Bägaren rann över när Oliver Queens (Stephen Amell) sidekick Diggle (David Ramsey) i avsnitt sex, säsong två, kontaktas av A.R.G.U.S. Då förstod jag vilken typ av serie Arrow har blivit.
Vi hade då, på bara några få avsnitt, fått träffa:
- Barton Mathis, eller the Dollmaker.
- Sara Lance, eller the Black Canary.
- League of Assassins.
- Sebastian Blood, eller Brother Blood.
- A.R.G.U.S., och i samma avsnitt, för säkerhets skull, även återsett Deadshot.
Alla dessa är stora spelare som många gånger förtjänar att avhandlas i helt egna säsonger. De är värda egna ramberättelser. Nu har jag inte ens nämnt tiden på ön.
Hur Arrow i stället blev en klassåterträff för DC Comics B-gäng är faktiskt svårt att förstå. Första säsongen briljerade Arrow med blott en enda superskurktråd att nysta i, det vill säga striden mot Malcolm Merlyn. Det gav vår hjälte all tid i världen att bekämpa odågor från »the list« i förnöjsamt överläge. Jag kan förstå önskan att växla upp med en ny säsong men gillar inte det sker på bekostnad av de fall som var ryggraden i första säsongens avsnitt. Det var perfekt vardagskvälls-tv i bästa Beauty and the Beast-stil. Nu tvingas vi in i ett universum späckat med ramberättelser där vi måste lära oss saker för att fortsätta titta. Det är ett helt nytt kontrakt som jag absolut inte har skrivit på.
Det är bakvänt och kanske ett tecken i tiden att proportionerna mellan fall och ramberättelse har kastats om. Arrow har blivit sjukt. Ramberättelsesjukt. Kanske är det nu jag slutar titta.