Inför nypremiären av 24 har vi en serie med 24 dagliga arkivtexter ursprungligen publicerade på Weirdscience.se, förlagan till TVdags. Vi kör dem i kronologisk ordning, från säsong 4 och fram till slutomdömena om sista säsongen. Dagens text är från WS den 7 februari 2010.
Frånsett upplösningen av säsong 5, där faktiskt något så ålderstiget som en faxapparat spelade huvudrollen, har 24 alltid hållit jämna steg med den senaste tekniken.
Ibland har den förstås legat så i framkant att den tippat på näsan. Som 2006, när hundratusentals 24-tittande yrkes- och hobbymusiker världen över spärrade upp ögonen inför det obligatoriskt överdrivna bildanalysinstrument med vilket seriens fiktiva terroristpolismyndighet CTU alltid lyckas zooma in tydliga ansiktsbilder ur korniga satellitfoton – de kände ju direkt igen det som den svenska musikproduktionsmjukvaran Reason (bilden här intill)… När CTU gjorde sin »enhanced remix« av övervakningsbandet där Jack Bauer skulle ha fastnat processades uppenbarligen videobilden fram i 120 bpm…
Inte för att den mer jordnära tekniken är trovärdigare: om CTU:s mobiltelefoner och hörsnäckor någon gång tappar signalen så beror det uteslutande på den dramatiska effekten – aldrig på petitesser som dålig 3G-mottagning.
Om man beräknar de olika presidenternas mandatperioder och hur lång tid som i fiktionen har förflutit mellan varje säsong borde Jack Bauer, efter åtta säsonger, vara minst 65 år.
På senare år har den Kiefer Sutherland-spelade huvudpersonen Jack Bauer – 2000-talets sanne James Bond – varit beroende av sin smartphone ute på fältet, för att få kritisk info från högkvarteret. När den nya, åttonde säsongen av 24 har premiär på TV400 i kväll tar han naturligtvis emot data i en tablet-pc i stället.
Den ständigt närvarande teknologins huvudroll förstärks av de medvetet begränsade mänskliga gestaltningarna. I de hårdsträngade terroriststorysarna i 24 ansträngs människor konsekvent till bristningsgränsen, repliker och handlingar alstras främst av överlevnadsinstinkt och reptilhjärnor. Och faktum är att det är först nu, när jag är inne på mitt åttonde år med 24, jag inser seriens smartaste, effektivaste trick: att hålla inne med prologen och låta den veckla ut sig själv under realtidsförloppets gång.
Serieskaparna är helt enkelt extremt skickliga i att gestalta förfluten tid och locka oss att pussla ihop karaktärernas inbördes relationer och historia. Precis som Jack Bauer får sin undercover-bakgrundsbiografi uppladdad i sin tablet-pc får vi ständigt signaler och antydningar om seriefigurernas inbördes relationer.
Visst kan det hävdas att alltihop faller om man börjar beräkna de olika presidenternas mandatperioder och hur lång tid som i fiktionen har förflutit mellan varje säsong – då borde Jack Bauer, efter åtta säsonger, vara minst 65 år. Men detta är snarare bara ytterligare ett argument för hur hantverksskickligt serieskaparna bygger sitt illusoriska korthus.
24 är som ett expresståg vars komfortabelt stillsamma interiör vi älskar att färdas i medan tid- och rum-landskapen skenar förbi utanför fönstren.
Den här gången sker resan, efter sex år i Los Angeles och förra säsongen i Washington, i New York. Allt börjar med att Jack ligger och gospratar med ett litet barn framför Cartoon Network – se där en omedelbar bild av förfluten tid och outtalad biografi.
Men säsongens stora mästerverk är Mykelti Williamsons skildring av den nya, björnlufsande CTU-chefen Hastings, som presenterar sig genom att i förbifarten reagera irriterat på en medarbetare. På tre sekunder kan vi därmed identifiera inte bara hans bristande stresstålighet, oacceptabla felmarginaler, okänsliga paragrafrytteri och inkompetens, utan också hur mycket dessa egenskaper kommer att påverka både de närmaste 24 timmarna för honom själv och Jack Bauer, och det närmaste halvåret för oss.
24: Live Another Day (24 säsong 9) sänds exklusivt på Viaplay i Sverige med start den 6 maj, ett dygn efter USA-premiären.