Clik here to view.
Vacklar mer eller mindre omkull av villrådighet inför nya brittiska komediserien Mr Sloane. Hade så sett fram emot den, baserat på skådisfavoriter som Olivia Colman och Peter Serafinowicz; och på att Nick Frost spelar huvudrollen som en övergiven, avskedad, suicidal mat-, öl- och opera-missbrukare med ett gott, hoppfullt hjärta och ett nytt jobb som lärarvikarie i det sena 1960-talets Watford; och att den skapats och skrivits av Robert B Weide (ja, Woody Allen-kännaren som blev hatad för sitt inlägg i Dylan Farrow-debatten i vintras) och The Catherine Tate Show-veteranen Aschlin Ditta – Weide har ju faktiskt inte bara gjort sina PBS-specialer utan också jobbat med Larry David på Curb Your Enthusiasm.
Under en volymstark passage höjer Sloane rösten för att förklara nåt om att stoppa in en maskin tvätt, musiken tystnar, Frosts röst ekar över konsertsalen: »…I could come by and stick it in tonight!«
Alla skådespelare är precis så bra som jag hoppats. Nick Frost gör något helt underbart av sin rollgestalt, myspratar med sig själv på ett fullständigt avväpnande vis som både har ett mörker mellan raderna och ger karaktären massor av både charm och trovärdighet.
Och Weide regisserar med både stadig komisk rytm och drama-emotionell ömhet.
Därtill imponerar tidskänslan i miljö, scenografi, kläder, frisyrer… även hur den växlar till tidigt 1960-tal i tillbakablickar.
Men – ja, här finns några gigantiska men också:
Trots att det är dramakvaliteterna som imponerar lutar serien på tok för mycket åt komedi, med rätt trista punchlines och tragikomiksituationer – och både komiken och storyn som helhet har för mycket av överdrivna tidsmarkörer som misogynism och omedvetet uselt föräldraskap. Och när Frosts relationsfrustrerade Sloane träffar en ung, popsnygg amerikansk brud (i en järnhandel!) uppstår ett slags halvfantasi-romcom som inte alls förmå engagera.
Dock måste sägas att tre sekunder av episod 2 är fantastiskt roliga – när det slumpar sig att Sloane går på en klassisk konsert, Wagners Siefgrid-Idyll, med den unga tjejen och under en volymstark passage måste höja rösten för att förklara något om att stoppa in en maskin tvätt… så att när musiken hastigt tystnar hörs bara Frosts halvskrikande röst över hela konsertsalen:
»…I could come by and stick it in tonight!«
Och hela publiken, till och med hela orkestern, stirrar på honom. Där är det omöjligt att inte skratta högt. Å andra sidan är ju även detta ett oerhört nött grepp. Ungefär som inledningen av första avsnittet – det gamla så-tragiskt-misslyckad-att-han-inte-ens-klarar-av-att-ta-livet av sig (gipstaket ger vika när Sloane ska hänga sig).
Mr Sloane känns, efter de två första avsnitten, på det hela taget, som något ytterst förbryllande unikt: en serie som är extremt väl genomförd på nästan alla nivåer – men där en liten men enerverande fantasilöshet tar överhanden och tyvärr sätter själva huvudtonen.
Mr Sloane sänds på Sky i Storbritannien, oklart om den kommer till Sverige.
