Hur skulle det ens vara möjligt för mig att tipsa om någon annan film än Bo Widerbergs Mannen på taket när denna svenska kriminalklassiker går på SVT på självaste nationaldagen? Det går helt enkelt inte. Varför jag nu skulle vilja göra det – även kanoniserade filmer behöver dammas av och tipsas om lite då och då för att locka ny publik. För egen del har jag inte sett om Mannen på taket på flera år och tänker återbekanta mig med en film som gjorde outplånliga intryck på mig första gången jag såg den. Avrunda därför sjätte juni, efter du gått omkring i folkdräkt, ätit nypotatis och sjungit nationalsången hela dagen (eller vad man nu gör en dag som denna), med något så ovanligt som en svensk snutfilm som inte bara är »okej, för att vara svensk« utan genuint utmärkt.
Såhär i backspegeln är det intressant att se hur många var för sig potenta ingredienser samverkade för att ge Mannen på taket en sådan kraft när den gjordes 1976 – både publik- och kritikermässigt blev filmen en stor framgång. Historien om ett polismord och en beväpnad man som klättrar upp på ett tak mitt i Stockholm och börjar skjuta vilt omkring sig bygger på boken Den vedervärdige mannen från Säffle av moderna deckar-Sveriges urförfattare Maj Sjöwall och Per Wahlöö. Det var författarduons sjunde bok.
Realismen, energin i den handhållna kameran och den abrupta klippningen, i kombination med effektfulla explosioner av våld och action, fångar en direkt.
Filmen regisserades av en av svensk films största, Bo Widerberg, ett på pappret ganska udda regissörsval för en actionfilm, med tanke på Widerbergs notoriska ovilja att göra bildmanus och hans begivenhet att improvisera och förhålla sig fritt till den tekniska sidan av filmskapandet – en auteurattityd skolad av neorealism och nyavågen-tänk som visade sig fungera förvånansvärt bra i det här fallet: amerikanska samtida produktioner som The French Connection hade precis banat väg för en mindre polerad, ruffig, hetsig polisfilm, och det är tydligt att Widerberg och producenten Pelle Berglund lät sig inspireras av den stilen.
I huvudrollen som Martin Beck sågs folkkäre Carl-Gustaf Lindstedt, som många anser levererade den definitiva versionen av den lite trötta kommisarien som sedan första filmatiseringen 1967 gestaltats av Keve Hjelm, Walter Matthau, Gösta Ekman, Jan Decleir, Derek Jacobi och, i de senare årens spekulativa evighetsproduktioner på TV4, Peter Haber.
Widerbergs bidrag till Beck-universat är egentligen den enda av alla Sjöwall-Wahlöö-filmatiseringar som står på egna ben, det spelar inte så stor roll (om någon) huruvida man är så insatt eller bekant med Becks värld för att sugas in i berättandet. Själv hade jag inte sett eller läst något om kommisarien när jag såg Mannen på taket första gången, men realismen, energin i den handhållna kameran och den abrupta klippningen, i kombination med effektfulla explosioner av våld och action, fångade mig direkt. (SPOILER: En kort genomgång av den spektakulära helikopterkraschen, inspelad på Odenplan med tusentals nyfikna statister på plats, kan man se i ett gammalt SVT-klipp här.)
I sin omistliga mastodontbok om moderna svenska polisberättelser, Snuten i skymningslandet, sammanfattar Michael Tapper betydelsen av Mannen på taket såhär: »Numera betraktas den som ett riktmärke för svensk kriminalfilm. Alla filmer i genren efter 1976 har fått finna sig i att jämföras med den, alla nya Beckfigurer med Carl-Gustaf Lindstedts hyllade rolltolkning. Och jämförelsen har ständigt utfallit till de senare filmernas nackdel när det gäller tekniskt genomförande, auteuristisk särprägel och förmågan att mejsla ut något specifikt svenskt i den genre som åtminstone fram till dess betecknades som exklusivt amerikansk.«