Jag tror jag ägnat mer tid åt att analysera mitt tycke för Californication än någon annan serie. Och då inte grundläggande betygsfrågor som »bra« eller »dåligt« utan mitt tycke för karaktärerna. Egentligen en universell fråga som skulle kunna formuleras ungefär så här: varför dras vi till människor vars moraliska kompass svajar? Fast frågan är illa formulerad, eller den går inte att applicera på fallet Hank Moody. Han går inte att simplifiera som en »dålig människa«. Ärligt talat, vad är ens en dålig människa?
Är det en människa som är otrogen sin partner så många gånger att det ursprungliga förhållandet börjar kännas som otrohet? Är det en man som serieförnedrar sin bästa kompis, sviker sitt barn och gömmer sig bakom alkohol? Är det här en del av profilen så passar allas vår Hank Moody in med råge.
Nya Californication har potential att lyckas med allt som slutsäsongen av Dexter misslyckades med, nämligen att få ett kraschande tåg på spår igen.
Ändå kan man inte sluta älska honom. Teodicéproblemet ter sig som en baggis i jämförelse. Gud... ondska? Jag bryr mig inte! Moodyproblemet, däremot – tråkigt nog var det ett bra tag sedan jag funderade över varför jag tycker om Hank Moody. Jag slutade efter säsong 4, den sista som fortfarande hade något mer än bara trams att komma med, nämligen ett kolsvart mörker. Moody inför rätta för våldtäkt, »självmordsförsök« och överlag en säsong fylld av självrannsakelse. Sedan tog det slut, just när man trodde att det skulle bli riktigt mörkt.
Säsong 5 och 6 är bland det sämsta jag någonsin sett på tv. Tomt, vulgärt och hatiskt. Aldrig roligt, aldrig provocerande. Bara andefattigt och häpnadsväckande dåligt med förra säsongen som vinnare. Atticus och Faith… två karikatyrer på drift allt längre från verkligheten. Oj, vad jag hatade dem båda. Och då snackar vi den dåliga sortens hat. Californication som sämst: ansträngt, mossigt, fult, tråkigt och tondövt. Kanske framför allt det sista. När en serie som Californication tappar sin medvetenhet drar den med sig trovärdigheten och resultatet blir en tråkig soppa utan edge. När man inte ens orkar hålla intresset uppe i dryga 25 minuter är det något som är fel.
Någon gång där i slutet av säsong 6 – jag vet inte riktigt när, om det var Marilyn Mansons cameo, Atticus hår eller de bråddjupa sprickorna i den illusionära coolheten – så bestämde jag mig i alla fall för att sluta upp med dumheterna innan dumheterna åt upp mig. Inget mer Californication för min del.
Men så av en händelse, eller inte alls egentligen, det var nog helt enkelt dömt att ske, fick jag nys om att den sjunde säsongen dragit i gång. Den sista. Och kritiken var positiv. Turligt nog är löften jag ger mig själv värda i stort sett ingenting (inte ens vatten alltså) så jag kunde med gott samvete ta mig an säsongsstarten som – söker efter ord – fick mig att vilja kunna gråta av lycka.
Californication säsong 7 har potential att lyckas med allt det som seriefinalen av Dexter misslyckades med, nämligen att få ett kraschande tåg på spår igen och runda av med hedern i behåll. Eller i Californications fall: med skammen i behåll.
Moody lämnar den ostiga rock'n roll svindeln för att ta tag i sig själv och sin livs kärlek, Karen. Och även om han gjort det förut så känns det märkligt nog uppfriskande. Det är prestigelöst och plojigt. Medvetenheten är tillbaka, man vet vart man har sin publik och att de sett allt tidigare. Det här spelar man på så klart när Moody för den miljonte gången i ordningen ska ordna upp sitt lapptäcke till liv. Bland annat så tar han sig, motvilligt, an ett jobb som manusförfattare för en halvtaskig snutserie på tv och får ännu ett (vuxet) barn på halsen – Levon, som spelas av Oliver Cooper från Project X. Plötsligt försvinner gamla Californication i backspegeln och ett nytt, mer filmiskt sådant, träder fram. Lite Supersugen, lite Girls och såklart mycket av fräschören från de första säsongerna av Californication.
Tempot, tajmingen, humorn och vulgariteten är tillbaka. Inte ens Runkles eviga sexproblem med Marcy (som fortfarande travesterar det charmiga och snuskiga) lyckas förstöra upplevelsen. Visserligen har säsongen bara börjat, och mycket kan hända innan slutat, men visst känns det som om Moody lärt sig ett och annat under seriens gång?
Californication är inne på sin sista säsong och går på Showtime i USA.