1. The Newsroom (C More kl 11)
Det är inte konstigt att många numera älskar att hata Aaron Sorkin – sinnebilden av en snobbigt nedlåtande och självgod, liberalreaktionär vit medelålders man som ser sig själv som civilisationens sista utpost.
Mot slutet av säsong 1 föll allt på plats i The Newsroom, precis som det gjorde under säsong 2 av Sports Night.
Men just med tanke på det är hans dramaserier desto mer beundransvärda. Jag har alltid rankat hans första serie, Sports Night, som hans allra bästa, tätt följd av The West Wing. Samtidigt som jag var en av få som tämligen okritiskt slukade även Studio 60 on The Sunset Strip. Men inget slår The Newsroom.
Och har ni inte sett säsong 2 än så kör C More i dag ett helt maraton – alla nio avsnitten nonstop från kl 11 till kl 20.
Som uppvärmning kan vi väl backa till den första säsongsfinalen? För mig var det förra årets enskilt största stycke dramatelevision.
Där fanns en rikedom, en höjd, en kreativitet, en passion, i seriens samtliga beståndsdelar – i det politiska, i det journalistikskildrande, i det dramatiska, i det romantiska, till och med i det komiska – som knappast kan utmanas av någon annan dramatelevision inom överskådlig tablåtid.
Jag älskade den skruvade Sex and the City-spoofen som löpte genom finalepisoden, älskade att Sorkin svålade på med musiken och vattenpölsduschen och Jims uppstickande huvud på busstaket.
Jag älskade hur avlyssningsstoryn vecklades ut, älskade den dramaturgiska tajmingen i hur trippelromansen flätades in med de andra trådarna i avsnittet – det var först mot slutet av säsong 1 allt föll på plats och satt ihop i The Newsroom, precis som det gjorde under säsong 2 av Sports Night.
Men mest av allt älskade jag storyn i finalen om hur Will på sjukhuset fick höra om 96-åriga Dorothy Cooper (och hur man vävde in verkligheten i fiktionen via Wills »evil nurse«), som deltagit i presidentval under 75 år men nu inte skulle tillåtas att rösta på grund av att hennes hemstat Tennessee är en av de swingstates som infört det nya, omdiskuterade kravet på »voter id« för att komma till rätta med det icke-existerande »voter fraud«-problemet (i själva verket var ju flera företrädare för dessa republikanstyrda stater bisarrt öppna med att man egentligen bara skapade denna begränsning av demokratin för att förhindra presumtivt övervägande Obama-sympatisörer att rösta).
Jag älskade hur vi fick se redaktionen jobba hela helgen med att researcha och skapa innehållet för den nyhetstimme som skulle bli en rasande sågning av Tea Party-republikanismen, jag älskade den höga The Daily Show-nivån på detaljerna (som när Will förevisades Mitt Romney-klippen och instruerade: »Cut the film!«), men mest älskade jag hur segmentet sedermera avslutades i sändning.
»10 seconds… in three, two…«
Meningar börjar rullas upp punktvis medan Will McAvoy läser dem:
»Ideological purity.
Compromise as weakness.
A fundamentalist belief in scriptural literalism.
Denying science.
Unmoved by facts.
Undeterred by new information.
A hostile fear of progress.
A demonization of education.
A need to control women’s bodies.
Severe xenophobia.
Tribal mentality.
Intolerance of dissent.
And a pathological hatred of US government.
They can call themselves the Tea Party.
They can call themselves conservatives.
And they can even call themselves Republicans, though Republicans certainly shouldn’t.
But we should call them what they are:
The American Taliban.
And the American Taliban cannot survive if Dorothy Cooper is allowed to vote.«
Sedan börjar säsong 2. Mycket nöje!
2. Road Movie: Ett porträtt av John Adams (SVT2 kl 19)
Mer än ett vanligt porträtt är denna John Adams-dokumentär mer en ambition att visualisera den amerikanske tonkonstnärens episka drag. Filmen innehåller utdrag ur verk som Road Movies och Lollapalooza samt ur operorna Nixon in China, The Death of Klinghoffer och Doctor Atomic.
3. Så mycket bättre (TV4 kl 20)
Okej, dags för återvinningsavsnittet – duetterna, plus tillbakablickar, det vill säga snack om snacken, tårar om tårarna, skratt om skratten… Trist att inte längre ha musikaliska överraskningar att se fram emot, å andra sidan är det alltid roligt att se Dageby knarra omkring, och höra bandet lira och Ken Rings Beppe-som-Baloo-mysiga röst.