Ständigt matnyttiga sajten Metafilter postade nyligen en lång lista över filmer ur Werner Herzogs digra oeuvre som finns att se på nätet, framför allt på YouTube. Flera av den teutoniska titanens obskyra kortdokumentärer, men även några av hans egensinniga långfilmer, kan nämligen strömmas i lite varierande kvalitet (och antagligen lite varierande lagligt). Nu ska det sägas, för ordningens skull, att många av dessa titlar återfinns på en maffig Blu-ray-box som släpps av BFI i sommar, och vissa av dem går även att se på Netflix och andra tjänster redan nu, men en hel del har aldrig tidigare varit tillgängliga på något vettigt sätt.
Herzogs spelfilmer är inte sällan ojämna, även om de alltid är intressanta. I hans dokumentärer hittar jag fler genuina guldkorn.
Det är en lång lista, som sagt, men också något av en informationsdump som inte ger så mycket vägledning till var man ska börja om man är obekant med Herzog – principen är att lista allt som finns, alldeles oavsett kvalitet – så det kan kännas lite övermäktigt att ge sig på den. Inalles inkluderar den 43 filmer, i kronologisk ordning.
Jag tänkte därför tipsa om fyra av Herzogs lite mindre kända dokumentärer, gjorda under olika faser i hans karriär. Jag älskar Herzogs spelfimer också, jag tycker han är en av vår tids främsta regissörer, men spelfilmerna är inte sällan ojämna, även om de alltid är intressanta. I hans dokumentärer hittar jag fler genuina guldkorn.
How Much Wood Would A Woodchuck Chuck (1976)
Herzog besöker The World Livestock Auctioneer Championship i Pennsylvania, en årligt återkommande tävling där man utser USA:s främsta boskapsauktionsutropare. Han fascineras av de snabbsnackande männen, som med sina tungvrickande budgivningsexerciser representerar »den sista möjliga poesin, kapitalismens poesi«.
God's Angry Man (1981)
Herzogs intresse för Amerika och typiskt amerikanska företeelser återfinns även i God's Angry Man, en otroligt underhållande dokumentär om TV-evangelisten Gene Scott, en karismatisk och aggressiv frikyrklig fanatiker som under många år predikade och föreläste för sina anhängare via kabel- och satellit-TV från diverse kyrkor och studios i Kalifornien. Herzog kommer Scott ganska nära och intervjuar såväl pastorn själv som hans föräldrar, men dokumentären är som bäst när regissören tar ett steg tillbaka och iakttar Scott i sitt rätta element, när han argt kräver sin församling på donationer framför TV-kameran med en salig blandning av påklistrad charm, sur indignation och heligt raseri – en oförglömlig show.
Bells from the Deep (1993)
I den här dokumentären, som har undertiteln »Faith and Superstition in Russia« och som utforskar olika former av rysk mysticism, finner vi ett av de bästa exemplen på Herzogs filosofi om sanning på film och i synnerhet dokumentärfilm, eller »extatisk sanning« som han ibland kallar det, en idé om att begreppet sanning inte behöver ha något med objektiv, teknisk fakta att göra. I dokumentära sammanhang innebär det att berättelsen i någon mån överordnas det som många dokumentärfilmare och inte minst tittare tycks besatta av: en inbillad objektiv sanning. Jag sympatiserar fullt ut med Herzog här, men för många är inställningen problematisk. Det är en hållning som innebär att omtagningar och iscensättningar i en dokumentär är okomplicerade eftersom man hela tiden strävar efter en större sanning, och i just Bells from the Deep har Herzog i efterhand berättat att några av de suggestiva scenerna i filmen, till exempel när ett par pilgrimer ligger på en frusen sjö och spanar ner genom isen mot en mytomspunnen försvunnen stad, var helt fabricerade: »pilgrimerna« var i själva verket ett par lokala alkisar som krälade runt på isen och till slut somnade där, så filmteamet tvingades väcka dem efter tagningen.
The White Diamond (2004)
Berättelsen om flygingenjören Graham Dorrington som vill konstruera en superlätt vit ballongfarkost som kan användas för att undersöka svåråtkomliga trätoppar i Guyanas djupa regnskogar förflyttar Herzog tillbaka till den vilda och oförlåtande natur han med så mycket förakt skildrat i såväl Fitzcarraldo och Aguirre som Encounters at the End of the World. The White Diamond gjordes precis innan succén Grizzly Man, och hamnade snabbt i den senares skugga, vilket inte är så konstigt med tanke på Grizzly Mans oerhört fängslande människoöde, men visuellt och poetiskt håller jag denna sällsamma historia högre än dokumentären om Timothy Treadwell. Som vanligt intresserar sig Herzog minst lika mycket för personerna i skeendets utkanter som av huvudpersonen Dorrington, och han har en makalös förmåga att lirka fram enastående berättelser från expeditionens övriga deltagare.