Inför nypremiären av 24 har vi en serie med 24 dagliga arkivtexter ursprungligen publicerade på Weirdscience.se, förlagan till TVdags. Vi kör dem i kronologisk ordning, från säsong 4 och fram till slutomdömena om sista säsongen. Dagens text är från WS den 2 juni 2010.
Som ni vet har jag alltid varit svag för 24. Ibland har serien varit riktigt bra på riktigt riktigt, oftare har den varit mer av en guilty pleasure-meta-hobby, om än alltid rotad i en fascination för serieskaparnas djupa kärlek till hantverket. Klichélekarna i serien är ju högst medvetna, samtidigt som de kilats in i scener som vill bli tagna på dramaallvar. När den huvudsaklige kreative motorn och showrunnern Howard Gordon får ihop allt tvekar jag aldrig att kalla det för konst – och den avslutande, åttonde säsongen blev det stora mästerverket.
Vilket kan konstateras med viss bitter ironi, med tanke på att många gamla fans, inte minst bland tv-kritiker, slutat följa serien och att det allra sista dubbelavsnittet – de starkaste 80 minuterna överhuvudtaget under dessa åtta år – fick relativt sett mediokra tittarsiffror.
Och till sist de pampiga storbildsskärmscenerna. Det splittrade, återhållet känslosamma satellitsamtalet mellan Jack och Chloe.
Även jag har tonat ner min 24-förtjusning på senare år. Serien har aldrig »hoppat hajen«, men den har definitivt kanat långsamt utför, åtminstone i fråga om tv-kulturell relevans. 24 utan hausse är onekligen en kastrerad serie. Tv-kritiker har i allmänhet helt slutat skriva om serien därför att de tyckt, eller antagit, att den är döende.
Därför har jag nu haft lite svårt att formulera min hänfördhet inför finalen. Inte bara för att många läsare har djupt förutfattade meningar om 24, utan för att även en trogen tittare som bara råkat halka efter en halv finalsäsong lär få svårt att tro mig.
Ty det som hände under säsongens sista tredjedel – låt oss bestämma startpunkten till mordet på Renee Walker i episod 17 – var den största raketavfyrning jag sett, så hisnande oväntat, under en pågående tv-säsong.
Jag har tidigare skrivit jag ingående om genidraget att låta Gregory Itzins Nixon-psykopat-rollgestalt från säsong 5, President Logan, nästla sig in i skeendena igen (tack vare sina kontakter med den ryske presidenten från den toppsäsongen), och att samtidigt låta Jack Bauer bli allt mer rättshaveristiskt hämndbesatt, och att därmed skapa en tvekamp mellan Bauer och Logan.
Allt detta fick en helt fenomenal upplösning i finalen. Hysteriskt spännande. Osannolikt välkomponerat nervkittlande. Men det mest imponerande, det mest utmattande berörande, var att actionspänningen var inflätad i samma sömlösa manusväv – genialt skriven av Howard Gordon själv – som också skildrade komplexa moraliska förvecklingar, både storpolitiska och personliga, och lyckades formulera insikter i hur det rent konkret kan gå till när en politiker »tappar omdömet« – att individuell politisk korruption och »ondska« oftare är en kollektiv konsekvens av goda syften. Känslan av att inte ha något val, att göra vad man »måste«, att fullfölja det man föresatt sig… det blir klyschor när man skriver det så här, men själva skildringen av hur President Taylor (Cherry Jones) gradvis glider snett, hur hon blir offer för FN-fredsförhandlingarnas totala, kaotiska händelseförlopp i stället för att kunna fortsätta navigera efter kärnan i de avtalsenliga föresatserna, den seriösa psykologiska trovärdigheten i detta, var oväntat stark. Taylor var egentligen inte mer »äregirig« när hon lierade sig med Logan än när hon jobbade med Omar – och, omvänt, inte mer idealistiskt »god« med Omar än när hon sedermera ville skydda fredsavtalet till vilket pris som helst.
Eller ta Logans närmaste man, Pillar (spelad av Uppdrag: mord- och The Shield-favoriten Reed Diamond), som de facto var en spindel-i-nätet i en cover-up långt värre än Watergate, men som ur sin egen synvinkel hade ett minst lika begripligt »greater good«-uppdrag från presidenten som Bauer har haft under alla dessa år.
Allra mest dramatiskt var för övrigt inte några actionsekvenser utan rena dialogpartier, förtätade replikskiften mellan två personer; författade med magisk hand av Howard Gordon. Dels Taylors dialoger med Bauer (Taylor: »Tell me what you want, Jack.« Bauer: »I want justice.« Taylor: »And I want peace.«) respektive Logan, men framför allt det ödestyngda samtalet i episod 23 när Dalia fått reda på ryssarnas inblandning i mordet på hennes man.
När hon begärt att få tala med Taylor, och träder in i presidentens rum på FN, såg jag framför mig ungefär vilken begränsad distans Howard Gordon skulle kunna avancera med denna dialog – ingången till scenen kändes nästan frustrerande på förhand. Men fem omskakande minuter senare satt jag i chock över hur Taylor tvingats erkänna sin vetskap, och förklara sin tystnad, och rentav i en sista galen vändning hota Dalia (Necar Zadegan) med ett militärt angrepp om hon inte fullföljde fredsavtalet – alltihop i ett kusligt välskrivet, mästerligt minimalistiskt replikskifte som man inte tvivlade en sekund på, som måste vara tv-årets mest spännande dialogscen, som borde användas som skolexempel på manus- och dramaturgiutbildningar i en evighet framöver.
Och till sist de pampiga storbildsskärmscenerna. Det splittrade, återhållet känslosamma satellitsamtalet mellan Jack och Chloe, som skapade en intensiv, sorgsen rysning i mig och en genuin längtan efter Howard Gordons featurefilmuppföljare.
24: Live Another Day (24 säsong 9) sänds exklusivt på Viaplay i Sverige med start den 6 maj, ett dygn efter USA-premiären.