Att hitta en kärlekspartner är många människors högsta dröm. Det är ju gulligt så klart. Och inte särskilt konstigt. Få normer i vårt samhälle är så stark som tvåsamhetsnormen. Den säger oss att om vi inte redan har lyckats hitta en kärlekspartner så ska vi åtminstone vilja ha en och sträva efter att finna en. Och det där med att det ska vara en person är oerhört viktigt. Att vara kär i, ha sex med eller älska fler än en person samtidigt ses som fel och konstigt. Och just det, icke att förglömma: i vårt heteronormativa samhälle ska vår partner helst vara av motsatt kön också.
Jag upprepar: de luktar på gamla t-shirtar. Detta ska alltså föreställa »vetenskap«. Detta ska alltså föreställa »underhållning«.
Jakten efter en kärlekspartner är icke förvånande en jävligt stor business. Dejtingsajter, reklam, självhjälpsböcker och hela populärkulturen berättar för oss hur vi ska agera och inte agera för att hitta rätt person att dela livet med. På tv är »hitta kärleken«-program en populär genre sedan årtionden tillbaka. Allt från amerikanska långkörare som The Bachelor till svenska varianter som Bonde söker fru och Ensam mamma söker till brittiska nöjesprogram som Take Me Out. Få är dock de par som hittar varandra i dessa program som klarar sig utanför tv-bubblan. Men vad gör det? De fick ju i alla fall hångla och kanske till och med ha sex inför publik!
Det senaste försöket i »hitta kärleken«-genren står lite överraskande SVT för. Public service-kanalerna brukar undvika kärleksdejtingträsket, men nu dyker de rakt ner i gyttjan. I det nya programmet Kärlekskoden sätter två singlar sitt hopp till att »vetenskapen« ska hjälpa dem att hitta den rätta. Vi får följa 30-plussarna Staffan och Greta, som beskrivs som två ofrivilliga singlar som längtar efter att hitta kärleken, när de utför olika experiment för att se om »vetenskapen« kan hjälpa dem att fatta rätt beslut bland de åtta kandidater de båda har till förfogande.
Efter att ha sett första avsnittet av Kärlekskoden kan jag konstatera att programmets tolkning av »vetenskap« går ut på att Staffan och Greta får höra sina respektive åtta kandidater läsa upp »sensuella« dikter, se dem gå på ett löpband i kroppsstrumpa samt få lukta på t-shirtar som kandidaterna har sovit i. Jag upprepar: de luktar på gamla t-shirtar. Detta ska alltså föreställa »vetenskap«. Detta ska alltså föreställa »underhållning«. Jisses.
Överhuvudtaget vill programmet verkligen banka in sin unika selling point genom att parodiskt ofta upprepa orden »forskning« och »vetenskap«.
Programidén börjar falla isär redan någon minut in. För vad är det för forskning som ligger till grund för dessa larviga experiment? Det redovisas aldrig. Och inget får varningsklockor att börja ringa mer än när det slås på stora vetenskapstrumman men inte görs några hänvisningar till forskningen i fråga. Visst, det delas ut brasklappar om att forskarna är oense i vissa frågor, men det hindrar inte SVT från att ägna hela första avsnittet åt de löjliga experimenten ändå. Och de stackars forskarna som tas in pratar så generellt de kan, för det är så ospecifikt det riktiga forskningsläget ser ut, och har knappast varit med och utformat de larviga experimenten.
Överhuvudtaget vill programmet verkligen banka in sin unika selling point genom att upprepa orden »forskning« och »vetenskap« parodiskt ofta genom det första avsnittet. Och Greta och Staffan bekräftar hela konceptet i sina prator (»Jo, men jag brukar ju lukta på killar på krogen så att...«) för att ytterligare ge det hela ett sken av trovärdighet. För vad kan de annars säga när det skrivit på för programmet? Alla som medverkar i programmet har ju gått med på dess grundläggande premiss om att vetenskapen kan hjälpa dem hitta den rätta. Om de börjar tvivla på experimenten riskerar de snart att tvivla på hela programmet, så bäst att hålla käft och bara spela med i charaderna.
