Det har blivit mycket tv-skräck på sistone. American Horror Story, Salem och nu Showtimes Penny Dreadful, kanske den stiligaste och krypa-upp-i-soffan-vänligaste av dem alla. (Bara introt fick mig att gå ut i köket för att baka scones och koka sylt på en påse hallon jag hittade i frysen; lika smakfull och röd som serien.) Knappast något nytt men det verkar inte heller vara grejen. Penny Dreadful – namnet kommer från de senstionslystna pulptidningar man kunde köpa i England på 1800-talet – satsar mer på att fylla ut tomrummet mellan American Horror Storys moderniteter och Salems spekulativa excesser. Atmosfärisk skräck med klara referenspunkter.
Det är krypande skräck i stället för snabba klipp. Som i en scen där en av mörkrets väktare attackerar Chandler bakifrån – en hyllning till Exorcistens spindelgångsscen.
Efter det makalöst snygga introt introduceras vi för den trio som antagligen kommer att guida oss genom första säsongen: Malcolm Murray (Timothy Dalton), Vanessa Ives (Eva Green) och Ethan Chandler (Josh Hartnett). Jag kan inte säga att jag direkt älskar dem, men de har något jag tror på. Murray som söker sin kidnappade dotter, potentiell kärlekshistoria mellan Ives och Chandler och ett dödsförakt som passar fint när man ska slåss mot vampyrer. Ännu ett element jag tycker funkar fint här. Action utan någon direkt action.
I stället för snabba klipp satsar man på krypande skräck. Som i en scen där en av mörkrets väktare attackerar Chandler bakifrån, en hyllning till Exorcistens spindelgångsscen, men blir skjuten just innan han når honom. Detta sker bara i ett fåtal klipp, inget man är direkt bortskämd med i dagens skräckserier.
Men vad jag ändå gillar mest med Penny Dreadful är miljöerna och de monstermytologiska aspekterna. Än så länge bara vampyrer och Frankensteins monster, men galleriet kommer att utökas och inget talar för att det kan gå fel, med tanke på hur bra och respektfullt ämnena tacklats hittills. Ta bara scenen där Doktor Frankensteins monster vaknar till liv, som en stilövning i att skapa filmskräck för folk som vill lära sig genren: Laboratoriet, Doktor Frankenstein och den fastspända kroppen. Åskan som får strömmen att kortvarigt brytas. Mörker. Ljus. Mörker. Ljus. Alla som någon gång sett en skräckfilm vet vad som kommer att ske. Snyggt och, överraskande nog, vemodigt. En ton som nog kommer att ljuda genom hela serien.
Med en showrunner som Sam Mendes är detta knappast någon överraskning. Det långsamma, och även det estetisk serietidningsaktiga, har vi sett honom klara av tidigare. Gör det nu en gång till bara, jag vill fortsätta med scones på måndagskvällarna.
Penny Dreadful inleds på HBO Nordic med ett dubbelavsnitt i kväll.