Inför nypremiären av 24 har vi en serie med 24 dagliga arkivtexter ursprungligen publicerade på Weirdscience.se, förlagan till TVdags. Vi kör dem i kronologisk ordning, från säsong 4 och fram till slutomdömena om sista säsongen. Dagens text är från WS den 13 januari 2009.
Jag fann som bekant en del nöje i 24:s featurefilmslånga, Blood Diamond-plagierande prologspecial i november, men när säsong 7 startade på riktigt i söndags var det som om serien kom hem från en lång, påtvingad och obekväm resa i tomma intet.
Nu var tajmingen, tempot och tonen tillbaka. Allt det som huvudförfattaren Howard Gordon fick kämpa i uppförsbacke med i det otympliga och otillräckliga långfilmsavsnittet flöt nu på som aldrig förr. Möjligen var detta rentav det bästa premiärdubbelavsnittet jag sett av 24 under sju säsonger. Inte minst i det smått geniala sättet att markera ett politiskt paradigmskifte via en rad osentimentala förändringar (CTU är upplöst, Bauer är i senatsförhör, hela det amerikanska folket måste få veta allt om, och ta ställning till, de oetiska metoderna), samtidigt som hela detta skeende direkt utmanas av de gamla, Bush-amerikanska CTU-mörkerkrafterna: by-the-book-FBI har ju inte en chans mot de nya, snabba, high-tech-smidiga terroristerna utan måste ständigt, och motvilligt, ge förnyade blanka kort till inlånade Bauer – som är den ende som kan nå faktiska, fysiska resultat, minut för minut, medan FBI fortfarande står och väntar på domstolsbeslut och allsköns klareringar.
Nu var tajmingen, tempot och tonen tillbaka, i det bästa premiärdubbelavsnittet under sju säsonger, och i ett genialt sätt att markera politiskt paradigmskifte via en rad osentimentala förändringar.
Även den nya presidentstoryn, och hur terroristploten genast vävdes rakt in i den, var suggestiv på det där oemotståndliga 24-sättet. Här fanns ju återigen den där sortens kära scener som helt saknades i prologspecialen: scenerna där sekunderna kryper lite saktare, de nedtonade samtalen, vankandet och väntandet; folk som gör sig i ordning för möten, reser sig upp ur stolar, går in i och ut ur rum för att ta storyn ett steg till medan Bauer i nästa klipp förbereder sig – alltjämt i kostym och ljusblå skjorta – för en ny våldsspiral.
Men det började ändå med en stor suck. Hur hann Latham mecka ihop »modulen« (årets upplaga av »the override«) på bara runt fem minuter? Han låg kidnappad på bilgolvet klockan 8:02. Exakt klockan 8:10 sitter han vid en avancerad datorpark i ett rum, petar klart med en skruvmejsel i »modulen«, och säger »it's done«. Om vi snålar allt vi kan och ger terroristgänget blott tre minuter för att forsla Latham i bilen till datorrummet ombord på en båt, så får han ändå alltså inte mer än fem minuter för att – blodig, ångestfylld, förvirrad, förmodligen hjärnskakad – ihop den superavancerade »modulen« som kan koppla upp gänget mot hela USA:s kritiska infrastruktur.
Ett så misstänkt tidslogik-brott så tidigt i första avsnittet, blott tio minuter efter det att Kiefers voiceover försäkrat oss om att allt händer »in real time«, var mer än jag egentligen ville svälja.
Men så, plötsligt, är det jag som är Latham, och 24 som kört rakt in i mig med sina svartblänkande terrorbilar, gett mig hjärnskakning. Och jag behöver inte ens fem minuter för att få ihop en supermodul av total fascination för den här serieupptakten. Inklusive diverse kreativa workarounds runt de logiska frågetecknen (terroristerna hade naturligtvis modulen klar på förhand och behövde bara Latham för att trimma in den!).
Och vilken slutscen! Vilken clash of the titans, vilka blickar! En stumt förtvivlad, en sargat iskall… men anade man inte ett tvivel i Tonys ögonvrå vid två, tre tillfällen? Mitt tips är att de är kompisar igen när det bär av till Afrika.
24: Live Another Day (24 säsong 9) sänds exklusivt på Viaplay i Sverige med start den 6 maj, ett dygn efter USA-premiären.