Jag förstår att jag nu framstår som väldigt anti forskning. Det är jag inte. Däremot är jag väldigt anti den okritiska hållning gentemot forskningsresultat som har blivit alldeles för vanlig inom media och populärkultur. Det verkar finnas en stor okunskap om hur forskningsresultat bör utläsas och i vilka sammanhang de är relevanta. Med en medielogik som tänker på bra rubriker före trovärdigt innehåll blir konsekvensen att det sprids mycket »sanningar« som inte stämmer. Jag menar att Kärlekskoden gör sig skyldig till samma sorts misstag när de inte redovisar vad det är för sorts forskning de bygger sin teser på och när de gasar på även i de lägen där de faktiskt själva menar att forskningen är otydlig.
Här uppstår en märklig skevhet som de allra flesta dejtingprogram gör sig skyldiga till: en person får många kandidater att lära känna, medan kandidaterna bara är där för en enda person.
Jag blir irriterad över att SVT helt blint har hakat på en stor pseudovetenskaplig business som påstår sig hjälpa människor att hitta rätt partner med hjälp av en »vetenskaplig« approach, men som baserar det på forskningsresultat som inte håller vid närmare granskning. Dejtingsajter som har velat hitta en ny selling point har till exempel de senaste åren börjat med »vetenskapliga« matchningstester där de försöker locka desperata singlar som tror att fylla i en 300 frågor lång personlighetsenkät ska ta dem närmare deras livs stora kärlek.
Dessa personlighetstester använder sig av en teori som kallas »The Big Five«, som har sitt ursprung i det sena 1950-talet och bygger på att det finns vissa personlighetsdrag som inte är kultur- eller situationsberoende. Två människors likhet gällande dessa fem – öppenhet, samvetsgrannhet, extraversion, vänlighet och neurocitism – menar de alltså ska leda till en mer lyckad relation. Det låter ju fint, men är en teori som betvivlas starkt av många forskare. De menar att det inte finns någon samlad forskning för att »lika barn leka bäst« leder till längre och mer lyckliga relationer. Sanningen är att den samlade forskningen inte har knäckt »kärlekskoden«.
Men det hindrar inte SVT från att försöka koka ihop något på egen hand. Resultatet blir därefter. Det värsta är nog att Kärlekskoden har ett sådant ologiskt upplägg. Programmet låter två personer testa sig fram till den mest lämpade bland åtta kandidater, men kandidaterna får ingen chans till att göra detsamma. Kandidaterna har enbart sökt till programmet för att de har sett Greta och Staffan på bild och läst en kort beskrivning av dem.
Här uppstår en märklig skevhet som de allra flesta dejtingprogram gör sig skyldiga till: en person får många kandidater att lära känna, medan kandidaterna bara är där för en enda person. Det skapar redan från början en ojämlik relation där kandidaterna uppmanas att kämpa för en person som de inte känner och som de inte vet om de klickar med. Vem som helst förstår ju att det inte är de bästa förutsättningarna för en fungerande relation. Det är också därför så många tv-par gör slut redan innan deras 15 minuters kändisskap är över.
Jag har bara sett ett avsnitt av sex och tycker redan synd om kandidaterna som tvingas utföra dessa löjliga experiment. Varför ska de vara med i SVT och få sin smutsiga tröjor luktade på? Varför ska de tvingas gå på ett löpband i kroppsstrumpa? Nä, det är för jävla korkat alltihopa. Och ännu värre, det är inte ens underhållande. Kanske hade jag kunnat köpa konceptet om det inte var på så stort allvar utan med en rejäl glimt i ögat. Om det till exempel hade sänts på TV3 och hade typ Carolina Gynning som programledare. Då skulle det i alla fall kanske finnas ett underhållningsvärde som vägde upp det pseudovetenskapliga. Men nu är detta »seriös« primetime-tv på SVT. Herregud, vilket hjärnsläpp.