Champions League, handboll, final: Kiel–Flensburg (TV10 kl 18)
Jag hoppas att ni såg semifinalerna i går. Jag hoppas verkligen, verkligen att ni gjorde det. De två matcherna var nämligen handboll på allra högsta, mest underhållande och rafflande nivå. Två matcher som spelades så ursinnigt snabbt att det nästan var svårt att hänga med (det gällde i allra högsta grad tyvärr också domarna i åtminstone den första matchen). Med ett Kiel som inte såg ut att ha en trupp för en final, men ändå slet sönder och långsamt kämpade ned det ungerska skrytbygget Veszprem. Andreas Palicka var alldeles lysande i det tyska målet och Kiel övertygade med ett snabbt och vasst kontringsspel som motvapen till ungrarnas kompakta, tunga och hårda försvarsspel.
Barca såg ut att defilera hem matchen. Då vände det igen. Vranjes gjorde några justeringar, inte minst i försvaret, fick spelarna att skärpa sig framåt.
Den andra semifinalen var kanske mindre välspelad, men inte mindre oviss och spännande. Tvärtom – en handbollsmatch kan inte ha fler vändningar. Ljubomir Vranjes-tränade hemvävda Flensburg inledde tveksamt, men spelade ändå jämnt med mäktiga Barcelona. Ett tufft försvar retade Barcas storstjärnor och en alldeles, alldeles charmant Mattias Andersson storspelade i målet. Med två tredjedelar av matchen spelade såg det ut som en oväntad, men säker, seger.
Sen vände det.
Barcelona, som på något sätt framstod som den totala motsatsen till fotbollsmotsvarigheten – ingen kollektiv grundfilosofi, förlitar sig enbart på individerna och som tidigare nästan enbart hoppats på stjärnan Karabatic och linjespelet, vilket givetvis inte är det sämsta, och inte fått i gång anfallsspelet började plötsligt få hål på Andersson. Samtidigt började Flensburg inse vad laget var på väg att göra och de enkla misstagen blev fler och fler. Barca var förbi, Barca såg ut som det trygga storlag det borde vara, Barca såg ut att defilera hem matchen.
Då vände det igen.
Vranjes gjorde några justeringar, inte minst i försvaret, fick spelarna att skärpa sig framåt. Flensburg gick i kapp, Flensburg vann straffläggningen, Flensburg är i final. Hur den kommer sluta är inget man ens vill försöka spekulera i efter en dag som i går, men ett Vranjes-tränat lag är alltid mitt lag.
Allsvenskan: Helsingborgs IF–Falkenbergs FF (C More Sport kl 15)
Henrik Larsson kommer hem.
Det finns mycket att säga om den här matchen. Kanske ovanligt mycket för en match i tabellens mitt. Man kan prata om HIF.s enorma problem i anfallsspelet, med Accam på VM-läger med Ghana, en Simovic fjärran från fjolårsformen och en för all del klok Alvaro Santos, men som passar dåligt som ensam forward och inte har klippet i steget från förr. Man kan prata berömmande om ett Falkenberg som långsamt, men stadigt, vuxit in i den allsvenska kostymen och spelar kanske inte spektakulärt, men ändå sevärt i det lilla. Och väldigt smart efter sina resurser. Det går att diskutera i timtals om vad som kommer hända innanför de vita linjerna under HIF–FFF, hur de förras tidigare så starka centrallinje luckrats upp och att de senare kan komma hit och spela tryggt, utifrån en tabellposition utan särskilt mycket press underifrån.
Det går att se den här matchen ur en massa olika synvinklar, men allt handlar till slut ändå bara om en sak, om en person vid sidan av linjerna, utanför planen.
