Inför filmfestivalen i Cannes 1982 var Wim Wenders full av bryderier kring filmmediets tillstånd. Han hade precis avslutat inspelningen av en långfilm som senare under året skulle vinna Guldlejonet vid Venedigs filmfestival (passande nog kallad Sakernas tillstånd), men var samtidigt på väg till Cannes med sin första USA-producerade film, det Coppola-kidnappade misslyckandet Hammett. Wenders kände sig desillusionerad över sin plats i filmvärlden. Han grubblade över vilken riktning filmen som berättarform rörde sig i och hur villkoren för filmskapare såg ut i världen. Han funderade också över den nya videotekniken. Vad skulle den få för betydelse för filmberättandet? Hur skulle framtidens filmer se ut?
Det är funderingar som vi känner igen, och som har diskuterats fram och tillbaka genom hela filmhistorien. Ibland föranlett av en radikal rörelse eller drastiska omskrivningar av reglerna – en Dogme här, en ny våg där – ibland pådrivet av skiften inom teknikområdet, från ljudfilm och färgfilm till HD och 3D.
Wenders var nyfiken på vad hans kollegor tyckte om allt det här, och passade på att fråga dem under festivalen i Cannes. Han hyrde ett rum på lyxiga Hôtel Martinez, ställde upp en kamera, bjöd in en uppsjö av namnkunniga regissörer – en i taget – körde igång kameran, och lämnade rummet. På ett bord hade han lämnat en lapp till gästen, där det stod: »Vi gör färre och färre filmer. Hur ser du på filmens framtid? Är filmen en döende konstform?« Därefter var det upp till personen i rummet att fritt svara på frågan.
Resultatet blev Room 666, en 45 minuter lång dokumentär som inte bara diskuterar de ställda frågorna utan också erbjuder vissa nycklar till regissörernas generella filmfilosofi. Det är en imponerande samling som parkerar sig framför kameran, och skaran ger också en kul bild för oss cineaster av vilka regissörer som var aktiva där och då, i Cannes 1982: Steven Spielberg, Susan Seidelman, Chantal Akerman, Monte Hellman och många fler.
Svaren Wenders får är naturligtvis väldigt varierande, från Rainer Werner Fassbinders korta inlägg till Jean-Luc Godards sedvanliga teoretiserande (Fassbinder dog för övrigt mindre än en månad efter festivalen). Werner Herzog, aldrig sen att sätta sin prägel på en situation, inleder med att ta av sig barfota, eftersom »sådana frågor kräver att man inte har några skor på sig«. Paul Morrissey spår filmens död, vilket han menar bara är naturligt – »romanen är redan död och poesin dog väl för sådär hundra år sen«. Han spår i stället att tv tar över helt, och hävdar att han knappt ser film längre.
Michelangelo Antonioni lägger ut texten ordentligt, reser sig upp från sin stol och går omkring i rummet, spanar ut genom fönstret, och talar med emfas om ett paradigmskifte i teknik och uttryck. Uttrycken måste förnyas, säger han, men det behöver inte vara något negativt, man får helt enkelt försöka följa med utvecklingen, även om det är svårt.
Det är en slutsats lika relevant idag som den var då.
Se Room 666 här: http://nflx.it/1bd1etG