Ibland blir jag förvånad över hur mycket ungdomsserier vågar. Vi kanske ofta tittar snett på YA-genren, och avfärdar den snabbt som skräp-tv eller skräpfilm, inte min målgrupp och så vidare. Vi kanske ser ett enstaka avsnitt, blir lite blaserat besvikna och återvänder aldrig. Jag har släppt många inom genren. Tappade snabbt Twisted, orkade en halv säsong på Pretty Little Liars, och inte ens ett avsnitt av Tomorrow People. Så om de är bra eller inte får någon annan skriva om.
I april skrev jag om första avsnittet av The 100. En sci-fi/postapokalyptisk ungdomsserie med klara influenser från Goldings Flugornas herre. Av någon anledning hängde jag kvar, och det är jag glad för. Ja, serien dras med vissa problem som – hur får de mat egentligen? Hur mycket grejer fanns det egentligen på landningskeppet (i första avsnittet var ju ett av problemen att det inte fanns nånting alls)? Varför pratar markinvånarna engelska, och har militärkängor?
Jag brukar störa mig på att sci-fi oftast är så ouppdaterad när det gäller genus (vi har teleporters, men inte jämlikhet), men här har de faktiskt tänkt till.
Men om man som jag kan bortse från vissa luckor för att det finns annat som tilltalar en så är The 100 faktiskt värt att se. Dels för att det strösslas med ganska intressanta kvinnliga huvudroller. Både seriens huvudperson Clarke och teknikgenialiska Raven tillåts vara mångfacetterade och komplicerade. Att markinvånarnas ledare spelas av Dichen Lachman (senast sedd som Sierra i Joss Whedons Dollhouse) gör inte heller saken sämre. Ingenstans görs det en grej av att de råkar vara kvinnor i maktposition. Jag brukar störa mig på att sci-fi oftast är så ouppdaterad när det gäller genus (vi har teleporters, men inte jämlikhet), men här har de faktiskt tänkt till. Vidare ställer serien sina rollpersoner inför jobbiga moraliska val. Ska de svara öga för öga när deras egna begår brott? Hur ska de bemöta de krigiska marklevande människorna, som klarat sig på jorden trots atomkriget som ödelade den?
Det fina med serier som The 100 är att den inte känns begränsad av sin egen premiss. Vad som helst kan faktiskt ske med seriens handling. Att ungdomarna på jorden går samman med de marklevande, eller att serien dödar av alla vuxna som är fast på rymdstationen känns lika rimligt. Att förflytta handlingen enbart till jorden, och involvera oss i stamkrigen mellan de marklevande, känns lika möjligt som att de vuxna överlevarna på rymdstationen lyckas ta sig ned till jorden och att den stora konflikten i säsong två blir maktkampen mellan de mer överlevnadsvana kidsen på marken, gentemot de vuxna som är mer vana vid maktrukturer.
Utvecklingsmöjligheter av en series grundpremiss är något som jag verkligen går i gång på, och brist på detsamma är ofta något som gör att jag slutar titta. Men att The 100 kommer fortsätta att vara oförutsägbart, och antagligen till och med bättre i säsong 2 gör att det här är en ungdomsserie som jag lägger på listan “sevärd”. Då gör inte dess brister så mycket. The 100 vågar låta berättelsen ta oväntade vägar och ställa obekväma frågor om vad mänsklighet är, vad gott ledarskap är och hur mycket överlevnad får kosta i form av hårda val och grymhet. Känns som rätt bra ingredienser för en ungdomsserie och verkligen inget att rynka på näsan åt.
The 100 går på CW i USA, oklart om serien kommer till Sverige.