Inför nypremiären av 24 har vi en serie med 24 dagliga arkivtexter ursprungligen publicerade på Weirdscience.se, förlagan till TVdags. Vi kör dem i kronologisk ordning, från säsong 4 och fram till slutomdömena om sista säsongen. Dagens text är från WS den 23 maj 2007.
Måndagens dubbelepisodsfinal av 24 sågades friskt av i stort sett samtliga amerikanska tv-kritiker igår. Heather Havrilesky på Salon skrev, synnerligen underhållande, att »right now, on the finale of Heroes, they're saving New York City from a nuclear holocaust (or not – how would we know?). But on the 24 finale? They're saving a teenager with a bowl haircut because it's totally no fair for him to die. Way to raise those stakes in the sixth season, boys«.
Men det är lite för lätt att hålla med, lite för lätt att göra sig lustig.
Visserligen började jag själv, ett tag under slutavsnittet, att associera till Monty Pythons stående Wuthering Heights-parodi (»Cathy!« »Heathcliff!«) när jag hörde Joshs eviga »Uncle Jack!«-rop. Men i slutändan hyste jag en rätt betydande respekt för serieskaparnas konsekvens i Hamlet- och Oidipus-tematiken, och måste säga att även om detta var den sämsta säsongen hittills av 24 gav den mig mer än den överskattade premiärsäsongen av Heroes.
Det sorgsna lugnet hemma hos Heller och Audrey, gryningsljuset i persienngliporna i hennes sovrum – och det stumma, självmordsgäckande havet utanför…
Enbart den lilla stunden på träbänken vid havet var klart småmagisk. För att inte tala om den grandiost upplysta oljeriggen. Och farfar Bauers farande fram och tillbaka med långt vitt hår i nacken, hans förtvivlade försök att med blotta blicken överföra sin galna Kina-vision på Josh. Och Jacks och Buchanans sprintrush till bilen efter fritagningen. Och den karga kärleken mellan Hayes och Buchanan. Och det trötta, nästan utmattade, telefonmötet mellan vice-presidenten och Suvarov. Det sorgsna lugnet hemma hos Heller och Audrey, gryningsljuset i persienngliporna i hennes sovrum – och det stumma, självmordsgäckande havet utanför…
Jag kände för alla de där situationerna och scenerna. Besvikelsen satt mer i några tidigare avsnitt, finalen fungerade i sin finstämdhet. Fanns ytterst lite jag ville göra mig lustig över. Säsong 6 var en typisk mellanplatta med ett favoritband, och för att fortsätta musikanalogin så var ju även Sean Callerys score – efter fjolårets kreativa topp – sämre den här gången. Ändå förlorade jag mig i de stora stråkackorden som slog runt som svepande strålkastare kring den havsbrusande finaldramatiken.
Jag tror det får räcka, som mitt slutomdöme – en lagom oavslutad, splittrad tanke. Day 6 var… one of those days.
24: Live Another Day (24 säsong 9) sänds exklusivt på Viaplay i Sverige med start den 6 maj, ett dygn efter USA-premiären.