När jag för drygt två år sedan såg piloten till Ricky Gervais senaste tv-serie, Derek, var jag splittrad. Liksom osäker på i vilken tonart serien gick. Var det ett intimt porträtt av en förståndshandikappad man och hans omgivning eller en cyniskt fresk av lyteskomik över livets små problem? Det fanns ingredienser som pekade åt båda hållen. Och även om Gervais bedyrade hur mycket han brydde sig om seriens titelfigur köpte jag det inte. Inte helt. Derek var och förblev en Rain Man-figur utan hjälteegenskaper som man ömsom skrattade åt, ömsom ömmade för.
När Derek träffade den far som övergivit honom som liten blev det tydligt hur Gervais vill skärskåda det stora i det lilla. Att den enda genvägen i livet är vänlighet.
Det var egentligen inte förrän den första säsongens finalavsnitt jag hittade hem i Derek och blev övertygad om seriens goda och värmande intentioner. Då, när Derek till tonerna av Coldplays Fix You träffade den far som övergivit honom som liten, blev det tydligt hur Gervais med Derek vill skärskåda det stora i det lilla. Att den enda genvägen som fungerar i livet är vänlighet.
Det är en känsla som hänger kvar i seriens andra säsong som nu släppts i sin helhet på Netflix. Vi återvänder ånyo till ålderdomshemmet Broadhill ett år efter händelserna i första säsongen. Det mesta är sig likt. Relationerna är desamma, personalen har fått tillökning av volontären Geoff och Dereks far ska precis flytta in. Utöver det finns ingen direkt drivmotor för andra säsongen. Det är även poängen.
I sex harmlösa episoder utforskas livet på ålderdomshemmet i all sin enkelhet. Ibland med skratt, ibland med avgrundsdjupt mörker. Som när figuren Kev, Dereks förlorare till vän, slåss mot alkoholism och ensamhet. I den nya säsongen ser vi även, dessvärre, mindre av vaktmästaren Dougie som spelas av en Karl Pilkington (känd från An Idiot Abroad) med imponerande bra komiskt tajming.
Det blixtrar sällan till. Relationerna mellan seriens figurer präglas istället av en vardaglig skönhet. En ömhet som anspelar på små gester snarare än fiktionens sedvanligt grandiosa romantik. Därmed inte sagt att serien tar sikte på en realism. Det är snarare tablåer över ett liv sett ur det lilla perspektivet. Ur Dereks lika ofokuserade som harmlösa blick.
Derek har därmed heller ingen cementerad dramatik, ingen fast tonart. Det är en komediserie som flackar. Som ibland vill vara ambitiös, ibland lättsam. Det gör serien både vacker och tradig. Den sjunger falskt, precis som melodin i livets skönsång. Vemodig, anspråkslös men just skön. Det finns något behjärtansvärt bara i det.