Kommer ni ihåg Cruising? Al Pacino som lädersnut på jakt efter en mördare inom New Yorks gay-scen. Bara storyn är fantastisk och filmen som helhet är helt klart en av de tyngsta och coolaste 1970-talsfilmerna. Även om kritiken vid premiären varslade om en helt annan framtid för Cruising – den anklagades för att vara homofobisk, allmänt hatisk, pervers med mera. Och även om negativ kritik ibland kan vara bra för en films framgång så är ovanstående termer ingenting man vill bli associerad med vare sig som regissör eller människa.
Ända sedan 1980 har det spekulerats om att Pacino själv deltog i de sexuella aktiviteterna bakom stängda klubbdörrar. Först nu har någon tagit tag i sina fantasier och gjort film av dessa bortklippta rykten.
Men det var då. I dag har hatet preskriberats och allt negativt dunstat bort i det kultfilter som räddat så många bespottade 1970-talsfilmer från glömskan. Kvar är exteriörer, och interiörer, från ett New York som inte finns längre. Svettiga neonbilder från en tid man kanske mest förknippar med billiga grindhouse-biografer och farliga gator. Som i Taxi Driver, till exempel.
Kvar är också de 40 minuter som regissören William Friedkin klippte bort för att säkra en R-rating. Eller tankarna om dem. Enligt Friedkin själv så hade dessa minuter ingen egentlig verkan på filmen som helhet. Det var scener helt med fokus på bland annat sexuella aktiviteter bakom stängda (klubb)dörrar. Det ryktas även om att Pacino själv deltog.
Dessa scener har det spekulerats och viskats om ända sen Cruising hade premiär 1980. Först nu har någon tagit tag i sina fantasier och gjort film av dem: Allas vår James Franco.
Interior. Leather Bar. är alltså ett försök att återskapa William Friedkins »försvunna« 40 minuter. Till ytan sett. Men egentligen handlar det om, som James Franco själv förklarar i en av många metasekvenser: »I don’t like the fact that I feel I’ve been brought up to think a certain way. I don’t like thinking that. I don’t like realizing that my mind has been twisted by the way that the world has been set up around me.«
Att se bortom könet och programmera om sig själv till att tänka med det i stället. Och han får det att låta så bra, det är en dialog på 30 sekunder men den hade lätt kunnat ersätta en termins gymnasial sexualundervisning. James Franco har gett sig fan på att tvinga sig själv till att se på saker och ting från en annan vinkel. Han uppmuntrar sex (även om det i ärlighetens/härlighetens namn är porr det handlar om i det här fallet) framför våld och låter inte störd, flummig måhända, när han säger det utan bara vettig.
Att se bortom könet och programmera om sig själv till att tänka med det i stället – James Franco får det att låta så bra i en dialog på 30 sekunder som hade kunnat ersätta en termins gymnasial sexualundervisning.
Under en relativt kort stund, 60 minuter, får vi följa castingprocessen, snacket amatörskådisarna emellan, instruktioner från de båda regissörerna men kanske allra mest Val Lauren som fått i uppdrag att gestalta den karaktär som Al Pacino spelar i Cruising. Ett svårt jobb. Inte bara för att Pacino råkar vara Vals största idol utan också för att han som benhård hetero kommer försättas i situationer där män kommer ha sex med varandra framför honom.
Filmen är alltså både dokumentär och spelfilm, i en metaaktig, något spekulativ, experimentell tappning. Gällande det faktiska filmmaterialet (som är tänkt att spegla det bortklippta fotot från Cruising) är det egentligen just så som man skulle kunna föreställa sig det. Rökigt, svettigt och generöst med kukar och Poppers. Största skillnaden är väl den att Friedkins läderbar kändes ond – speciellt med tanke på seriemördartemat och Pacinos mörka transformation – medan Franco och Mathews är ljusare och mest av allt reflekterar skådespelaren Val Laurens dilemma som heterosexuell man med latenta homofoba tendenser.
Interior. Leather Bar är en av de viktigaste, mest underhållande filmer på mycket länge (bry dig inte om den där enda kommentaren på IMDB).