1. Fargo (FX/HBO Nordic)
Det ödesmättade, pompösa. Den karga omgivningen och den torra humorn. Martin Freeman i sitt livs roll och ett manus som kan jämföra sig med True Detectives toppar. Ett nihilistiskt mästerverk. Och i senaste avsnittet fick vi se den snyggaste åkningen sedan Dario Argentos Tenebrae. Exteriör. Massaker. Från utsidan av en byggnad betraktar vi när Lorne Malvo skjuter ner alla däruti för att slutligen nå den som beordrat en hit på honom. »Betraktar« är ju förstås fel ord. Man ser ingenting. Ljudet däremot: kulexplosioner, högpitchade skrik och blod som skvätter ner väggarna. Genialiskt. Det var knappast kärlek vid första ögonkastet, men nu har vi gift oss och skaffat barn. Efter senaste avsnittet lär det bli ett gäng till.
Ett nihilistiskt mästerverk. Och i senaste avsnittet fick vi se den snyggaste åkningen sedan Dario Argentos Tenebrae.
2. Penny Dreadful (HBO Nordic)
Det bästa med Showtimes nya skräckserie är hur lite tid den ägnar åt huvudintrigen, Malcolm Murrays sökande efter sin dotter, och hur mycket tid den i stället viger åt novellartade melodramer och vemodiga tragedier. Som i det senaste avsnittet där Frankensteins monster berättar sin sliriga sirapsindränkta historia, utan att det ens en sekund ges utrymme för ett skratt eller ens ett leende, och man finner sig själv tycka synd om mördaren och inte den mördade. Sorgligt är det i vilket fall som helst. Kan det vara de Tim Burtonska strängarna från Edward Scissorhands som ljudar nu igen?
3. Mad Men (AMC/Kanal 9 Play)
Halvtid i sista säsongen av Mad Men och jag sörjer redan Don, Peggy, Roger, Sally och alla de andra. Fruktansvärt tråkigt, men ett värdigt farväl blir det i alla fall. För första gången på mycket länge känns det som om Don har någonting att kämpa för igen. Seriens överlevnad kanske till och med? Vem vet.
4. Louie (FX/iTunes)
Även om jag tycker väldigt mycket om senaste säsongen och dess punkiga tråkighet var det skönt med två avsnitt (Elevator: Part 4, Elevator: Part 5) som inte kändes riktigt lika motvalls. Scenen där Louies barnlösa kollega berättar om sin dag var helt fantastisk. Avslappnat och smart, där berättaren berättade i bild, fast utan voice over. Jag gillade även terapibesöket. En liten film om den frustrerande känslan av att inte bli förstådd, trots att man vet bäst. Jag kände igen mig. Även den återblickande scenen där Janet och Louie gör slut och har sex en sista gång var formidabel i sitt ödesmättade Allenska sängkammarberättande. Bortsett från att unge Louies biceps såg lite väl stora ut. Inte okej!
5. Hannibal (NBC/Kanal 9)
Jag har redan skrivit tillräckligt om NBC:s gastronomiska skräckserie Hannibal men oj vad jag längtar efter säsong tre och dess ofrånkomliga jakt. Med tanke på hur häftiga de få actionscener vi hittills serverats varit, ser jag fram emot mer av Mikkelsens precisa fighting skills. Den enda frågan är väl egentligen bara hur han ska få tid att laga mat och till vem?
6. Adventure Time (Cartoon Network)
Säsong sex av Cartoon Networks klassiska serie fortsätter fascinera och konfundera. Som om ett barn i en låda kluddat ner tankar om droger på ett papper som sedan konfiskerats av en störd vuxen fast i ett kreativt drogrus. Det är så rörigt och störigt att man ibland skrattar utan att man vet varför. Som i ett av de senaste avsnitten där Jakes svans förvandlas till en orm som ringlar iväg och börjar jobba som elak clown på en cirkus med enbart små skalbaggar som publik... Hade fler människor sett på Adventure Time hade världen varit roligare att leva i.
7. Full Patte (SVT Flow)
Systrarna Kronlöf kommer knappast att förändra världen med sin krigiska konstfackshumor, men det skiter de i. De kör på ändå, i sin jakt på fördomar och idioti i samhället. Liksom Louie befinner de sig så långt bortom den standardiserade humorn man bara kan komma och det är inte alltid man skrattar, nästan aldrig faktiskt. Men det gör inte så mycket, det här prettomonstret intresserar sig mer för att bita huvudet av det vardagliga onda än fniss och skratt. Obehagligt, obekvämt och (borde egentligen hata det här) viktigt.
8. Salem (WGN America)
Jag är en sucker för snygga intron och när det dessutom klipps i takt till Mansons Cupid Carries a Gun går det inte att värja sig längre. Trippigt värre med kvistar som vrider sig, dockor som rycker och hängda häxor i motljus. Snyggt och svängigt, även om vi sett det förut. Serien då? Jag gillar den amoraliska, underfundiga tvisten. Där man förklarar rättegångar och tortyr med att häxorna funnits på riktigt. Jepps... (Ida skriver mer om eventuella frågetecken kring detta här.) Annars är Salem en serie som ständigt utmanar det smakfullas gräns, men även skildrar paranoia och skräck på ett spännande och beroendeframkallande sätt.
9. Californication (Showtime)
Getting the Poison Out skrek åt mig att sluta titta, det var ett av de lägsta avsnitten i Californications slibbiga historia. Filmat gubbslem där Moody tilläts komma undan med att hyra en prostituerad, för att ta hans enerverande sons vidriga oskuld. Barnsligt och motbjudande. Men annars så är det här en rätt stabil avslutning, på en av tidernas mest ojämna serier. Jag gillar fortfarande manusmötena och relationen mellan Hank och Levon. Att sedan senaste avsnittet slutade i ett mörker vi inte sett sen Hanks våldtäktsdagar bådar också gott. Men lägg ner tramset nu! Jag är så trött på allt som har med Runckle att göra, hans eviga sexuella tillkortakommanden. Antagligen är det tjänstefel att ha med Californication på listan över de bästa serierna just nu, men jag vill så gärna att det här ska sluta... okej.
10. Crossbones (NBC/Viasat Crime)
Är den här pirattrenden verkligen på riktigt? Pojken inom mig jublar, medan den äldre mannen dricker rom, grymtar och skrockande googlar »Blackbeard must die«. Annars är det här snäppet bättre än Black Sails, lite mindre »piratigt« och mer äventyrsaktigt. John Malkovich som Blackbeard kan dessutom bli hur som helst. Men ska man lyckas med en piratserie i dag kanske det krävs överspel à la Nicolas Cage i The Wicker Man.