I analyser av Joel Schumachers film Falling Down från 1993 återkommer ofta tanken att den speglar hur vita män ur undre medelklassen upplevde sig allt mer marginaliserade i samhället och reagerade som om de var satta i en tryckkokare. Ur det perspektivet kan en av årets bästa filmer, Jia Zhangkes A Touch of sin, sägas vara vår tids Falling Down – nu om den rättslösa kinesiska arbetarklassen.
I fyra vagt sammanlänkande episoder behandlas människoöden på botten av dagens kinesiska samhälle och de våldsamma reaktioner som omgärdar dem – och med vilka de ibland reagerar mot sina omständigheter. En man som protesterar mot att den lokala gruvan sålts till en pamp för vrakpris utan att invånarna får något tillbaka. En migrerande arbetare. En utnyttjad receptionist. En fabriksanställd som blir betalningsskyldig efter en arbetsplatsolycka. Unga kvinnor som underhåller överklassen i urringade varianter av Röda arméns uniformer – som en sjuk version av historien som pornografisk fars.
Försök starta en diskussion utifrån A Touch of Sin på en middag med bildade människor. Risken är att du tvingas ta omvägen över True Detective för att kunna närma dig Kina.
Det är ingen vacker bild av det moderna Kina och dess brist på offentliga rum att vädra kritik och missnöje i som målas upp. Föga förvånande. Zhangke är en av Kinas mest kontroversiella regissörer. 2006 gav han sig bland annat på bygget av De tre ravinernas damm i suveräna Still Life och han har en sällsynt förmåga att gjuta politisk och social betydelse i karaktärer utan att rubba på deras psykologiska trovärdighet. I A Touch of sin blandar han dessutom upp sin sedvanliga dokumentärrealism med brutala, stiliserade, bilder av våld – det är som om Tarantino åkt på kinesisk researchresa och ramlat in bakom lyxkonsumtionens kulisser.
Kinesiska myndigheter försökte sätta stopp för fjolårets Cannesvisning av filmen, och dess mystiska frånvaro på den största kinesiska filmgalan härom månaden ledde till skarpa (men indirekta) protester från Zhangkes kollegor.
Samtidigt kan man fråga sig vad kinesiska myndigheter egentligen har att vara rädda för. Till skillnad från när Falling Down inte bara gick på en mängd svenska biografer, sågs av en stor publik, blev diskuterad och fick en betydelse både kritiskt och akademiskt, så ser det ut som om A Touch of Sin lär få betydligt mer marginaliserad betydelse. Omhuldad endast av en handfull cineaster och utan att ackumulera det kulturella kapital som gör den till en självklar referenspunkt för vår syn på dagens Kina så som Falling Down förknippas med krisande vit manlighet.
Till skillnad från när Falling Down kom 1993 för A Touch of Sin en randtillvaro på svenska biografer. Denna vecka – den sista tror jag – går den på en (1) duk i Stockholm. Det är hälften så många dukar som den gick upp på för ett par veckor sedan. Det är ett öde A Touch of Sin delar med de allra flesta filmer som inte är engelskspråkiga eller svenska storfilmer.
Enligt biografstatistiken över 2013 som släpptes häromdagen går kinesisk film in under »övriga dialogspråk« där den samsas med dari (variant av persiska som talas i Afghanistan), flamländska och fem andra språk om ungefär tre procent av biografutbudet.
Men det är ju inte hela sanningen: i likhet med de flesta andra filmer som hamnar i ett arthousefack går A Touch of Sin upp på ett fåtal dukar i ett par veckor, ofta på udda visningstider. Allt kring filmen signalerar att den är, tja, »annorlunda«, »smal«, »inte popcornvänlig«. Möjligheten att arbeta upp snackispotentialen är alltså extremt begränsad innan filmen är borta igen.
Som Hundraåringen visar går det utmärkt att visa filmer i olika kanaler parallellt. En film ska inte behöva vänta i månader innan den tillgängliggörs på nätet.
Jag har skrivit många variationer på den här texten genom åren och ett av standardsvaren jag får lyder »vem bryr sig om bio i dag?«. Mitt svar är att det fortfarande har en enorm betydelse om en film går upp på bio (och att den går upp inte bara i en liten salong i en arthousebiograf i en storstad). Svenska medier, och i de flesta andra länder runtom i världen är situationen likartad, har inte hittat en lösning att uppmärksamma film som släpps i andra kanaler på ett bra sätt. Det vill säga den som inte följer den oberoende filmvärlden, vet heller inte vad hen ska beställa/streama/ladda ner.
