Jag var länge ganska frustrerad över IFC:s fejktalkshow Comedy Bang! Bang! – frustrerad och förvirrad över varför jag inte tyckte den var bättre. Allt var ju som upplagt för succé: podcasten som programmet utgår från är en av de absolut roligaste som finns, jag har varit ett fan av programledaren Scott Aukerman sedan Mr Show-dagarna, enmansbandet Reggie Watts är ett humormusikaliskt geni, alla mina favoritkomiker dyker upp i olika inslag. Och ändå. Det lyfte inte till de höjder jag med visst fog hade hoppats på. Enskilda sketcher var fantastiska men som helhet saknade jag något. Det tog ett tag innan jag kunde sätta fingret på vad.
Det är såklart formatet som spökar. Jag är så programmerad att höra skratt i en talkshow, känna närvaron av en publik, höra hur den reagerar på skämt, se värden interagera med den.
Skrattet.
Jag insåg att jag, banalt nog, saknade skrattet.
Comedy Bang! Bang! är en talkshow utan publik och utan skratt, inspelad i en tom studio. Naturligtvis är det ett medvetet val, att ha en publik på plats hade antagligen varit ett jävla besvär då allt är regisserat in i minsta detalj, det görs många utflykter och hopp i tid och rum, och även kändisintervjuerna är manusstyrda – ingen av de intervjuade tror att de är gäst på en »riktig« talkshow – men det blev ändå lite… konstigt.
Det är såklart formatet som spökar. Jag är så programmerad att höra skratt i en talkshow, känna närvaron av en publik, höra hur den reagerar på skämt, se värden interagera med den. Att publiken inte alltid finns med i en sitcom, okej, men i ett humoristiskt pratprogram! Ibland kändes frånvaron av skratt nästan artificiell, som att garven var bortplockade i efterhand. En märklig känsla. Kanske var det också därför som jag uppskattade sketcherna då man lämnade studion mest – de var inte på samma sätt beroende av skratt som jag upplevde att de studiobaserade bitarna av programmet var.
Nu när Comedy Bang! Bang! precis inlett sin tredje säsong har jag ett betydligt mindre problematiskt förhållande till skrattlösheten, och jag njuter av programmet för vad det är, inte för vad jag fantiserar om vad det kunde ha varit. Så vad har hänt? Programmet i sig har förblivit troget sitt ursprungliga uttryck och egentligen bara finjusterat originalkonceptet och blivit mer varmt i kläderna. Manusmässigt håller det samma verkshöjd som tidigare.
Snarare är det så att jag släppt min hangup på skrattfrågan och vant mig vid formatet, samtidigt som serien på ett lysande sätt fungerat som kontextuellt tag-team till Adult Swims hejdlösa The Eric Andre Show, som debuterade ungefär samtidigt som Comedy Bang! Bang! och vars filosofi är snarlik – den om det postmoderna, dekonstruerade pratprogrammet. The Eric Andre Show är det anarkistiska, destruktiva, galna alternativet; Comedy Bang! Bang! det välpolerade, smarta, trevliga. De kompletterar varandra på ett mycket snyggt sätt.
De två avsnitt av tredje säsongen som hittills sänts har varit utmärkta, med Bob Odenkirks och Tim Robinsons återförenade komikerduo, och homestyling-inslaget Tear Down som ett par höjdpunkter. IFC visar stort förtroende för serien, vilket är lovande: första säsongen var tio avsnitt lång, andra och pågående tredje 20, och den har redan förnyats för en fjärde säsong som ska bli hela 40 avsnitt lång.