Serie A: Catania–AS Roma (TV12 kl 15)
Vid sidan av Atlético Madrids Diego Simeone-styrda högintensiva vansinnesfärd mot de allra största titlarna och Liverpools naivt frejdiga revolution är de stora ligornas kanske allra största positiva överraskning Roma. Inget tydde ju på att det skulle gå så här.
In klev Rudi Garcia, med sitt Lille-prövade 4-3-3-spel och sin underbara tro på att det går att väcka även de tröttaste spelarna.
Huvudstadslaget har ju haft sitt amerikanska konsortium i ägandeställning i några år nu. Det har satsats och satsats, men varje nybygge har ganska snart blivit ett ombygge när ännu en ny tränare ska in och ändra om och fixa till vad den senaste gjorde. 2012/13 slutade med en sjätteplats och en symbolisk finalförlust i Coppa Italia mot huvudstadskonkurrenten Lazio.
Sedan klev Rudi Garcia in, med sitt Lille-prövade 4-3-3-spel och sin underbara tro att det går att väcka även de tröttaste spelarna. Romatränaren har gett den i Arsenal rätt hopplöse Gervinho möjligheten att få tillbaka det där knixiga, irrationella flytet i steget. Han har fått Maicon att se ut som i fornstora dagar, lyft klubbikonerna Totti och De Rossi till gamla nivåer och gjorde vid sidan av Gervinho en smart och inte minst prisvärd värvning i Kevin Strootman. Han har sent omsider också fått i gång dyrt inköpta Mattia Destro, som länge mest var orsaken till ständiga tjockisskämt.
Nu står Roma med tre omgångar kvar på 85 poäng och har noterats för två förluster på hela säsongen. I vilken annan liga (eller vilken annan säsong som helst i Serie A) hade det kunnat vara en vinnarpoäng – det borde faktiskt vara – nu råkar Juventus ha en sådan där överjävlig säsong så det blir bara en andraplats. Imponerande är det icke desto mindre.
Allsvenskan: IFK Göteborg–IF Elfsborg (CMore Sport kl 17:30)
Västderby mellan två klubbar som i år mer eller mindre bytt roller. Elfsborg brukade vara den storsatsande köpande klubben, med profilvärvningar över hela linjen, men har dragit åt svångremmen och satsar nu på egna talanger. IFK Göteborg var klubben som tog fram mängder av unga spännande spelare ur de egna leden, varsamt framcoachade av gamle Champions League-tränaren Roger Gustafsson, men har de senaste åren satsat så mycket på dyra inköp och hemvändare (ofta från just den tidigare framgångsrika talangkullen) att hyperintressanta framtidsnamn som Joel Allansson, Darijan Bojanic och Gustav Engvall (kanske den anfallare som spelmässigt imponerade mest under det där framgångsrika U-17-vm:et förra året) riskerar att ruttna bort på avbytarbänken.
Elfsborg har vunnit betydligt mer på sin kursändring än det blåvita laget från Göteborg. Medan boråsarna ser piggare ut på länge är IFK Göteborg år 2014 än så länge ett om möjligt ännu mer statiskt lag än tidigare. Vänsterkanten med Augustinsson och Sam Larsson är för all del vass, Lasse Vibes djupledslöpande håller nästan Tobbe Hysén-klass och Robin Söder är allsvenskans klokaste och mest rutinerade 23-åring, men de blir för ensamma offensivt när det övriga mittfältet är trögt. Inne på sitt tredje år, tre år med väldigt goda förutsättningar i form av en av seriens både bredaste och spetsigaste trupper, har tränare Mikael Stahre fortfarande inte utvecklat IFK så mycket som man kunnat hoppas.
Elitserien damer: Lugi–Skuru IK (SVT1 kl 14)
Är man som jag uppvuxen i Nacka är man inte så bortskämd med sportsliga framgångar. Det Nacka FF där jag spelade som tonåring var i och för sig uppe och snuddade vid allsvenskt kval innan klubben drabbades av ekonomisk härdsmälta och splittrades i mindre delar och det har väl kommit fram enstaka framgångsrika idrottare i både individuella och lagidrotter, men för en kommun vars invånarantal motsvarar betydligt mer framgångsrika idrottsorter som Helsingborg, Jönköping och Norrköping har det ändå varit tunt.
Undantaget stavas Skuru IK:s damhandbollslag. Med tre SM-guld på 00-talet och en ständig förmåga att leta fram nya talanger har klubben och laget tagit sig fram till en position som en av landets starkare. Semifinalserien mot Lugi började med knapp vinst hemma, andra mötet i Lund (apropå orter med måttliga idrottsframgångar) kommer förmodligen bli lika jämnt.
Ligue 1: Olympique Marseille–Lyon (TV4 Sport kl 21)
Jag höll på att skriva att det här är en match mellan två slumrande giganter, men jag tvivlar på att någon någonsin kunnat slumra i närheten av Olympique Marseille. Det är liksom inte den typen av klubb. Mer en man drömmer oroliga jobbiga mardrömmar om samtidigt som man snurrar in sig i de allt svettigare lakanen.
OM är en av fotbollsvärlden mest fascinerande/skrämmande klubbar att följa. Kaos är mer eller mindre ett normaltillstånd. Tränare byts ut till höger och vänster, spelare kommer och går (oftast i sämre form än när de kom), klubben Marseille hamnar ibland farligt nära våldet och politiken i staden Marseille, laget kan spela överjordiskt mot motstånd de egentligen inte ska klara av, för att i nästa stund förlora fyra raka matcher mot bottenlag.
Lyon å sin sida har hamnat efter när den egna ekonomin fallerat samtidigt som först PSG och sedan Monaco fått in lite cash, in a modern football stylee. Satsningen på egna unga spelare är hedervärd och spännande, men räcker inte riktigt för att tävla på en helt ny spelplan med qatariska miljardärer och gigantiska satsningar. Inte än i alla fall.
Lyon är i alla fall på rätt väg, vartåt det barkar för Olympique Marseille vet ingen. Det gör man aldrig.