Under en påskhelg är det svårt att undvika rekommendera åtminstone en film om Jesus, och eftersom SVT slår till med Martin Scorseses kontroversiella Kristi sista frestelse på Långfredagen, samtidigt som andra kanaler stoltserar med kvalitetsunderhållning i stil med Eragon, Twilight och Forrest Gump, känns saken biff (även om nämnda filmer också har sin beskärda del av Kristusfigurer). Om man nu tvunget måste kolla på film en dag som denna, vill säga. Annat var det när jag växte upp och varken tv eller radio fick stå på under Långfredagen, och det roligaste vi ägnade oss åt var att stirra in i en vägg!
Jag är särskilt förtjust i sekvensen när Jesus går ut i öknen och frestas av Satan – det är inte varje dag man hör en orm prata, och med Barbara Hersheys röst dessutom.
Förutom att vara det givna valet en dag som denna är dessutom Kristi sista frestelse riktigt bra. Jag såg den faktiskt för första gången bara för ett tag sedan. Som ännu inte riktigt filmfrälst tonåring fattade jag nämligen inte varför Scorsese skulle göra en film om något så tråkigt som Jesus när han kunde göra fler filmer om manliga män som skjuter varandra på bakgator i New York, och när jag väl förstod varför hade Kristi sista frestelse liksom försvunnit ur mitt medvetna, och dök inte upp igen förrän för något år sedan då jag bestämde mig för att äntligen täppa till en av mina få kvarstående luckor i Scorsese-filmografin.
Kristi sista frestelse är en lång, vacker, grubblande film som saknar den typ av episk patina som många andra bibelskildringar har, den pamp som basunerar ut hög budget och flådig produktion. Den är betydligt mer lågmält producerad, mer intim, och jag antar att det är därför den kommer närmare människan Jesus, som spelas av en utmärkt Willem Dafoe. Jag är särskilt förtjust i sekvensen när Jesus går ut i öknen och frestas av Satan – det är inte varje dag man hör en orm prata, och med Barbara Hersheys röst dessutom.
Samtidigt var det två saker jag inte kunde släppa när jag såg filmen. Det ena är frågan om huruvida Scorsese och kompani under inspelningen ägnade en tanke åt Life of Brian. Det känns som det vore omöjligt att inte göra det, bara några år efter Monty Pythons Jesusfilm. Hur gick snacket i kaffepauserna? Drog man många skämt om People's Front of Judea och akvedukter?
Det andra är hur Judeen i filmen plötsligt tycks befolkat av folk från Brooklyn och Little Italy. Det är ganska befriande (men orsakar också viss dissonans) att Scorsese verkar låtit folk snacka ungefär som de gör mest, utan en massa dialektträning. Så vi hör nästan ingen neutral engelska, ingen teaterbrittiska eller ens hittepå-mellanöstern-accenter. Istället knallar Victor Argo, Harvey Keitel och andra New York-gubbar omkring i fotsida dräkter och snackar som vore de på väg till Vinny's på Mott Street för att hämta ett paket åt sin lokala Don.
Nu var det inte detta som upprörda kristna protesterade mot när filmen hade premiär 1988. Om några språkpedagoger också beklagade sig är oklart, men skribenter som Joe Queenan har i efterhand tagit upp just Kristi sista frestelse som ett bra exempel på en film med förskräckliga dialekter.