Så kom den till slut, konfrontationen med verkligheten som vi väntat på sedan Jättebästisars första, glimrande halvtimme. Allt har sin tid, och tiden för flykt rann ut för Peter och Lennart under det dubbla finalavsnittet i går.
Men sättet det gjordes på tror jag få hade väntat sig.
Någonstans i den där ömsinta morgonpussen ser jag dem för första gången som Peter och Lennart och inte som Johan Glans och David Batra.
Där det fanns utrymme för garvvänlig farshumor valde man i stället att låna uttryck från den romantiska komedin. Förstulna blickar, gester som missförstås, relationsmetaforer i omgivningen. Småsinniga gräl som bottnar i något större, ett tafatt strävande tillbaka mot varandra, en dramatisk upplösning vi bara får se på håll. En utsökt fingertoppskänsla i musik och bildspråk gav det som hade kunnat vara ett billigt manusgrepp autenticitet och tyngd. Jag köper intimiteten mellan dem, jag köper den rakt av. Kanske är det någonstans i den där ömsinta morgonpussen som jag för första gången ser dem som Peter och Lennart och inte som Johan Glans och David Batra.
Om vi sätter Henrik Schyfferts bifigur åt sidan ett slag (jag säger inget om den så har jag ingenting sagt) så var finalen av Jättebästisar ren perfektion. Serien var som allra bäst när den vågade vila i sina pretentioner en smula – ta det andlöst rörande montaget med Rheborg och barnhemsbarnen till exempel – när de bara lassar på med känsla utan att någon gång hamna på fel sida av sentimentalitetsgränsen. Så också i går. Upplösningen var uppseendeväckande men oförtrutet stillsam på samma gång. Den frustrerade barnprogramledaren med illusion av kontroll resignerade i någon sorts fridfull acceptans och den konflikträdda stavmixerrecensenten slutade äntligen ljuga och började känna efter. Och det det ledde till var häpnadsväckande omvälvande och samtidigt helt odramatiskt. Det var vad det var.
En berömvärd lågmäldhet i sammanhanget. När vi lämnade dem var det inför en tvetydig framtid. Kanske kilar sig Stockholm emellan dem och den där månaden stannar som ett febrigt minne hos två gamla bekanta. Kanske cementerades vänskapen nog för att hålla även i vardagens grå rutiner. Eller kanske lever nu de tätt, tätt omslingrade, hand i hand om dagarna och ben i ben om nätterna, aldrig vilsna mer.
Det enda jag egentligen vet är detta: De kommer alltid att ha Indien.