Sajten du läser detta på är ett av de första seriösa försöken i det här landet. Men hur mycket jag än älskar detta utrymme så är det trots allt skillnad på räckvidden vi har jämfört med säg Dagens Nyheter och summan av de etablerade medierna. Nätcynikerna suckar när jag nämner detta men kritik har en demokratisk uppgift: kritikern agerar katalysator, deltagare, smörjmedel och motor. Jag lånar ett citat från Svenska Dagbladets avgående kulturchef Daniel Sandström, ur ett annat sammanhang:
»Risken är uppenbar; över tid kommer den offentliga debatten förlora kritiska och kvalitativa argument, vi får en demokrati som saknar ett språk för att definiera kulturell kvalitet och varför det är viktigt.«
Konstnärligt gestaltande och berättelser öppnar upp för en annan typ av erfarenheter. Det är ingen slump att Falling Down är ett exempel som nämns i samma andetag som Susan Faludis banbrytande bok Ställd. Förmodligen har fler sett filmen och därför kan den både används som analys, referens och som öppning mot ett mer djuplodande samtal i ämnet.
Försök göra detsamma med A Touch of Sin på en middag med bildade människor. Risken är att du tvingas ta omvägen över True Detective för att kunna närma dig Kina.
Frågan som många ställer sig när filmer med ett dialogspråk som inte är engelska för en tynande tillvaro på svenska biografer är – vad hände? För ett par år sedan började den stora digitaliseringen av landets biografer (idag är 91% digitala) och löftet, i alla fall någonstans i bakgrunden, var en ökad variation.
Jo hejsan. Resultatet lät nämligen inte vänta på sig: med undantag för att det snabbt går att kasta om i monopoljätten SF:s program när en film visar sig vara en oväntad succé (Lex Återträffen) är den stora vinnaren hittills en film som Hundraåringen. Häromveckan passerade dess publiksiffror – trots att filmen finns på dvd och i streamingtjänster – tremiljonerstrecket (detta inklusive en tysk miljon).
Genom digitaliseringen kunde Felix Herngrens film gå upp i ofattbara 374 salonger (samtidigt som vi i Sverige de senaste decennierna har massdödat biografer). Det är en fullständigt bisarr konsekvens av två filmpolitiska faktorer: Hundraåringen fick förvisso inte del av det ena ledet – det galna automatstöd vi nu har i svensk filmpolitik (men väl 11 miljoner i produktionsstöd) men gynnades alltså starkt av det andra, digitaliseringen.
Staten sköt till pengar till digitaliseringen och kulturministern – som sällan uttalar sig om filmfrågor annat än när det gäller hennes favorit ur Beck-serien – applåderade det »publiktillvända« automatstödet.
Så mycket för visioner, så mycket för bredd, så mycket för kulturpolitik.
Det skulle inte vara svårt att ställa krav. Fördela pengar annorlunda. Varför till exempel ens ha ett importstöd på SFI till filmer som just A Touch of Sin om de inte har en möjlighet att nå ut? Kan man inte bryta det extremt osunda monopol som SF har – och som förpestar alla led i svensk filmproduktion och distribution – då får man skapa en oberoende filmkedja.
Och samtidigt förstås ta bort de så kallade hold back-perioderna mellan olika plattformar: som just Hundraåringen visar går det utmärkt att ha filmer spelande i olika kanaler parallellt. En film ska inte behöva vänta i flera månader innan den tillgängliggörs som till exempel VOD. Något som drabbar en film i stil med A Touch of Sin extra hårt (eftersom den inte reda har sin uppmärksamhet tryggad) när den går ner och sedan måste vila innan den kan släppas i officiella svenska kanaler.
Vi skulle alla tjäna på det. Du som vill ha möjligheten att se en film på bio men har ett jobb som gör det svårt att ta ledigt en tisdagseftermiddag för att korsa halva stan. Eller du som helt enkelt tillhör den stora mängd svenskar som inte bor i en storstadsregion.
Det är skillnad att se en film på stor duk med andra människor och på din tv, ensam där hemma – jag lovar. Men nu är inte alla jag, och om det är ditt sätt att se på film – då skulle du också tjäna på det eftersom du på ett annat vis kunde ta del av ett större kulturellt samtal kring filmen (plus att du faktiskt på riktigt har den där »valmöjligheten« som det gärna pratas om när Alliansen får bestämma).
Och vem vet: en dag kanske A Touch of Sin är en lika självklar referens i den stora uppgörelsen kring den kinesiska arbetarklassens villkor som Michael Douglas kostymnisse är för bilden av frustrerade amerikanska män ur den vita medelklassen. En film som vi diskuterar och som därför påverkar hur vi ser på de miljontals utsatta som knåpar ihop våra produkter i ett land och en tillvaro som tycks så mycket längre bort än en stekhet dag i Los Angeles.
Då börjar kinesiska myndigheter få anledning att bry sig om vad som visas i Cannes. Men då är det också för sent.
A Touch of Sin visas fortfarande på en handfull Folkets Bio-dukar runtom i landet och finns att köpa på amerikansk dvd och Blu-ray.