Innehåller generella spoilers om andra halvan av Parenthood, säsong 5.
Det tog sig faktiskt en aning till sist. När jag före jul summerade första halvan av Parenthoods femte säsong, uttryckte jag oro inför den lunk jag tyckte serien vaggat in sig i efter det starka fjärde året där Kristinas cancersjukdom stod i fokus. Men under våren spändes intrigtrådarna till, och när jag nu blickar tillbaka på det femte året i Berkeleyfamiljen Bravermans liv tycker jag ändå att slutresultatet landar på en svag fyra.
Äktenskapsproblemen mellan Julia och Joel intensifierades, och separationen kom till sist. Även om jag och min hustru slet våra hår i soffan i frustration över att försöka förstå varför Joel ville gå ifrån Julia – hans agerande under hela den här historien har varit extremt ologiskt och tjurigt på ett sätt som rimmar illa med hans rollfigur – så gillade jag ändå hur fokus efter att separationen blev ett faktum skiftades till barnen, hur de reagerade på händelserna ovanför deras huvuden. Och det blev rätt starkt tycker jag.
Överlag gillar jag att barnen allt mer träder fram i serien i takt med att de blir äldre.
Fint dessutom att adoptivsonen Victor äntligen fick bli något mer än ett problem. Hur det gick till när han lyckades gå från att knappt kunna läsa och tvingas gå om årskurs fyra till att bli ett stjärnämne i uppsatsskrivning och vinna hela skolans skrivtävling inom loppet av åtta månader väljer jag dock att blunda för, jag är bara glad att manusförfattarna slutat se honom som ett verktyg för att skapa konflikter i Julia och Joels relation. Och på tal om denna, sista scenen dem emellan visade med all tydlighet att de är tillbaka ihop när säsong sex börjar i höst. I Parenthood blir problem alltid lösta, åtminstone problemen som rör de innersta cirklarna av klanen Braverman.
Kanske var det där skon klämde för Joel. Han har inte bara gift sig och bildat familj med Julia, utan med hela familjen Braverman, något som under årens lopp med ojämna mellanrum verkat skava i honom. Golvläggningen med Crosby vid säsongens slut blev till en fredspipa med klanen och en slutlig insikt om att han vill vara del av den.
Överlag gillar jag att barnen allt mer träder fram i serien i takt med att de blir äldre. Drew som under flera säsonger knappt varit synlig har fått kliva fram rejält när han nu börjat på college, visserligen till stora delar beroende på att storasyster Haddie mer eller mindre skrivits ut ur serien – även om hon fick återvända från östkusten i säsongsavslutningen och komma ut som Parenthoods första homosexuella rollfigur, eller ja, åtminstone bisexuella, hon har ju haft en del pojkvänner som hon varit seriös med tidigare. Fem år tog det serien att bryta den heterosexuella vallen.
Säsongens enskilt starkaste scen för mig hade också ett barn i fokus. Max, som nu gått sista året på junior high och allt mer börjat förstå att hans asperger gör honom annorlunda, blev grymt förnedrad av sina klasskamrater under en skolresa med ett sammanbrott som följd. I bilen på väg hem, efter att föräldrarna Kristina och Adam fått köra för att hämta honom, berättade han från baksätet vad som hänt, hur en av killarna i klassen kissat i hans matlåda och de andra skrattat, med kamerans fokus hela tiden obevekligt på föräldrarna, deras reaktion på hans berättelse och den slutliga insikten om att sonen trots att de kämpat så hårt för att ge honom en normal skolgång är utstött. Och hur Helylleadam, den alltid rättrådige, med svart blick frankt konstaterade: Jag ska döda honom.
NBC gav först i elfte timmen i helgen grönt ljus för en sjätte, avslutande säsong om tretton avsnitt.
I just den där stunden, när bilen rullade hemåt längs motorvägen i nattsvart mörker, tvivlar jag inte på att han menade det, även om yttrandet på parenthoodskt manér aldrig ledde till någon verklig konfrontation utan mynnade ut i att Kristina och Adam i stället beslutade sig för att grunda ett high school där barn med särskilda behov ska kunna få en god utbildning på sina egna villkor. Men desperationen i hans ord, hur skakad på djupet han av alla människor måste ha varit för att säga en sådan sak, det berörde mig starkt och det må låta som en klyschig efterhandskonstruktion men jo, den kvällen kramade jag mina sovande barn extra länge och viskade i deras öra att jag aldrig kommer att låta något hemskt hända dem, otäckt medveten om att jag på det stora hela står maktlös inför den verklighet de kommer att möta när de växer upp.
Tittarsiffrorna i USA har sjunkit för Parenthood i år och NBC gav först i elfte timmen i helgen grönt ljus för en sjätte, avslutande säsong om tretton avsnitt. Det finns en hel del kvar att nysta i – Ambers eventuella graviditet, Zeck och Camilles flytt in till San Francisco, bygget av Kristina och Adams skola, Joel och Julias hoplappande av äktenskapet, Drews fortsatta kärleksproblem på college och Sarah och Hanks eventuellt återupptagna romans (hur lirar det ihop med att Ray Romano har skrivit på för HBO:s tänkta rock'n'roll-serie dock?). Det finns gott om vitt medelklassdrama kvar att vältra runt i.
I Sverige har TV3 visat de tre första säsongerna av Parenthood, men till TVdags i vintras meddelade kanalen att den inte planerar att visa fler.