»Hallå Göran Hägglund. Vad säger du om jag säger tio dagar i Glasriket?«
På en datorskärm ser det inte så roligt ut, men om du byter ut alla »r« mot »j« och tänker dig att det är Anna Blombergs version av Annie Lööf som yttrar orden? Och fullständigt partyvrålar »Glasjiket«? Jag har redan tagit till mig sägningen och kommer att använda den i tid och otid.
I premiäravsnittet är det »Annie Lööfs« rundringning till de andra alliansledarna, om resan till Glasriket, som får mest plats. Fantastiskt roligt. Du kanske inte har mycket till övers för Annie Lööf men du kan omöjligt ogilla »Annie Lööf«.
Om jag blundar så kan jag nog inte ens höra skillnaden mellan Blombergs Åkesson och riktiga Åkesson, varken till resonemang eller röst.
Personer som är skämt i sig (för hårt sagt?) blir aldrig så roliga att härma, därför är jag helt kall inför »Maria Montazami«. Det extra referenssteget behövs inte, skämtet är redan färdigt… Jag får samma känsla som när David Hellenius skulle härma Färjan-Håkan. När David Hellenius-Håkan har raklödder i håret så blir det inte roligare än det redan var när Färjan-Håkan hade raklödder i håret. Samma sak här. »Maria Montazami« är inte roligare eller knasigare än den riktiga Maria Montazami. Hänger ni med?
Den bossiga hemhjälpen som tvingar killen som har beställt RUT-tjänsten att själv städa är småcharmig (»Du måste dammsuga där, du måste dammsuga där – annars jag kan inte göra mitt jobb.«)
Skrattar inombords när »Elisabeth Höglund« provat att planka och hävdar att det är åldersrasism när det inte går (»Åldersrasismen har visat sitt fula tryne. Det här trynet!«).
»Jimmie Åkesson« som vägrar gå mot rött i »Jimmies underbara resa« är också kalas. Om jag blundar så kan jag nog inte ens höra skillnaden mellan Blombergs Åkesson och riktiga Åkesson, varken till resonemang eller röst.