Ända sedan 1978, då hon gäckade pojkar i John Landis Deltagänget, har hon funnits där i den amerikanska underhållningskulturen: Mandy Lane. Denna, från betraktarens öga sett, felfria uppenbarelse. Oftast naken i något slags duschutrymme eller som Kirsten Dunst-aktig cheerleader vilt flaxande med både armar och ben. Flickan som alla vill ha men som ingen kan få. För betraktaren ett skal att fylla med allsköns fantasier.
Antagligen är det denna schablon Jonathan Levine haft i åtanke under arbetet med All the Boys Love Mandy Lane. En av senare tids bästa skräckfilmer, och storyn i sig är tryggt illusorisk.
Vad som lätt hade kunnat bli ännu en Jag vet vad du gjorde förra sommaren har i stället blivit ett slags drömsk Motorsågsmassakern, som får en att tänka på allt från OC till författare som Donna Tartt.
Ett gäng dumma ungar (är man verkligen så urbota korkad som ung?) beger sig ut till ett ödsligt rikemansslott på landet för att leva livet (men finner sig i stället tvunga att springa för livet). Med på denna ungdomens nedstigning är även, förutom de dumma och enkelspåriga, ytterligare en ungdom: outsidern Mandy Lane, flickan som alla vill ligga med. Tråkigt nog störs ungdomarnas hedonism av en galen mördare med traumatiska barndomsproblem. Men på vilket sätt hänger det här ihop med Mandy Lane?
All the Boys Love Mandy Lane är ett underhållande stycke tonårsslakt som arbetar hårt med foto och atmosfär. Det är rödgrusigt, dammigt och innovativt. Märkligt nog ligger vikten inte på att framkalla spänning utan på just den där highschool-stinna drogade jag skiter-i-allt-utan-nuet känslan.
Vad som lätt hade kunnat bli ännu en Jag vet vad du gjorde förra sommaren har i stället blivit ett slags drömsk Motorsågsmassakern, som får en att tänka på allt från OC till författare som Donna Tartt och Bret Easton Ellis.