinde och Klas Lunding knockades av Doktor Kärlek.
Och nästan omärkligt, samtidigt, parallellstoryn om det svenska 1980-talet. Hur Lundings Stranded gick från det gamla proggdistributionsnätverket som krävde socialistisk avsiktsförklaring till att »sälja ut« till Stikkan Andersson och Polar.
Så bara rullar det på:
Besök på baren i den italienska stad där Mauro har sina rötter och där Ratata köpte sin första trummaskin i den lokala musikaffären… discot 1984 på Stureplan… reklam- och mode-estetiken, intervjun hemma i köket hos dagens Anders Skog som visar hur en snodd Vogue-bild blev skivomslag… tv-framträdandena i Chrome 22, Casablanca och Måndagsbörsen… livemusikernas intåg kring Jackie… massor av foton och tidningsklipp; Mats Olsson-rubriken »Ratata är Herreys för vuxna«… klipp tillbaka till samtalet mellan Håkan Lagher och Lars Nylin, om Mauros syntes mellan svenskt och italienskt, och jämförelse med Anna-Lena Löfgrens italienska cover Lyckliga gatan…
Och sedan kommer det stora genombrottet.
Ratata spelar in i Polarstudion och får chansen att leka med de extremt exklusiva grejerna som 10cc:s Eric Stewart lämnat efter sig sedan han producerat Agnetha Fältskog strax innan: en polyfonisk Rhodes Chroma, och ett Roland MC4-sequencersystem som de triggade ihop med en Linn-trummaskin; Johan Ekelund berättar hur de experimenterade sig fram med lödkolv i en sladdjungel.
Ratata var, utöver ABBA, det första svenska bandet som hade internationell kvalitet på skivproduktionerna.
Min favoritsekvens är den grundliga genomgången framför mixerbordet av duetten med Frida, Så länge vi har varann från 1987, bandets absoluta kreativa och kommersiella peak. Mauro och Johan drar i reglagen efter minnen av alla arrangemangsdetaljer och Anni-Frid Lyngstad ger sin story om samarbetet.
Och så Mauros minne av uppspelningen på Polarkontoret – annars alltid en pärs, men den här gången applåderade hela rummet, och både Stikkan och Marie Ledin grät.
En melodramatisk höjdpunkt både i filmen och i svensk pophistoria.
Och med tanke på det senare tycker jag att filmen är alldeles för snål med musikaliska referenser. Endast några få halva snedträffar får plats – typ Depeche Mode i början, Bruce Springsteen i slutet och lite Roxy Music däremellan. Jag saknar hela spannet från Scritti Politti till Doobie Brothers. Att inte Michael McDonald nämns en enda gång måste ses som en stor miss.
Andra kommer kanske att sakna något om privatlivet. Men sådant har Mauro Scocco aldrig bjudit på. Möjligen saknar jag lite av det han själv berättar om på sitt självbiografiska Beat Hotel-album – om inte de bitterljuva kärlekshistorierna så åtminstone den där om hur de »hyrde en lokal av en galen präst, de satte eld på hans skrivbord på punkarnas luciafest«…
Å andra sidan, jag vet inte hur han doserat den poetisk friheten i sina låtstories. Men lägger jag Ratata genom åttiotalet bredvid soloskivorna får jag den största svenska popstory jag upplevt.
Och så har som sagt, ej att förglömma, framtida SVT-popdokumentärer äntligen fått ett vettigt benchmarkvärde.
2. Agnetha Fältskog – från Abba till idag (SVT1 kl 20)
Vet inte om det bara är en händelse eller en tanke, att denna nya, brittiska dokumentär om Agnetha Fältskog »före, med och efter ABBA« sänds direkt efter storverket om Ratata, men parallellen är kul, sedan vi hört Johan Ekelund timmen innan berätta om hur det stora, supermoderna Ratata-ljudet föddes tack vare studioutrustning kvarglömd efter en Agnetha-inspelning 1985.
3. Svensk humor (SVT1 kl 21)
Jag har efterhand tappat intresset för den här extremt ojämna sketchserien och till slut bara följt Johan Rheborgs och Robert Gustafssons bidrag, men här är temat så pass oemotståndligt – »Fredagsmyset« – att jag kollar den allra sista delen i sin helhet.