Ett hål i mitt hjärta är inte Lukas Moodyssons bästa film (Det är Fucking Åmål tätt följd av Lilja 4-ever eller Tillsammans beroende på vilket humör du är på). Det är heller inte hans intressantaste film (det är Container).
Men Ett hål i mitt hjärta är – för att parafrasera en svensk kritiker från när filmen hade premiär 2004 – regissörens motsvarighet till en Hieronymus Bosch-tavla. Och sådana är aldrig ointressanta eller dåliga.
Nedanstående skrev jag om den för exakt tio år sedan i filmtidningen Ingmar. Och jag tror, minus de kulturreferenser som daterats sedan dess, inte att jag kan toppa det omdömet i dag.
Ett hål i mitt hjärta är Big Brother genom en distpedal på högsta volym. Utan att vara satir.
Ett hål i mitt hjärta är Pulps This Is Hardcore som industrimetal, isolerad och smärtsam.
Ett hål i mitt hjärta är ett myller av mänskliga defekter i en alldeles för liten tvåa.
Ett hål i mitt hjärta är ett estetiskt kaos.
Ett hål i mitt hjärta kommer aldrig att bli en publiksuccé.
Ett hål i mitt hjärta kommer aldrig att turnera land och rike runt som ett verktyg i kampen.
Ett hål i mitt hjärta kommer aldrig att nå igenom sitt eget nästintill omöjliga brus, till dem som inte redan tror att sexualiseringen av det offentliga rummet och kroppsfixeringen som följer är farlig, skadlig för både individ och samhälle och att kapitalismen är drivkraften bakom allt detta onda. De personerna som inte redan tror kommer – och under hösten kommer de att vara många – resa sig upp och gå ut från Ett hål i mitt hjärta.
Jag tror att Lukas Moodysson är nöjd så.