Jag är en sucker för när Hollywood går vuxen. När drömfabriken liksom tittar sig i spegeln och skärper till sig, när regissörer tar sig an »dramat«, när temat är mänskligt, ödesmättat, allvarligt och skådespelarna bara vältrar sig i möjligheten att få »spela ut hela registret«. Det är lätt att det slår över i ett uppblåst allvar. Att det resulterar i filmer som tar sig själva på alldeles för stort allvar. Revolutionary Road är inte en sådan.
Baserad på Richard Yates debutroman med samma titel berättar den historien om ett medelklasspar i särpräglad amerikansk villaförort under mitten av 1950-talet. Den amerikanska drömmen exemplifierad – med implicerat tillhörande mörker under ytan.
Revolutionary Road är fortfarande en av 2000-talets tätaste vuxenfilmer.
Att huvudrollerna spelas av Kate Winslet och Leonardo DiCaprio lite drygt tio år efter att duon först möttes i Titanic är i sammanhanget talande. Som om de två återförenats, efter ett gammalt porträtt av ungdomlig passion, för att ge den grånande kärleken ett ansikte. Revolutionary Road är nämligen väldigt mycket en historia om vad som händer efter att de imaginära kamerorna stängts av. Hur kärleken ofta börjar ruttna efter det lyckliga slutet när de älskande får varandra. Här ser vi, och känner, i stället hur det ser ut när allt faller isär.
Det stånkas och stönas, skricks och gestikuleras i ett kammarspel som på samma gång är en dekonstruktion av medelklassens monogama vanföreställningar och en kritik av den västerländska familjens bräckliga fundament. Men framförallt är det vuxet. När Winslet och DiCaprio bråkar och utmanar varandra är det mognad rodnad i ansiktet och kanske ett stråk av statyettprisglans i blick. Och med rätta.
Revolutionary Road är fortfarande en av 2000-talets tätaste vuxenfilmer från drömfabriken. Så Leo, om du vill ha din Oscar någon gång: i stället för att hålla på och grotta med Scorseses uppskruvade kolagubbar, gå vuxen igen.