När Netflix häromåret bestämde sig för att expandera sin streamingtjänst fanns ett naturligt steg att ta, nämligen det mot en egen produktion. I åratal hade företaget åkt ett slags lukrativ snålskjuts på andra producenter och därigenom håvat in storkovan med bandbredd och mjukvaruutveckling som enda egentliga utgifter.
Men det fanns en växande nackdel i Netflix marknadsmodell: exklusivitet. Så gott som hela streamingjättens utbud gick att se eller köpa hos tjänstens konkurrenter, konkurrenter som i vissa fall dessutom tillhandahöll sitt egna, exklusiva utbud. Vad man behövde var något eget, en egen franchise. Något år senare var den första säsongen av House of Cards på banan med tunga namn som David Fincher, Kevin Spacey och Robin Wright i eftertexterna. Det blev ingen billig historia. Över 100 miljoner dollar ska Netflix ha fått punga ut för sin kronjuvel – hur stor del av marknadsföringskostnaderna den summan täcker är ännu oklart.
Det är beklagligt att tv-mediets guldålder nu toppas av efterhärmningar från filmens värld. Att man skyr utvecklingen av de egna berättartekniska och visuella möjligheterna.
Exemplet med House of Cards är talande. En franchise tar tid och kostar mycket pengar att bygga. I ett späckat tv-landskap där konkurrensen om tittarna är benhård har därför även tv-höjdarnas tålamod börjat tryta. Framför allt de senaste åren. I jakt på nästa stora grej är det nu för tiden bättre att skrota en serie efter några avsnitt och börja på ny kula till nästa höst än att pumpa in pengar i hopp förbättrade tittarsiffror.
Lösningarna på denna gordiska knut har varit många. Adaptioner av utländska förlagor var länge en populär variant där ett koncept redan är prövat och klart på en marknad som påminner om den inhemska. Tv-serie-versioner av böcker eller bokserier är ett annat beprövat grepp som garanterar att en redan hängivet investerad publik följer med på köpet. Men nu finns ett nytt barn i stan, nämligen den franchiseifierade filmen.
För varför begränsa sig till att attrahera en redan frälst publik eller att bygga vidare på ett målgruppssäkrat koncept när man i praktiken kan få båda delarna? I förra veckan hade exempelvis Fargo premiär – en tv-serie konstruerad utifrån bröderna Coens film med samma titel från 1996; utifrån en otippad biosuccé som sedermera etsat sig fast som något slags kultfilm i den marginaliserade genren av mörka komedier. Och när tv-serien börjar är det med några textrader lyfta direkt ur den snart 20 år gamla filmen. Vad som följer är en inledande kavalkad av bekanta bilder och figurer. Av grepp ämnade att väcka igenkänning och liksom ta oss tittare i handen, säga lugnt att det här känner du väl igen? Och sedan veckla ut handlingen i en ny, för oss okänd, riktning.
Liknande verktyg har använts i uppbyggnaden av serier som Hannibal – främst baserad på filmerna om Hannibal Lecter – och Netflix version av From Dusk till Dawn. Eller varför inte CW:s Nikita som är något av ett pionjärprojekt i den nya trenden. För fenomenet i sig är inget nytt. Tidigare har Friday Night Lights flyttat från vita duken till den lilla skärmen, på 1990-talet gjordes två tv-serieversioner av The Adventures of Bill and Ted (en tecknad och en otecknad) och även Buffy the Vampire Slayer började som en långfilm.
Skillnaden är att de tidigare exemplen oftast bara har något eller några år mellan film- och tv-version, medan den nuvarande trenden snarare handlar om ett halvarkeologiskt arbete av lagom bortglömda berättelser. Att hitta guldkornen vi inte visste att vi ville se igen.
Trenden verkar dessutom ha kommit för att stanna. För några veckor sedan förnyade tv-kanalen A&E Psycho-baserade Bates Motel för en tredje säsong, tidigare i år hade en sitcom baserad på About a Boy premiär, i sommar börjar en tv-serie baserad på Roman Polanskis Rosemary’s Baby sändas och på horisonten finns exempelvis en version av sci-fi-filmen 12 Monkeys.
Och resultatet blir oftast rätt bra. Alla tre av de aktuella exemplen – Hannibal, Fargo och Dusk – är underhållande och egna versioner av sina föregångare. Men vad de saknar är samtidigt något fundamentalt: en egen estetik. I flirtandet med det nostalgiska och i jakten på det bekanta offras nämligen originalitet.
Det är beklagligt att det som beskrivits som tv-mediets guldålder nu toppas av efterhärmningar från filmens värld. Att man, med undantag som exempelvis True Detective, verkar sky en utveckling av sina egna berättartekniska och visuella möjligheter. Tv har sedan länge handlat om berättandet. Om de vidsträckta möjligheterna att breda ut en historia av närmast episka proportioner. Det vore ytterst synd om den möjligheten går till spillo i jakten på marknadens eskalerande krav på riskminimering.
Den vägen har filmen sedan länge vandrat. Det är beklämmande att se tv-serien vara på väg åt samma håll.