Henrik Larsson kommer hem. Till Olympia. Det var där han formades till en världsspelare, en förstklassig avslutare och hyperspelintelligent lagspelande arbetshäst på en och samma gång. Det var där statyn på bilden ovan egentligen skulle stå, men som Larsson tyckte skulle flyttas eftersom han då var tränare i Landskrona (ett väldigt Larssonskt resonemang). Det var där han under karriärens slutfas spelade allsvenskt igen och visade att han fortfarande var den förmodligen smartaste fotbollsspelare vi har haft i modern tid.
Fem år senare kommer Henrik Larsson hem och oavsett hur matchen blir eller slutar vill jag se hur han tas emot.
Allsvenskan: IF Elfsborg–Malmö FF (C More Sport kl 17:30)
Tidig seriefinal mellan seriens kanske två mest spelskickliga lag. Två kombattanter som vill ungefär samma sak: centrera mittfältet, släppa fram ytterbackarna och kombinera sig fram med stort bollinnehav. Malmö vill möjligen gå lite rakare på mål, men annars är skillnaderna marginella. Kan skåningarna vinna mittfältskampen finns möjligheten att fylla på i sista tredjedelen där laget med Molins, Rosenberg och Eriksson är betydligt vassare än Elfsborg. Kan Elfsborg vinna plottret i mitten öppnas ytor för en Victor Claesson som äntligen verkar ta det där sista steget och utvecklas till ett fullfjädrat spelgeni.
Ändå undrar jag inte om den allra viktigaste duellen kommer utspela sig på kanterna. Elfsborg och MFF har inte bara seriens bästa uppsättning ytterbackar, det är också lagen som inkluderar dem allra mest i spelet också.
Träningslandskamp: Sverige–Belgien (TV4 kl 20:30)
Jag vet inte hur länge jag tjatat om en övergång till ett 4-3-1-2 (eller möjligen 4-3-2-1) i det svenska landslaget. Förmodligen ända sedan Lagerbäcks tid, då en trea med Taco-Linderoth-Källström, Ljungberg i en rätt fri roll framför och Larsson och Zlatan på topp hade känts som en bra lösning på den eviga Kim-eller-Anders-diskussionen.
Läget har ju inte förändrats nämnvärt sedan dess. Vi har fortfarande ett överskott på hyggliga innermittfältare – att kunna ställa upp med Wernbloom, Källström, Bissen Larsson och dessutom ha skadade Ekdal, nej-tackande Elm och Hiljemark bakom är ändå rätt okej, med svenska mått mätt – och ett underskott på yttrar på någon högre nivå och i form. Vi har problem centralt defensivt, något som skulle avhjälpas med den nya uppställningen. Vi har ytterbackar som åtminstone hyggligt skulle kunna sköta kantspelet offensivt, även om det ställs kanske omöjliga krav på dem defensivt i det här systemet.
Det finns ändå en logik i det hela. Tillräckligt stor för att man ska kunna ge systemet tid.
Samtidigt: matchen mot Danmark i veckan var ännu ett bevis på att det faktiskt inte spelar så stor roll hur Hamrén ställer upp laget – vi har ändå inte spelarna som är tillräckligt bra just nu helt enkelt. Eller om det bara är vår förbundskapten som är dålig på att förbereda dem. Det danska landslaget är mitt i en generationsväxling och provade en del nytt, men spelarna såg ändå ut att vara betydligt mer samspelta och kollektivt drillade än de svenska landslagsspelare som till allra största del har spelat ungefär 4000 landskamper tillsammans. Nytt spelsätt eller inte.
Ett VM-taggat Belgien blir ju inte lättare på något sätt. Frågan är hur Hamrén resonerar kring det nya systemet här. Risken finns ju att vi skulle kunna gå in i höstens EM-kval med två raka förluster i ryggen, med ett skrotat nytt spelsystem och ett självförtroende kört i botten.
Eller så struntar man, om så bara för en kort stund, bara i ett svenskt landslag på dekis och utan framtidstro och njuter av det närmast osannolikt talangfulla och spännande Belgien i stället. Med Hazard, Courtois, Mertens, Lukaku, Witsel och Kompany.