Jag kanske har vant mig, men visst känns Nashvilles andra säsong mer grundad i dramasåpan än första? Jag skrev om första säsongen här och varnade för att tvålfaktorn höll på att bli lite för hög. Men nu i halvtid (nio avsnitt av 19) tycker jag serien hittat precis rätt ton. Jag kan inte avgöra om det är tvåligare nu än i slutet på säsong ett eller om det är det att jag accepterat att Nashville inte är en seriös allvarstyngd dramaserie?
Saker som jag gillar i säsong 2:
* Avery och Juliettes försiktiga vänskap. Jag gillar sympatiska Avery, och att de låter karaktären både vara en douche och en fin kille utan att det känns som att han tappar sin personlighet. Och och apropå det så gillar jag överlag också hur de blandar juvenila superbitch-Juliette och den lite mer vuxna, sansade personen hon verkar ha blivit. Jag är helt ointresserad av kärlekshistorien med den där miljonären vahannuhette. Jag vet inte vad de bygger upp till – att hon ska bli sårad och tappa tilliten för allt och alla igen, eller äkta kärlek. I vilket fall som helst är det bara ett stort meh. Men vägen mot en mer stabil Juliette tror jag är bra för berättelsen, speciellt som nya lilla countrysnärtan Layla får spegla vem Juliette var i början av serien.
* Hur Deacon och Maddies relation utvecklar sig. Fint och välspelat om trevande identitetsökande och föräldraskap. Mycket intressantare spår än Deacons självömkan i början av säsongen. Hoppas de inte pajar det med trams om vårdnadstvist och sånt, men det kommer säkert. Min gissning är att Teddy kommer stämma för ensam vårdnad om Maddie innan säsongen är över. Både Charles Esten och Lennon Stella går så oerhört fina rolltolkningar, och all tv-tid som spenderas när nån av dem sjunger är väl spenderade tv-minuter. Jag längtar efter att soundtracket till säsong 2 kommer ut och hoppas att deras duett från avsnitt 9 finns med.
* Den fantastiska bihistorien om machosnubben Will Lexington, som är så djupt inne i garderoben på grund av ej okej att vara hård countrykille och bög. Men jag hoppas på att han ska få älska snart. Han behöver nån fin man som vaggar honom till sömns, stryker honom över håret och säger att allt blir bra. Kan inte nån fixa in Manu Bennet (Crixus i Spartacus) som framtida kärleksintresse?
Saker jag kan vara utan:
* Allt som har med pappa Jaymes att göra. Snarrrk. Så sjukt jävla dötrist.
* Allt som har med Teddy och Peggy att göra. Fejka graviditet? Kan du inte slå dig ihop med cancerfejkande Breaking Bad-Walter och försvinna från serien? Snälla?
Några saker jag saknar:
* Producent-Liam. Jag gillade hans och Raynas relation och blir på riktigt nyfiken på Raynas nya skiva och sound. Hoppas de kommer tillbaka till det spåret snart.
* Att få höra Gunnar och Scarlett att sjunga ihop. Det är så himla synd att de slutat med det.
* Rayna och Juliettes interaktion. Det är så fint skildrat av ambivalens, konkurrens och ibland äkta vänskap och solidaritet med varandra.
En konstig grej:
* Att Deacon och Rayna kommer över varandra så snabbt efter monumentala uppbyggnaden i hela säsong 1, tills kyssen, nya livet, Deacons återfall och bilkraschen. Sedan i säsong 2: ingenting. Kommer de komma tillbaka till detta, eller har manusförfattarna bara valt att gå vidare? Både Deacon och Rayna har ju gått vidare till nya kärlekar, men borde inte detta återfall åtminstone ge några känslomässiga konsekvenser?
Nåväl, allt som allt är jag pepp för fortsättningen av Nashvilles andra säsong. Hittills har de lyckats, med få undantag att hålla sig från att slå på de största såpaväxlarna. Antagligen väntar de till säsongens andra halva precis som i första säsongen, men nu är jag ju van och kommer antagligen inte reagera lika starkt som tidigare.